Tiotusentals har senaste åren demonstrerat för klimatet och Palestina. Men protesterna har även om de går lugnt tillväga, vilket de flesta gör, svårt att få mediernas uppmärksamhet. Demonstranterna har blivit allt mer frustrerade men lugn, det finns en lösning.
I söndags marscherade 50 000 människor i en av efterkrigstidens största demonstrationer genom huvudstaden, för en mer kraftfull klimatpolitik. 280 organisationer från 70 organisationer deltog, från miljörörelsen och fackförbund till forskare, kyrkor och människorättsorganisationer.
Det var dessutom tre veckor kvar till riksdagsvalet, så en hygglig nyhet, kan man tycka.
Och visst, medierna rapporterade också. SVT hade artiklar på både den lokala Stockholmsredaktionen och riksnyheterna och Sveriges Radio gjorde ett inslag. Det vore därför fel att påstå att medierna teg ihjäl demonstrationen.
Frågan är snarare vilken tyngd en av valrörelsens största folkliga manifestationer gavs. Det är inte första gången demonstranter nu ställer sig frågande till public services prioriteringar. Men SVT har tidigare själva givit ett svar.
Tips från SVT: Ställ till med något
När omkring 1 500 Rebellmammor och andra klimataktivister 2024 omringade riksdagshuset med en kilometerlång röd halsduk var mediernas intresse begränsat. Många deltagare skrev därför till SVT och frågade varför.
Svaret från SVT kommunikatör var närmast en instruktionsbok i modern politisk aktivism vilket Magasinet Konkret tidigare berättat:
”Huvudregeln för SVT Nyheter är att vi inte rapporterar om demonstrationer och andra manifestationer, vare sig de har polisens tillstånd eller inte. Det är först när en demonstration får påverkan på andra människors vardag, exempelvis om det begås misstänkta brott i samband med den eller om den tvingar trafiken att stå stilla, som den blir relevant ur ett nyhetsperspektiv.
Och även om en demonstration av något ovanstående skäl skulle komma med i nyheterna så brukar inte SVT redogöra för vad demonstranterna står för, annat än i högst allmänna ordalag. Det är händelsenyheten som är det relevanta och det som SVT ska berätta om – inte vad demonstranterna tycker och vill åstadkomma.”
Konkret konstaterade redan då att budskapet till aktivister föreföll ganska tydligt: vill ni bli uppmärksammade, klistra fast er i gatan och stoppa trafiken.
Palestinarörelsen känner igen sig
Samma kritik har kommit från en helt annan proteströrelse.
Sedan kriget i Gaza inleddes har stora demonstrationer för Palestina återkommande genomförts i Stockholm. När SVT Stockholm hösten 2024 intervjuade deltagare möttes reportrarna av en påtaglig irritation över mediernas bevakning.
Aktivisterna ansåg att medierna framför allt dök upp när polisen ingrep eller när kontroverser kring antisemitism och talkörer uppstod, medan demonstrationernas omfattning, kontinuitet och politiska krav fick betydligt mindre uppmärksamhet. SVT sammanfattade själv kritiken med rubriken: ”Palestinaaktivister besvikna på media: ’Har lyst med sin frånvaro’”.
Det handlar dessutom inte om någon marginell rörelse. Historikern Kjell Östberg beskrev i samma inslag Palestinarörelsen som en av de största proteströrelser Sverige sett under de senaste årtiondena och jämförde den med Vietnamrörelsen på 1960- och 70-talen.
Ändå blev demonstranterna intressanta först när någonting gick snett. Det börjar allt likna ett mönster för 2020-talets medielogik.
Protesten blir viktigare än protestens innehåll
Problemet är alltså inte någon konspiration på landets nyhetsredaktioner. Journalistiken älskar händelser. Det ska helst ha några av ingredienserna konflikt, bråk, polis, trafikkaos, gripanden. Eller i alla fall en provocerande talkör.Allt detta innehåller klassiska nyhetskriterier och kan snabbt förvandlas till rubrik, bild och två minuters tv.
Tiotusentals människor som under ordnade former promenerar från punkt A till punkt B är journalistiskt besvärligare. Där finns kanske ingen dramatisk händelse alls. Bara tiotusentals medborgare som försöker påverka politiken.
Så när klimataktivister blockerar en motorväg blir frågan därför gärna: Hur långt får aktivister gå?
När Palestinademonstranter hamnar i konfrontation med polis blir frågan: Vad hände vid demonstrationen?
Ett demokratiskt problem
Det finns en demokratisk dimension i detta som är större än både klimatfrågan och Palestinarörelsen.
Demonstrationsfriheten handlar inte bara om rätten att stå på ett torg och hålla upp en skylt. Demonstrationer är ett av civilsamhällets viktigaste sätt att synliggöra opinioner mellan valen. Mediernas uppgift är naturligtvis inte att göra reklam för dessa opinioner, men deras nyhetsvärdering påverkar vilka samhällsströmningar publiken över huvud taget uppfattar som betydelsefulla.
Om 50 personer blockerar en motorväg och får större medial uppmärksamhet än 50 000 personer som marscherar fredligt uppstår en märklig incitamentsstruktur. Den som sköter sig blir osynlig. Den som stör blir en händelsenyhet.
Och sedan kan medierna ägna nästa vecka åt att fråga varför aktivister blivit så radikala.
Den perfekta demonstrationen
Klimatrörelsen och Palestinarörelsen borde därför kanske slå sina kloka huvuden ihop och konstruera den perfekta mediedemonstrationen.
50 000 deltagare tågar fredligt genom Stockholm. 49 950 följer demonstrationsrutten, håller upp sina plakat och framför sina politiska krav. Resterande 50 blockerar trafiken, hamnar i gräl med polisen och skriker något tillräckligt kontroversiellt för att kunna klippas ner till åtta sekunder.
Då får alla vad de behöver.
Demonstranterna får demonstrera. Polisen får ingripa. Medierna får sin händelsenyhet.
Och någonstans längst ner i artikeln kanske det till och med finns plats för några meningar om varför 50 000 människor gick ut på gatan från första början.