Annie Lööf och Jimmie Åkesson – visionärer?
Svensk politik drar som bekant åt mitten och partierna lägger sig allt närmare varandra. Det finns ju till och med ett fint ord för dessa försök att locka de så kallade mittenväljarna – triangulering. Enligt rådande medieklimat är politiska taktiker med mer ideologisk tyngd dumdristiga. Men är det verkligen sant?
Fienden har belägrat en bergstopp. Foto: Mattias Flink, Svt (Krig för fred)
I onsdags var det premiär för Svt:s dokumentärserie Krig för fred. Märkligt nog har serien inte blivit någon mediesnackis under veckan. Inte ens bland landets opinionsbildare. Det är ju trots allt inte någon dussindokusåpa vi snackar om utan en för Svt unik produktion där vi får följa svenska soldater i Afghanistan. Som dödar och dödas. På riktigt.
Efter påsk kommer en utredning att tillsättas för att utforma förslag till public servicebolagens framtida verksamhet. Det har talats om att det under riksdagspolitikens behärskade yta nu pågår ett ideologiskt krig om SVT, SR och UR.
Jag har tidigare bland annat skrivit om tv-licensen och programutbudet. Två fronter i striden om SVT. Vad gäller det förra har jag svårt att se varför finansieringen inte kan ske via skattesedeln då nuvarande betalmodell är föråldrad och många program ändå går att se på nätet utan licens. När det kommer till programutbudet så tror jag att det är effektivare att verka för ett ökat demokratiskt inflytande över de kommersiella kanalerna än att krampaktigt försvara ett brett utbud i SVT och därmed slösa resurser på ett delvis liknande utbud som TV4.
En tredje front utgör sponsringen. Lena Adelsohn Liljeroth vill göra tydligare skillnad mellan de kommersiella medieföretagen och public service. Exempelvis har hon i nuvarande sändningstillstånd slopat förströelse som kärnuppdrag för SVT. I linje med det vill kulturministern slopa möjligheterna till sponsring. De 30-40 årliga miljonerna utgör idag visserligen knappt en procent av budgeten men är avgörande för att SVT ska kunna sända världsmästerskap i de stora idrotterna. Kulturministern menar dock att public service-kanalerna istället ska koncentrera sig på ”idrott som inte så ofta bevakas av de kommersiella kanalerna”.
Förslaget har stött på patrull och det rejält. Förutom den rödgröna oppositionen menar såväl Centern som Folkpartiet och Kristdemokraterna att det är viktigt att större idrottsevenemang som OS och fotbolls-VM sänds i breda kanaler. Dessutom är Sverigedemokraterna motståndare utifrån sin nationalistiska grundsyn. ”Landskamper bygger ju upp gemenskap och måste därför kunna sändas som public service för hela befolkningen”, sa SD:s kulturpolitiske talesman Mattias Karlsson till Svenska Dagbladet häromveckan.
Debatten är lite märklig. Det kan inte vara politikernas uppgift att besluta om vilka specifika program som SVT ska sända. Men visst. Ifall en majoritet av folket vill kunna se ett program, låt säga ett populärt idrottsevenemang, och ingen annan kanal i basutbudet kommer sända det så är det väl rimligt att det finns resurser för SVT som möjliggör ett självständigt publicistiskt beslut i frågan.
En viktigare fråga är hur stor sponsringen får vara. Dagens en procent av budgeten, men inte mer, kanske trots allt är en pragmatisk lösning. Från högerhåll är man dock alltid oroad över att allmännyttiga företagsverksamheter krockar med kommersiella intressen och kritiserar därför sponsringen. Konkurrens är okej men bara så länge det sker mellan vinstinriktade företag.
Ett ideologiskt krig pågår som sagt.
Radioteaterns nya chef om public service: GP, DN, SvD, Expr,
Publicerad i Skd den 3/1-2011
Vilken är SVT:s roll när vi kan se dagens många kanaler när och var vi vill?
Så var vi där igen, i en framtidsdiskussion om public service. Inför SVT:s och Sveriges Radios förhandlingar med kulturdepartementet har Lena Adelsohn Liljeroth flaggat för ett avsmalnat programutbud för åtminstone SVT. Att de ska sända programmen som inte får plats i de kommersiella kanalerna är visserligen en gammal ståndpunkt, i grova drag omhuldad av den politiska högern och avfärdad av vänstern.