Låt överenskommelsen om välfärdsvinster bli en början

Karin 2

Timbros ansvarige för välfärdsfrågor har rätt. Fast klasskriget har pågått länge.

Dagens rödgröna politiska överenskommelse om att ”vinstjakten” i välfärden måste stoppas är förstås välkommen. Samtidigt måste vänstern och arbetarrörelsen ta tillfället i akt och trycka på för att vrida politiken åt rätt håll. Låt detta bara vara början. Allt ska vi ta tillbaka!

Våra allmänningar, i betydelsen det för samhällskollektivet gemensamma, försvinner i allt raskare takt. Vandrar jag i minnet längs min barndoms gator i Sundsvall så blir bilderna så tydliga. Den kommunala simbassängen i vårt bostadsområde. Ett numera nedlagt utomhusbad som var gratis! Vi ungar i området, oavsett om vi bodde i hyresrätt eller villa, gick i samma skola och torget var levande då galleriorna ännu inte tagit över stora delar av innerstäderna. Dessutom gick tågen och köerna till den offentliga vården var korta.

Folkhemsnostalgi? Jo, visst. Men rubrikskapande finanskriser och fattigdomsmisär i fjärran länder är ibland svåra att ta in. En blick i backspegeln med bilder som visar hur också vår egen vardag förändrats tror jag är ett viktigt komplement för att förstå vidden av systemförändringarna. Och vi får komma ihåg att det var få som betraktade det samhällstillstånd som fanns när jag var liten som en utopi. Många av de som då var unga vuxna hade nyss drömt om så mycket mer. Detta var en tummetott. Det var baksmällan som -68:orna fick uthärda medan de kokade välling åt min generation. Ändå skulle det bli så mycket futtigare i den karusell där allt förtingligas och till sist blir prisgivet på en marknad.

Länge har vi befunnit oss på ett sluttande plan. Snart kanske det inte känns meningsfullt att ens tala om ett vi längre. Allmänningarna, medborgarkollektivets kitt, dräneras eller försvinner helt. Det handlar exempelvis om just sånt som skolan, sjukvården och städernas offentliga rum. Område efter område annekteras och marknadsanpassas eller förstörs för att ge utrymme för vinstdrivande verksamhet. En i sammanhanget ny allmänning som står under attack är nätets fildelningskultur. Men jag tror att det är här, bland de unga, gnistan till en bredare motreaktion kan finnas.

En vara är en produkt tillverkad för försäljning. En allmänning är en produkt eller något bevarat för att delas med varandra. Varan förutsätter ett kapitalistiskt utbyte medan allmänningen behöver ett kollektiv som organiserar delandet. I en stad utgör gator, torg, parker och olika offentliga lokaler allmänningar. Dessa hotas idag ofta av privatintressen. När torget, den historiska symbolen för demokratin, ersätts av gallerior och köpcentrum blir medborgaren i första hand en kund. Multinationella bolag som fransk-nederländska Unibail-Rodamco, som har flera köpcentra bara i Stockholm, köper upp och driver dem i rent kommersiella syften. Och de har inget intresse av att människor möts utan att ekonomiska transaktioner äger rum.

Under hela 1900-talet levde föreställningen om skolan mitt i byn där barn från olika samhällsskikt skulle blandas i klassrummen. Det har under lång tid varit den kanske viktigaste idén om hur man kan främja sammanhållningen i samhället. Men idag finns tre expanderande skoldrifter vilka alla verkar i direkt opposition mot den tanken. Privatskolorna segregerar genom att det bara är rikemansbarnen som har råd att gå där. Friskolorna med alternativa pedagogiker särskiljer indirekt då de främst rekryterar elever ur en medelklass med kulturellt kapital. Sedan har vi de etniska och religiösa friskolorna. Skolor där våra minsta medborgare tvingas in i homogena miljöer med ideologiska förtecken. Ett ur demokratisk synvinkel fullständigt vansinne som vi dessutom bekostar med våra skattemedel.

De kapitalistiska skolorna växer och koncerner som Academedia, Kunskapsskolan, Pysslingen med flera lever på den kommunala skolpengen. Grannskolor konkurrerar om personal och elever och det finns inga belägg för kostnadseffektivitet och ökad kvalitet, skälen till att friskolereformen genomfördes för 20 år sen. Däremot går alltså skolan mot ökad segregering, stick i stäv med tanken om skolan som en allmänning.

Den som får vård är beroende av den som ger. Därför har vården traditionellt sett betraktats som en allmänning och något som bör stå utanför den ordinarie marknadens schackrande. Om inte kommer säljaren givetvis försöka få kunden/patienten att köpa onödig vård. Sådan är kapitalismen. Det är orsaken till att privatiserad vård riktar in sig på dyr specialistvård och kostsamma mediciner och har föga intresse i förebyggande folkhälsa.

I Sverige har vi privata vårdföretag med jättar som Carema och Capio. Samhällets roll har därför allt mer blivit kontrollinstansens, ett måste för att skydda den vårdtagande individen. Detta sker under upphandlingen då kommuner, landsting och stat försöker förutse vilken vård som behövs och skriver kontrakt med kommersiella aktörer. Men det är svårt att se att avtalen efterlevs samt att systemet inte är flexibelt. Det blir viktigare att man uppfyller avtalet än att man ger bra vård och makten flyttas från allmänheten till bolagen.

De flesta människor har inga större problem med att måla upp en utopi eller erinra oss saker som var relativt bättre när vi var yngre men som nu är borta. Problemet är att vi inte alltid vet hur vi ska organisera oss för att nå dit eller ta tillbaka det vi förlorat. Men överallt finns faktiskt motstånd. Doroteaockupationen för att behålla behålla akutplatserna på hälsocentralen, tågupproret för att få stopp på avregleringen, Ekeröbornas nej till utförsäljning av allmännyttan och internetanvändares engagemang mot Acta-avtalet är exempel från Sverige i skrivande stund. Runt om i världen pågår tusentals liknande initiativ och även om det finns skillnader så hänger de ihop. Det handlar om kampen om allmänningarna.

Av senaste årens engagemang att döma kommer dagens unga i väst inte acceptera att den fria tillgång till kultur som de nu växer upp med plötsligt stryps. Kanske är det också den kampen, med dess möjligheter till informationsutbyte, som till sist kommer knyta ihop de andra till en större systemförändrande rörelse. Ett stort hinder har hittills varit de äldre generationernas lojalitet med upphovsrättsindustrin. För man kan väl inte bara sno saker? Tja. Bryr mig, som kidsen säger. Eller för att citera Oscar Wilde ur hans essä The Soul of Man under Socialism: ”Olydnad framstår, för var och en som läst sin historia, som människans ursprungliga dygd. Det är olydnaden som lett till framsteg”.

Att det nu ligger en gräsmatta där jag som barn kunde bada gratis är väl mest en symbolisk inskränkning. Vemodigt men knappast någon anledning att starta en revolution. Men alla försämringar sammantagna kommer förr eller senare att skapa en motreaktion. Då ska vi inte bara återta den välfärd och de resultat av vårt arbete som bestulits oss. Vi ska inte, som ordspråket lyder, nöja oss med en större del av kakan – vi ska ha hela jävla bageriet!

Comments Closed

2 reaktioner på ”Låt överenskommelsen om välfärdsvinster bli en början”

  1. Visst är det skönt med nostalgi. Jag minns när man fick sjukpenning efter tre dagar med ickebetalning. Jag minns när jag arbetade på timpenning och det blev så olyckligt att jag o mina polare missade en helveckas utbetalningar och fick låna pengar av bruket.
    Jag minns också när det bara fanns en(1) skola att gå till och bli mobbad, inte en chans till att byta. När jag bytte till läroverket så stod mina gamla skolkamrater och mobbade mig med slag och spott.Härliga tider i det lilla samhället med 5000 innevånare.
    Vi lever i ett annat Sverige nu och kan inte gå tillbaka till ”idyllen”.
    såg att vi nu är 9.5 miljoner innevånare.De flesta av denna ökning finns bland våra nya innevånare , många med sossbidrag som kostar samhället oerhört med pengar om man jämför med det tidigare Sverige. Samtidigt är vi fler pensionärer än någonsin och antalet ökar hela tiden.Vi blir äldre och kräver dyr vård. Dyra medicienr där samhället betalar det mesta.Jag själv får medicin för tiotusentalskronor hela tiden utan att betala för detta.Jag får vård en gång i månaden nu (minst) och betalar ingenting.Pengarna tas någonstans men jag förstår till fullo att de som arbetar också vill ha en inkomst som de kan leva på.Skatterna är fortfarande mycket höga i vårt land. Själv betalar jag ca 50% i skatt fortfarande på min låga pension och vill inte betala ett öre mer ,hellre mindre!Nostalgi brukar äldre männiksor eller karlar med lumparminnen hänge sig åt men oftast minns de fel.Det var inte så bra förr!

    1. Allt var inte bättre förr, vilket jag också påpekar i artikeln, men de områden jag tar upp här i texten menar jag var det. Ett exempel på något som idag är bättre är, som du påpekar, arbetet med mobbning. Nog fick man byta skola men idag är det (det är i alla fall ambitionen) mobbarna man vill flytta på. Det finns en helt annan medvetenhet om problematiken.

      Och nej, vi kan inte gå tillbaka till Folkhemmet så som det såg ut. Som socialist ser jag heller ingen anledning att sikta så lågt.

Kommentarer är stängda.