Annie Lööf och Jimmie Åkesson – visionärer?
Svensk politik drar som bekant åt mitten och partierna lägger sig allt närmare varandra. Det finns ju till och med ett fint ord för dessa försök att locka de så kallade mittenväljarna – triangulering. Enligt rådande medieklimat är politiska taktiker med mer ideologisk tyngd dumdristiga. Men är det verkligen sant?
I sitt första tal som partiledare på s-kongressen i helgen talade Håkan Juholt om att ”alla, inte bara några få, ska få del av dom goda tiderna”. Han talade om rättvisa och om hur svaga grupper inte kommer in på arbetsmarknaden.
Jag och familjen bor ett par stenkast till ett av Sveriges fattigaste områden, Seved i Malmö. Häromveckan rånades vår äldsta av ett tjugotal ungdomar. Av en slump befann jag mig ute i kvarteren och såg förövarna komma springande med bytet, min morsas gamla shopingväska i vilken vår grabb nyss burit sina datorprylar.
Det är märkligt vad snabbt vissa politiska betydelseförskjutningar kan genomföras. Ta det här med ”arbetarpartiet”. I ett sekel läste vi in ”socialdemokraterna” i det ordet. Ett tag prenumererade s till och med på ordet ”Rörelsen”, precis som om Sverige vore en enpartistat. Men allt det där är historia nu.