Vi måste problematisera att vänsterns, och liberalernas, långa kamp för yttrandefriheten vacklar i en polariserad tid. Men det betyder inte att stödet för de vars rättigheter kränks måste vara blint.
Igår fredag skrev Åsa Linderborg i Aftonbladet om ett för mig viktigt ämne, yttrandefriheten. Hennes erkänt vassa penna är den här gången riktad mot vänstern vilket gör kolumnen än mer angelägen. För visst är det redan många från olika politiska kanter som slår in de öppna dörrarna, som Erdogan, Putin och den inhemska radikalhögern. Lika starkt försvar av yttrandefriheten finns däremot inte när det gäller cancelkultur och annat som titt som tätt går över styr till vänster. Kritik finns men hörs mest från högerpopulister och den påverkar förstås inte i samma grad som en så att säga kamratlig kritik, om det funnes någon bredd i den, skulle göra.
Lars Vilks är kanske det mest slående exemplet i nutid. Han fick som bekant i åratal utstå hot och hat från våldsbejakande islamister efter den beryktade Rondellhunden. Att hans konceptuella och processinriktade konst gjorde att han deltog i högerextrema sammankomster, vilket han såg som del av verket, betydde givetvis inte att hans yttrandefrihet på något vis kunde anses förbrukad. Tyvärr var försvaret av den minst sagt klen från vänster.
Men som jag tidigare skrivit i den här spalten i samband med den högerextrema danska politikern Rasmus Paludans koranbränningar, så är Lars Vilks också ett exempel på det dunkelt tänkta i att kräva ett blint stöd. Att den mest principfasta yttrandefrihetskämpen förr eller senare kommer att tvingas infoga ett aber, ett men, i sitt försvar av yttrandefriheten. Och då inte i fråga om själva rättigheten.
För i försvaret måste man också kunna uttrycka det man politiskt ställer sig kritisk till, som att i Den Stora Konstens namn legitimera högerextrema sammankomster. För inte heller konstnärer har politisk immunitet och måste givetvis kunna kritiseras på samma sätt som alla andra medborgare.
Ett annat exempel, som Linderborg också tar upp i sin kolumn, är bojkotten av Bokmässan i Göteborg för några år sedan med anledning av att den högerextrema tidningen Nya Tider fått hyra en monter på evenemanget. Jag ska inte göra mig till språkrör för alla som bojkottade för vi var många. Så pass många att tidningen till slut kickades ut. Men i den bojkottkampanj Opulens drev på sociala medier var vi tydliga att yttrandefriheten även gäller Nya Tider: ”För oss är det självklart att ett demokratiskt samhälle också måste tillåta högerextrema åsikter. Att en tidning som Nya Tider, vars närvaro på bokmässan orsakat debatten både ifjol och i år, uppbär presstöd är också i sin ordning”, skrev vi.
För frågan handlade inte för oss om yttrandefrihet. Snarare var det här ett exempel på när så kallad cancelkultur faktiskt är berättigad. När organiserade hotkampanjer från yttersta högern försöker tysta författare och journalister kändes det inte rimligt att delta i ett branschevenemang där högerextrema tillåts. Bokmässan i landets andra största stad är ett kommersiellt evenemang och vår bojkott handlade helt enkelt om konsumentmakt. Vi köper inte er tjänst, hyran av en monterplats, om ni också hyr ut till demokratins fiender. Svårare än så var, och är, det inte och det är något helt annat än att kräva att en organisation eller en tidning tystas.
Vi måste problematisera att vänsterns, och liberalernas, långa kamp för yttrandefriheten vacklar i en polariserad tid. Men det betyder inte att vi har någon plikt att ställa forum till förfogande för exempelvis de som inte alls respekterar våra rättigheter. För i yttrandefriheten ingår ingen rätt att få göra sig hörd överallt.
