Etikettarkiv: debatt

Vänstern måste sluta ängslas

”Man sviker arbetarklassens barn när man inte gör en klassanalys och i stället håller på med en debatt om kultur och identitet”, sa socialdemokraten Aida Hadzialic i en intervju med Aftonbladet i tisdags. Till detta, från en minister kanske något oväntade, utspel i den vänsterpolitiska interndebattens långbänk kunde landets opinionsbildare till både höger och vänster förstås inte låta bli att positionera sig.

Fortsätt läsa Vänstern måste sluta ängslas

Dåligt för demokratin om barn utesluts från debatten

Barnens internetnärvaro uppmärksammas sällan positivt av oss föräldrar som själva är uppväxta under den analoga stenåldern. Är det inte pedofilers grooming eller jämnårigas nätmobbing så oroar vi oss för att spelen tränger undan böcker och annat fiberrikt. Ska vi nu också behöva vaka över ungarnas deltagande i debatten på nätet?

Fortsätt läsa Dåligt för demokratin om barn utesluts från debatten

Skilda världar

Vi lever i samma land men i så skilda världar. Häromdagen blev det tydligt för mig hur segregerat Sverige blivit. Jag tänker inte nu på klass- eller kulturella skillnader utan på det avgrundsdjup som finns mellan oss som välkomnar invandring och mångkultur och de som bygger hela sin samhällssyn på att detta är ett grundläggande samhällsproblem.

För dryga veckan sedan startade jag en medieblogg. Min första artikel handlade om hur debattklimatet förändrats genom framväxten av de sociala medierna. Att det idag ofta inte finns något filter, ingen insändarredaktör eller programledare exempelvis, och att näthatet påverkar även etablerade kretsar. Ja, ibland t.o.m samverkar de senare med extremhögern.

VSB, Vilket Skulle Bevisas, som min gamla gymnasielektor till fysiklärare brukade skriva på svarta tavlan.

Jag exemplifierade mitt resonemang med hur en Twitterdiskussion, mellan en journalist och en nationalekonom, om invandringens kostnader ballat ur och en liten mobb med såväl etablerade opinionsbildare som högerextremister började häckla den förra. Flera tolkade detta som att jag tog ställning för journalisten i bråket så snart började även mitt Twitterflöde osa svavel. Svarade några men många avfärdade jag som så kallade internettroll.

Visst kan det vara lätt att vifta bort anonyma konton som stollar när de har alias av typen ”Svinbrottaren” och ”Gaphals” och huvudsakliga argumentationen går ut på att kalla en för pajas och ollon. Men i ett privat mailande med en Facebookvän som uppskattar nationalekonomens arbete så kommer vi in på guilt by association. Min Facebookvän menade att nationalekonomens högerextrema följare kan ses som lika suspekt som att jag associeras med journalisten. Tanken svindlade lite. Om nu min Facebookvän, en vettig och inte på något vis extrem människa vad jag har märkt, har denna bild så kanske det inte bara är svinbrottare och gaphalsar som delar den.

Så jag kollar in de som i Twitterdebaclet kanske nöjt sig med ett ”gilla” eller en så kallad retweet istället för att formulera spydigheter. Hos flera av dem fick jag faktiskt scrolla ett bra tag innan jag hittade något som helst stöd till extremhögerns hjärtefrågor. Särskilt nyfiken blir jag på en Stockholmskvinna vilken säger sig jobba som AD och som antagligen avfärdat mig själv som stolle eftersom hon blockat mig och jag därför tvingas använda ett annat Twitterkonto för att se hennes. Först efter en hel del poesi, historiska foton, och åsikter om semlor hittar jag ställningstaganden som tiggeriförbud och minskad invandring.

Jag menar inte att man ska acceptera skit i sina Twitter- och Facebookflöden. Inte heller förespråkar jag det motsatta. Långt innan SD kom in i riksdagen förespråkade jag att man ska ta debatten med dem och jag har också försvarat presstöd till högerextrema tidningar. Min poäng är bara en iakttagelse av enklaste slag: Att avgrunden mellan oss växer om vi fortsätter att leva i skilda världar.

Höstdimma istället för sommartorka

Tårtning PNG

Del av vårt kulturarv – narrens drift med makten eller folklig underhållning

Halloween pekas ut som djävulens högtid, hiphop kritiseras för att i största allmänhet vara en hatisk musikgenre och en kastad tårta kallas för ”hot mot demokratin”.

Den senaste veckans krystade och tomma tunnors debattklimat sammanfaller med att hösten kommit igång på riktigt. Jag funderar därför på om vi inte så här års skulle ha användning för ett begrepp inom opinionsjournalistiken som motsvarar ”sommartorkan” hos nyhetsredaktionerna. Kanske ”höstdimman”?

Inför Svt Debatt förra torsdagen påstods den inbjudna debattören och kristna författaren Tommy Dahlman rasa över det allt mer populära firandet av Halloween. ”Vi ska inte ge mer plats till Djävulen och hans anhang” citerades han på Svt.se.

Men i programmet blev det inte mycket av det utlovade. Han hade visserligen ett teologiskt argument men framförallt visade det sig Dahlman förlorat flera anhöriga och menade att den terapeutiska verkan som allhelgonahelgen har för många sörjande går förlorad om Halloween istället tar över. Jag håller inte med honom men det är uppenbart att redaktörerna på Svt Debatt övertolkat vad de kunnat för att dra igång en konstlad diskussion om högtiden.

Sedan blev det rabalder kring hiphop. Smålands-Postens ledarskribent Marcus Svensson skrev en okunnig ledare där han jämförde med Vit makt-musik men där ”rasismen i stället riktar sig mot det vita samhället, där kriminalitet hyllas, polisen hatas och kvinnor konsekvent beskrivs som horor.” En helt sanslös jämförelse eftersom det, till skillnad från nazimusiken, givetvis inte går att generalisera på det viset om världens kanske största genre inom populärmusiken.

Detta förstod Svensson snart själv och ångrade sig men istället för att diskutera de problematiska budskap som odiskutabelt finns inom delar av genren så fortsatte debatten som vore det 80-tal och det bara fanns två positioner att välja mellan – för eller emot den satanistiska hårdrocken.

I tisdags blev så Jimmie Åkesson tårtad. Jag delar inte förövarens åsikt om att ”fascist” är rätt politisk beteckning för SD:s partiledare men kan förstå frustrationen hos en 60-årig judinna som ser hur högerextremismen återigen växer. Att sedan lejonparten av landets opinionsbildare, från Sanna Rayman på mörkblåa Svd:s ledarsida till Aftonbladets kommuniströda kulturchef Åsa Linderborg, anser att den kastade tårtan hotar demokratin är rent löjeväckande och det är detta etablissemangs hysteriska reaktioner som är skyldiga till att SD vinner sympatier på detta.

Ända sedan franska ”Konditorer utan gränser” började tårta på 70-talet har symboliken varit glasklar – att peka ut makthavare som pajasar. Det har funnits ett världsomspännande tårtkastarnätverk och under Gulfkriget initierades 2001 en kampanjmånad fyndigt kallad ”Operation Dessert Storm”. När de tårtade Bosse Ringholm skrev Kristianstadsbladets ledarsida att han stod lika naken som kejsaren i HC Andersens saga, DN anklagade honom för att sakna humor och Aftonbladet hade dagen efter recept på ”hur du gör en Bossetårta”. Och Gustaf Fridolin skrev en artikel med rubriken ”Tårtkastning är bra för demokratin”.

När det samma år blev Carl XVI Gustafs tur att mulas med ett bakverk så sade han direkt efteråt att ”det är sånt som händer” och landets opinionsbildare tog heller inte lika allvarligt på händelsen som när främlingsfientlighetens främsta ansikte nu blev nedkladdad av grädde. Detta trots att det den gången var fråga om högmålsbrott och blev den senaste gången någon dömts för ”förgripelse mot konungen”.

Jag vet inte men kanske har det alltid blivit höga brösttoner i debatten när det mörka halvåret gör sitt inträde. Kanske rullar det då in en höstdimma också i opinionsjournalistiken som när töcknet lättat visar sig bygga på starkt överdrivna tolkningar.

Publicerad i Skånska Dagbladet

Efterklokheter om #tintingate

Skadligt för barn?

I tisdags toppade Dagens Nyheter förstasidan med rubriken ”Bibliotekschef kastar ut Tintin” och snart stormade det i de sociala medierna. ”Tintin speglar en nidbild med ett kolonialt perspektiv. Små barn tar in det okritiskt” motiverade Behrang Miri, nybliven konstnärlig ledare för barn- och ungdomsverksamheten på Stockholms kulturhus, beslutet.

Fortsätt läsa Efterklokheter om #tintingate

Vad ska vi göra med vänstern efter arbetet?

Att påstå att Alliansen vann valet mycket på grund av att det svenska folket såg dem som mer trovärdiga i sysselsättningsfrågan är väl inte att säga för mycket.

Socialdemokratiska veckotidningen Efter Arbetet bjöd igår in till självkritisk afton på Inkonst i Malmö. ”Vad ska vi göra med vänstern?”. Även om panelen bestod av namnkunniga från helt olika kanter av det socialistiska lägret blev det mer diskussion än debatt. Situationens allvar, med ökande klassklyftor och en högervåg som sveper över europa, kräver väl återhållsamhet.

Mellan två av debattörerna brände det i alla fall till. Författaren och aktivisten Andreas Malm menade att de sociala revolter som skakat andra europeiska länder omöjliggjorts av den svenska arbetarrörelsens byråkratisering. Endast en stark vänster utanför riksdagspolitiken kan, som Malm uttryckte det, växlas in i parlamentariska framgångar. Författaren och före detta LO-ombudsmannen Örjan Nyström hävdade tvärtom att den svenska klasskompromissen fortfarande kan bygga välfärd. Flammans chefredaktör Aron Etzler menade att vi trots allt har den skandinaviska modellen att utgå ifrån och lyfte i ett försök till medling fram det norska exemplet.

Det som numera kallas Trondheimmodellen startade inför kommunalvalet i 2003. Norska LO valde att driva en självständig linje i valrörelsen. De kom fram till vilka frågor de skulle driva genom en direkt dialog på arbetsplatserna. Receptet var framgångsrikt, skapade ringar på vattnet och med löften om stopp för privatiseringspolitik och konkurrensutsättning av offentlig välfärd tog vänstern åter regeringsmakten vid stortingsvalet 2005.

Väl hemma från debattkvällen ser jag att TT rapporterar om hur Sverige halkat ner från en tredjeplats i fjol till en sjätte i en välståndstabell som tankesmedjan Legatum Institute räknat fram. Och på toppen tronar nu Norge, femma i fjol.

Men även om de norska erfarenheterna går att använda så kommer den svenska vänstern inte förbi den så kallade arbetslinjen. Författaren Nina Björk ställde sig kritisk till den rådande hegemonin. Hon har förstås rätt. En socialistisk politik måste givetvis utgå från hur vi kan dela på de jobb som måste utföras. Vänsterns och arbetarrörelsens förlamning kommer inte släppa förrän vi gjort upp med idén om sysselsättning till varje pris.