Utlokalisera kungasåpan


Det vita ”slottet” på Möllevångstorget

Den nuvarande uppsättningen Bernadotte måste vara den tråkigaste kungafamilj västerlandet skådat. Rekorderlig är bara förnamnet. Så varför inte sälja ut och förnya? Jag menar idag krävs ju blytunga argument för varenda statlig institution för att undgå privatisering. I ett sådant läge borde väl kungahuset gå fetbort?

Fortsätt läsa Utlokalisera kungasåpan

Jag tvivlar på idrotten

1931 gav Ivar Lo-Johansson ut stridsskriften Jag tvivlar på idrotten. I den var Ivar Lo framförallt kritisk mot åskådarsporten vilken han ansåg fördummade folk. I Malmö har det under de senaste åren rått himmelsblå fotbollsyra. Det har blivit ett inslag i stadsbilden. Uteserveringarna på Möllevången är nästan helt klätt i ljusblått och vitt inför varje hemmamatch för MFF. Men det ger oss en anledning att också i 2000-talet titta närmare på vilka värderingar som bubblar under sportbilagornas feta rubriker och snärtiga referat.
Fortsätt läsa Jag tvivlar på idrotten

Göran Perssons nya glasögon

För några år sedan var vi många som önskade en trevligare statsminister. Helst med snyggare glasögon. Men trots att Perssons berömda fyrkantiga byttes ut mot ett par modernare verkar han uppenbart ha svårt med att tolka vad han ser. I alla fall vad gäller medieutbudet. Vad annars kan förklaringen vara till att arbetarrörelsens främsta representant lånade ut sig till gratis reklam för TV 8?
Fortsätt läsa Göran Perssons nya glasögon

Då tyckte jag (nästan) synd om statsministern

Ack, ack. Otack är världens lön. Trots pompa, ståt och en kvarts miljard skattekronor slösade på de godaste av uppsåt: Statsminister Perssons fyra megakonferenser om förintelse, intolerans, försoning och folkmord verkar inte levererat full pott i ära och berömmelse. Tusentals elaka mail skulle proppa igen Görans e-postlåda. Och inte nog med det. Slutkonferensen framkallade både demonstrationer och motkonferens men knappt mer än några notiser i världspressen.
Fortsätt läsa Då tyckte jag (nästan) synd om statsministern

Blåblod, tomtar och andra familjevänner

Vi är den enda infödda svenska familjen bland de barnrika hyreshusen på vår gård. En och annan politiskt korrekt svenne i den  bleknosiga radhusidyllen tror säkert att detta förpliktigar på något sätt. Så fel. För säg exempelvis att grannungarna punkterar min cykel. Eller säg förresten min grabbs cykel så har vi ett alldeles autentiskt exempel. Inte lägger jag då min panna i djupa förstående veck och yttrar några väna fraser om att man måste ju förstå att de (läs: inte som vi) nog inte har det så lätt. Kanske de flytt från något krig. Kanske de sörjer sitt förlorade hemland. Kanske de svenska myndigheterna jävlas med dem
Fortsätt läsa Blåblod, tomtar och andra familjevänner