När mediefolk debatterar sin egen verksamhet är det ofta i högstämda ordalag om hur viktig den är för demokratin. Desto mer sällsynta är konkreta förslag. Visst är medierna en industri viktigare än de flesta men en av de grundläggande förutsättningarna är densamma: Det behövs stålar och en politik som fördelar dem.

I samband med regeringsförklaringen i fredags framförde fem medieforskare sin önskan om en ny medieutredning. Det var också det enda kravet i den långa debattartikeln i DN vilken skulle kunna sammanfattas med denna obestridliga mening: ”Eftersom de flesta människor får sin bild av verkligheten från medierna är det viktigt att säkra tillgången på trovärdiga nyhetsmedier för alla.” Rätt tandlös artikel med andra ord.

Så. Inget fel med högtidstal och statliga utredningar men vill vi inte se ännu en mandatperiod där mediepolitiken hamnar i skugga måste krav ställas och diskuteras.

Kraven kan handla om ökat, utvidgat och omdefinierat presstöd. Ett stöd som kanske inte så mycket utgår från marknadsläget för prenumerationsförsålda papperstidningar utan som är uppdaterat med ett 2000-tal där läsarna sällan inhämtar all sin information från en och samma tidning. Och de tusentals ideella timmar som per år läggs på nätet, i närradio etc. är för samhället ett enormt demokratiskt resursslöseri eftersom räckvidden är så begränsad. Olika producentkollektiv från folkrörelserna skulle kunna beredas plats i public servicemedierna.

Det kan också handla om ett moderniserat public service. Att låta finanseringen skötas via skattsedeln för att öka intäkterna och dessutom göra den teknikoberoende. För som medieforskarna konstaterar i sin debattartikel så tillkommer nya plattformar ständigt. Licenskramarna brukar hävda att detta äventyrar public service oberoende från staten. Att innehållet i SVT, SR och UR blir avhängig vilka som för tillfället har den politiska makten. Nå. Exempelvis är det redan nu riksdag och regering som bestämmer avgiftens storlek och den senare utser även styrelseordförande för stiftelsen som äger våra ps-företag. Betalningsmodellen tror jag i sammanhanget är mindre betydelsefull och blir avgiften skattefinanseriad så får den väl hållas utanför statsbudbudgeten för att inte bli offer för politiska nycker.

Vidare kan politiska krav handla om bättre representation. Det FN-stödda Global Monitoring Project har exempelvis dokumenterat kvinnors underrepresentation i media sedan 1995 vilken är den största och i tid längsta globala studien som gjorts. Enligt deras rapport ifjol är det fortfarande bara 24% kvinnor som står i fokus i artiklar och inslag. I Sverige ser det visserligen något bättre ut. Fast trots att en liten majoritet, 52%, av svenska reportrar är kvinnor är det bara 32% som skildras som nyhetssubjekt. Ett politiskt krav skulle kunna vara riktade stöd för bättre balans avseende kön, sexualitet, etnicitet etc.

Ja, det finns hur många åtgärder som helst att diskutera. Låt oss spara på högtidstalen och bli lite mer konkreta.