Etikettarkiv: Twitter

Hatkulturen utgör terrorns grogrund

Den fruktansvärda tragedin i Trollhättan och brandattackerna mot asylboendena har inte utförts i ett vakuum. Den högerextrema terrorn skapas i ett klimat där tusentals helt vanliga svenssons finner det lika naturligt och vardagligt att hota sina medmänniskor som att vattna sina blommor i köksfönstret. I onsdags polisanmälde jag en av dem, en 80-årig näthatare.

Trots allt bra internet fört med sig har vi med de sociala medierna som bekant fått en hat- och hotkultur av ett slag samhället tidigare ej haft. Å andra sidan har det också uppstått en slags kränkthetskultur där vi gärna kräver upprätelse av dom som bara uttrycker sig opassande.

Ett problem är att vi inte alltid har ett gemensamt språk och därför inte sällan har olika uppfattningar om vilket sida av myntet vi betraktar. För gränsen mellan hat och ohyfs är förstås subjektiv. Så polisen har det nog inte lätt i dessa dagar. Anmälningarna haglar och att i efterhand reda ut vad som i mediebruset måste betraktas som hot är väl i de allra flesta fall något de inte har resurser till.

Som journalist har det förstås hänt att jag fått en del mindre trevliga läsarreaktioner. Men eftersom jag är en vit, heterosexuell medelklassman så har jag ändå varit jämförelsevis förskonad från de rasistiska, homofoba och misogyna troll som står för mycket av näthatet. Det var flera år sedan jag sist gjorde en polisanmälan men i onsdags blev det aktuellt igen. Detta efter att jag på Twitter länkat en artikel i Eskilstuna-Kuriren om bränderna vid asylboenden runt om i landet. Av en för mig tidigare obekant twittrare fick jag då kommentaren: ”Hittar man på så mycket dumheter så får man acceptera vad som händer. Nästa gång är det Din tur”.

Jag är en blödig typ. Visst kan jag ha förståelse när folk hämnas grova brott mot sig själva eller sina mest älskade men jag vill inte ha ett samhälle som utför vendettor i offrens namn. Jag inser att straff kan behövas av pragmatiska orsaker, just för att undvika att folk själva skipar rättvisa, men i ett gott samhälle borde rättsväsendets primära uppgift vara att förhindra brott och ge såväl offren som förövarna vård. När det kommer till moral är det hur vi medborgare agerar, inte juridik, som ytterst avgör vilket samhälle vi får.

Med andra ord kände jag mig i onsdags tveksam till vad en polisanmälan skulle tjäna. Näthataren visade sig också vara en gubbe som fyller 80 nästa år och som twittrar under eget namn. Jag rådfrågade mina Facebookvänner som gav mig goda argument för att ändå anmäla, om inte annat så för statistikens skull. Och efter att en kompis ringt upp näthataren och det i det bandade samtalet framgår att han inte ångrar sitt tilltag så blev det till slut en anmälan.

Trots att det alltså både går att knyta en person till twitterkontot och det finns ett bandat samtal där det framgår att han själv skrivit tweeten så räknar jag inte med att detta kommer bli en rättssak. Någon slags hämnd är jag heller inte intresserad av. Men förhoppningsvis blir den gamle mannen nu i alla fall medveten om vad han faktiskt skriver på nätet och kanske, kanske tänker han till nästa gång känslorna svallar. Detta är givetvis bara en faktor, men en ofrånkomlig, för att steg för steg trycka tillbaka högerextremismen till den dag de varken sitter i riksdagen, bränner asylboenden eller mördar.

Skit i vad Alexander Bard tycker

”Att gillas är stort, att strunta i vem som gillar en är ännu större.”

Den liberala ledarskribenten Naomi Abramowicz skrev i tidningen Journalisten i onsdags om problem kring hur opinionstexter sprids i sociala medier. Om att bli ifrågasatt bara för att ”fel” människor gillar och delar det man skriver. Det är en diskussion som är relevant för många fler än politiska skribenter.

I början på året lanserade jag hashtaggen #brunfiske. Detta efter att jag upptäckt hur etablerade borgerliga skribenter börjat vända sig till den, i stor utsträckning anonyma, extremhögern på Twitter för att få medhåll. Ibland med resultatet att stämningen piskas upp. Det finns dock en baksida med att försöka brännmärka sådana strategier.

All makt korrumperar. Någon som framgånsrikt bevisar hur meningsmotståndare uppviglar hatiska nättroll kan lätt börja missbruka den metoden. Men det är inte ok att som exempelvis vänstersinnad kritisera en högerskribent endast utifrån vilka som håller med, dessutom kanske bara i form av ett tryck på gilla-knappen eller en delning. Det är guilt by association.

Vi har alla behov av bekräftelse, även journalister förstås. Om något du skriver retweetas eller delas av Göran Greider eller Zara Larsson, eller vem du nu ser upp till, är det mänskligt att får en kick men kickar får inte bli alltings mål och mening. För journalistik är ingen popularitetstävling. Alexander Bard har många följare men han och de andra i Idol-juryn bestämmer inte din framtid i yrket.

Som journalist, särskilt som opinionsbildare, ligger det nära till hands att sätta likhetstecken mellan hur stor spridning vårt arbete får och hur väl vi utfört det. Givetvis måste ledarskribenter med flera bemöda sig om att åsikterna bli spridda. Hur skulle han eller hon annars kunna påverka det politiska samtalet? Men om man anpassar sina formuleringar och tankegångar för att inte hamna i ”fel sällskap” är risken för självcensur överhängande och att man börjar skriva för att behaga det egna lägret.

Abramowics hållning är, om än svår då frestelserna är många, klok för hen som vill försöka undvika denna klickonomins förbannelse. Den är inte bara hälsosam för opinionsbildare och journalister, utan borde eftersträvas av oss alla som deltar i debatter på sociala medier.

Skilda världar

Vi lever i samma land men i så skilda världar. Häromdagen blev det tydligt för mig hur segregerat Sverige blivit. Jag tänker inte nu på klass- eller kulturella skillnader utan på det avgrundsdjup som finns mellan oss som välkomnar invandring och mångkultur och de som bygger hela sin samhällssyn på att detta är ett grundläggande samhällsproblem.

För dryga veckan sedan startade jag en medieblogg. Min första artikel handlade om hur debattklimatet förändrats genom framväxten av de sociala medierna. Att det idag ofta inte finns något filter, ingen insändarredaktör eller programledare exempelvis, och att näthatet påverkar även etablerade kretsar. Ja, ibland t.o.m samverkar de senare med extremhögern.

VSB, Vilket Skulle Bevisas, som min gamla gymnasielektor till fysiklärare brukade skriva på svarta tavlan.

Jag exemplifierade mitt resonemang med hur en Twitterdiskussion, mellan en journalist och en nationalekonom, om invandringens kostnader ballat ur och en liten mobb med såväl etablerade opinionsbildare som högerextremister började häckla den förra. Flera tolkade detta som att jag tog ställning för journalisten i bråket så snart började även mitt Twitterflöde osa svavel. Svarade några men många avfärdade jag som så kallade internettroll.

Visst kan det vara lätt att vifta bort anonyma konton som stollar när de har alias av typen ”Svinbrottaren” och ”Gaphals” och huvudsakliga argumentationen går ut på att kalla en för pajas och ollon. Men i ett privat mailande med en Facebookvän som uppskattar nationalekonomens arbete så kommer vi in på guilt by association. Min Facebookvän menade att nationalekonomens högerextrema följare kan ses som lika suspekt som att jag associeras med journalisten. Tanken svindlade lite. Om nu min Facebookvän, en vettig och inte på något vis extrem människa vad jag har märkt, har denna bild så kanske det inte bara är svinbrottare och gaphalsar som delar den.

Så jag kollar in de som i Twitterdebaclet kanske nöjt sig med ett ”gilla” eller en så kallad retweet istället för att formulera spydigheter. Hos flera av dem fick jag faktiskt scrolla ett bra tag innan jag hittade något som helst stöd till extremhögerns hjärtefrågor. Särskilt nyfiken blir jag på en Stockholmskvinna vilken säger sig jobba som AD och som antagligen avfärdat mig själv som stolle eftersom hon blockat mig och jag därför tvingas använda ett annat Twitterkonto för att se hennes. Först efter en hel del poesi, historiska foton, och åsikter om semlor hittar jag ställningstaganden som tiggeriförbud och minskad invandring.

Jag menar inte att man ska acceptera skit i sina Twitter- och Facebookflöden. Inte heller förespråkar jag det motsatta. Långt innan SD kom in i riksdagen förespråkade jag att man ska ta debatten med dem och jag har också försvarat presstöd till högerextrema tidningar. Min poäng är bara en iakttagelse av enklaste slag: Att avgrunden mellan oss växer om vi fortsätter att leva i skilda världar.

Sociala medier en facklig angelägenhet

Skärmavbild 2013-04-11 kl. 15.20.18

Det verkar vara många som delar känslan av att det nya medielandskapet svämmar över. Twitter, Facebook, Instagram etc är ju inte bara andra distributionskanaler för samma nyheter som i de traditionella medierna. Det är också forum för kommunikation och vi förväntas interagera. Frågan är om vi, som biologiska varelser, orkar med den hastighet som den tekniska utvecklingen lockar oss att hålla?

Fortsätt läsa Sociala medier en facklig angelägenhet

Klappjakter och klappturkar

En moderat tjänsteman kallade häromveckan en politisk motståndare för ”klappturk” på Twitter. Några dagar senare twittrar en sverigedemokratisk politiker att han önskar klappjakt på journalister och vänstersympatisörer. TT valde att gå ut med namn på tjänstemannen men inte på den förtroendevalde.

Fortsätt läsa Klappjakter och klappturkar

Lägga ner webben?

Ett föredöme?

Lars Westerlund, tidigare nyhetschef och chefredaktör på Västerbottens-Kuriren, menar att landets dagstidningar dränerar sin egen verksamhet genom att satsa på webben. I branschtidningen Medievärlden skrev han förra fredagen att nätupplagorna borde läggas ned och resurserna istället användas för att få tillbaka prenumeranter till papperstidningen.

Fortsätt läsa Lägga ner webben?