Varför ska vi ha kommersiell tv?

Vilken är SVT:s roll när vi kan se dagens många kanaler när och var vi vill?

Så var vi där igen, i en framtidsdiskussion om public service. Inför SVT:s och Sveriges Radios förhandlingar med kulturdepartementet har Lena Adelsohn Liljeroth flaggat för ett avsmalnat programutbud för åtminstone SVT. Att de ska sända programmen som inte får plats i de kommersiella kanalerna är visserligen en gammal ståndpunkt, i grova drag omhuldad av den politiska högern och avfärdad av vänstern.

Men i dagens digitala medielandskap har argumentet en kanske större tyngd än tidigare.

Jag skriver inte detta i blod, men jag har en känsla av att vi som utifrån en antikapitalistisk grund är motståndare till mediernas ökade kommersialisering gjort SVT till en snuttefilt. Den kan vara hur skitig som helst men så länge tittarsiffrorna är högre än TV 4 är vår kärlek okritisk. Men är inte innehållet trots allt viktigare? Och varför debatterar vi aldrig de kommersiella aktörerna?

Det traditionella argumentet för SVT:s breda utbud har ju varit att de höga tittarsiffrorna för exempelvis nöjes- och sportevenemang också ska spilla över på kanalernas smalare och fiberrikare samhälls- och kulturprogram. Men idag zappar vi ju mellan olika kanaler och i framtiden kommer det mesta av vår tv-konsumtion dessutom att ske on demand. Tablåsändningarnas betydelse har redan minskat och kommer att minska ytterligare när vi nu i allt större utsträckning väljer att titta när och var vill. Så hur många slötittar exempelvis på Kulturnyheterna därför att de följer Melodifestivalen?

För vissa program, som just Melodifestivalen och större idrottsevenemang, är förstås en stor del av tjusningen att vi är många som tittar samtidigt. Men det går inte att komma ifrån: Att producera eller köpa in lättsam underhållning och stora idrottshändelser är förstås slöseri av resurser som skulle kunna användas till program och journalistik som inte får plats i reklamkanalerna.

Jo, det finns motargument. Flera har i debatten menat att kulturministern helst inte vill se någon som helst underhållning i SVT, att licensfinasieringen utgör en ojuste konkurrens med de kommersiella aktörerna. Förutom att det är svårt att definiera gränserna för underhållning så undrar jag om exempelvis program som Melodifestivalen och Let´s dance verkligen helt kan jämföras. Visst är det samma typ av program men i alla fall jag upplever en stor kvalitetsskillnad när jag väl bänkat mig framför tv:n. Det ena programmet avbryts ju av varumärkespropaganda stup i kvarten!

Är det inte någonstans här vi antikapitalister borde ha vår utgångspunkt? Istället för ett krampaktigt försvar av public service status quo, något vi kämpat för sedan monopolismens avveckling, borde vi offensivt vända på frågan: Hur kan vi förändra kommersiell tv och öka det demokratiska inflytandet?

Publicerad i Skd den 6/3-2011