Värdet av att läsa långsamt och helst på papper

”Lägg ifrån dig datorn och läs istället”, brukar det ett par gånger i veckan höras från andra sidan av dubbelsängen. Min fru är bibliotekarie tillika bokslukare och med ”läsa” menar hon intagandet av text publicerade i bok.

Som journalist är jag förstås en rätt erfaren läsare av journalistik. När jag läser böcker är jag noggrann och långsam men på nätet är jag en mästare på att skumma. Och det är nästan alltid texterna, inte de på nyhetssajterna allt vanligare tv-inslagen, som gäller för mig. Detta av samma anledning som att jag undviker att använda mobilen och föredrar datorn: Det går fortare. Men med dessa val är jag visst hopplöst omodern och då har jag ändå inte nämnt att jag lyssnar på P1 en stor del av dagen och att jag fortfarande läser morgontidningen på papper.

När årets brittiska nationella läsarundersökning presenterades i höstas visade det sig att över hälften av de brittiska nyhetskonsumenterna nu endast använder mobiler eller läsplattor. Bland rikstidningarna som ingår i undersökningen var det första gången the Guardian och the Express nådde över 50 procent. Även de som läser Daily Mirror samt the Independent och som väljer mobilen eller plattan före pappersupplagan eller datorn har blvit fler. Av den förras läsare är det nu 53,2 procent som har dom läsvanorna och 56, 9 procent av den senares. The Telegraph kom under 50-strecket med sina 49,3 procent men det var ändå fyra och en halv procent högre än föregående kvartal.

Men spelar plattformen egentligen någon roll? Det gör det faktiskt. ”I mobilen är rörlig bild kung i förhållande till den gamla artikeln”, som Journalistförbundets ordförande Jonas Nordling skrev på branschsajten Medievärlden i samband med den brittiska undersökningen. Han menade, stödd på journalistikprofessor Jesper Strömbäcks utredningar, att ”det är sämre för din politiska kunskap att konsumera nyheter via digitala etermedier än att inte ta del av nyheter överhuvudtaget.” Stora risker för fördumning alltså.

Men även om vi bortser från detta nedslående påstående så finns ändå en poäng att dra en lans för läsandet. Kunskapsinhämtningen är bättre än nyhetskonsumtion av rörliga bilder och är man en hyfsad läsare går det ju som sagt fortare. Sedan finns det undersökningar som pekar åt att vi minns mer när vi läser pappersböcker än e-böcker…

Jag läser hela dagarna men givetvis inser jag att en massa artiklar på nätet, varav de flesta jag bara skummar, inte har samma läsvärde som en bok. Så visst har min fru rätt. Problemet är dock lite mer komplicerat än att bara ”lägga ifrån mig datorn” eftersom jag, liksom många andra, inte kan hålla ögonen öppna många minuter under läsning i horisontalt läge. Jag får trösta mig med att jag i alla fall är en långsam bokläsare. För enligt professor Kenneth Holmqvist, som leder arbetet vid ett laboratorium för ögonrörelsemätning vid Lunds universitet, så är snabbläsningskurser rena bluffen då det inte är bra för textförståelsen. Snabbläsning kan bara vara en poäng om man så att säga redan ”kan” innehållet i texten.

Nyhetsmedia får inte tysta bruna fakta

Sverigedemokraternas framryckningar i opinionen saknar motstycke i svensk politisk hitstoria. Detta borde inte spela någon roll för nyhetmediernas rapportering om partiets förehavanden kan man tycka. Riktigt så enkelt verkar det dock inte vara…

”Detta är ett parti sprungen ur nazismen” påpekade Aftonbladets politiska chefredaktör Karin Pettersson i SVT:s Aktuellt i tisdags. I ett svar på frågan om inte SD med sitt stöd från 20% av väljarna i senaste SCB-undersökningen nu borde släppas in i värmen. Reportern klippte dock snabbt den historiska tråden då SD ”tagit avstånd från de nazistiska kopplingarna och de ju inte är här och kan försvara sig”.

Public service opartiskhet är ämne för ständig diskussion. SD-svansen är förstås en av de ihärdigaste kritikerna. Att hela tiden utsättas för ifrågasättanden verkar ha skapat en försiktighet kring allt som har med partiet att göra.

Inför valet 2006, när SD fortfarande stod utanför riksdagen, skrev jag en krönika i Skånska Dagbladet om att partiet inte får frysas ut. ”Släpp in SD” löd rubriken vilket förärade mig en åthutning på Aftonbladets röda kultursida. Och inför valet 2010 efterlyste jag på Helsingborgs Dagblads kultursida en journalistiskt ärlig hållning under rubriken ”SD måste behandlas likvärdigt”. Men nu är jag orolig att pendeln har svängt och medierna, särskilt public service, satt på sig silkesvantar när de närmar sig landets mest etablerade extremistorganisation.

Inför senaste valet var två personer från Musiker Mot Rasism inbjudna till radioprogrammet Morgon i P4 Malmöhus för att berätta om sin organisation. En av dem motiverade varför de anser att rasismen blivit allt mer alarmerande och exemplifierade med bland annat det skånska romregistret, polisen som kallade en Rosengårdsbo för ”apejävel” och Peter Mangs. Men när han i uppräkningen också nämnde att vi idag har ett riksdagsparti med ”rötter i nazismen” så slog även denna programledare bakut. När den inbjudne underströk att det är historiska fakta så menade programledaren att det var hennes uppgift som ”representant för Sveriges Radio” att påpeka att ”det får stå för dig”.

Nu tror jag inte att grävandet i SD:s förflutna är det mest effektiva sättet att bekämpa partiet. Tvärtom så verkar opinionen rätt likgiltig inför dom argumenten. Men resonemang kring vilken antirasistisk taktik som är bäst hör hur som helst inte hit. Att journalister lägger locket på i sådana här situationer är anmärkningsvärt.

Om någon mot förmodan missat SD:s ideologiska rötter så kan ni googla på ”Det sverigedemokratiska trädet” så hittar ni en pedagogisk illustration som Expo gjort. Det krävs ingen motpart eller motbild när någon påpekar partiets bakgrundshistoria i media. Lika lite som vid ett konstaterande om att påvens hatt är rund. Även bruna fakta är fakta.

Rapporter från verkligheten samt en och annan dröm

Omslag_rapporter

Författare: Stefan Bergmark
Förlag: Norlén & Slottner
Pris: 139 kr

Klicka här för att köpa boken…

Stefan Bergmark rapporterar från en verklighet som många inte vill kännas vid, och framför allt inte vara en del av. Han tar upp de stora ödesfrågorna som i grunden baseras på samma enkla fråga: Hur dum är egentligen mänskligheten? Men han gör det utan översittartoner. Däremot kan man mer än ana en politisk, visionär röd tråd i rapporterna.

 

Pressröster om Stefans tidigare samlingar krönikor:

RAPPORTER FRÅN EN ÖDMJUK ANARKIST
”Allting är skrivet med en genomgående attityd av stillsam, odogmatisk anarkism. Det fina med Bergmarks funderingar är att de är så fjärran från all fanatism. Han har också en självironi, som allt för ofta saknas i de radikala kretsarna.”

Tom Karlsson, Ny Tid

ENA ÖGAT MOT GATAN – DET ANDRA IN I MEDIERNAS TITTSKÅP
”…så personligt, så reflekterande och så allmängiltigt, mer med klokskapens sunda förnuft än polemikens frustande patos. Bergmark låter vardagen bli politik och politiken vardag, på ett nästan skönlitterärt sätt, som en fanzinejournalistikens singer/songwriter.”

Martin Jönsson, Tidningen Journalisten 

VASS MEN OCKSÅ ROMANTISK

”Jag sträckläser Rapporter från ställen jag brukar hänga på och lånar ut den till min hustru som ringer upp en väninna för att berätta om en av texterna, sedan tar jag tillbaka boken och läser valda delar, den här gången för språkets skull som är i högsta grad levande.”

Författaren Stefan Wihlde, Skånska Dagbladet 

BERGMARKS ÄRLIGHET VARAR LÄNGST
”Det är kul att läsa hans bok, inte minst på grund av generationsmarkörerna… Boken är en strid ström av tankar, stort och smått ien fri blandning; det är månggifte som feministisk knäckfråga (Fi-dilemmat beskrivet innan det framfördes som politiskt förslag i verkligheten) och det är tankar om att barn nog även nuförtiden klarar av att somna under bord när
deras föräldrar festar.”

Journalisten och Prideordförande Ulrika Westerlund, Arbetaren 

INGEN GÅR SÄKER

”…ingen går riktigt säker från Bergmarks kritik. Den svarta ironin i boken drabbar de flesta, vilket gör textsamlingen betydligt mer intressant än en långrandig predikan till de redan konverterade.”

Anna Maris, Malmö Fria Tidning

SMÅ ANARKISTISKA GULDKORN

”Han prövar sina tankar, testar sina gränser och väger sina ord. Det är rebelliskt snarare än revolutionärt. Det blir aldrig fanatiskt, aldrig cyniskt och heller aldrig uppgivet.”

Mikael R Karlsson, Borås Tidning