Krigets natur har genomgått en dramatisk transformation sedan 1800-talets materiella och heroiserade krigföring, så som den formulerades av Carl von Clausewitz. Det klassiska kriget utspelade sig i lera, stål och blod. Soldaten var fysiskt närvarande på slagfältet, våldet var konkret och döden omedelbar. Kriget kunde lokaliseras geografiskt och erfaras direkt genom kroppar, territorier och materiell förstörelse. Clausewitz berömda formulering – att kriget är politikens fortsättning med andra medel – utgick från denna materiella verklighet.

Dagens konflikter följer däremot en annan logik. Kriget har inte upphört, utan abstraherats. Drönare opereras från kontinenter långt från målet, cyberattacker kan slå ut energisystem utan en enda soldat på plats och informationsoperationer destabiliserar samhällen genom manipulation av perception snarare än genom traditionell ockupation. Våldet har inte försvunnit; det har dematerialiserats.

Det är här Jean Baudrillard blir central. I hans teori om simulacra och hyperrealitet ersätts verkligheten gradvis av representationer som inte längre refererar till något stabilt ursprung. Det simulerade blir mer verkligt än det verkliga. Krigets mediala bild övertar därmed krigets faktiska erfarenhet. Människan möter inte längre konflikten genom slagfältet utan genom skärmar, informationsflöden och algoritmiskt filtrerade narrativ.

Baudrillards analys av Gulfkriget är här särskilt relevant. När han provocerande hävdade att Gulfkriget ”inte ägde rum” menade han inte att bomberna inte föll eller att människor inte dog. Han menade att kriget i offentligheten främst existerade som mediesimulering – som en kontrollerad representation där den direkta verkligheten ersattes av ett teknologiskt och medialt narrativ. Det verkliga kriget blev underordnat sin egen bild.

I vår samtid har denna utveckling fördjupats ytterligare. Konflikter utspelar sig simultant i militära, ekonomiska, digitala och psykologiska domäner. Cyberkrig, ekonomiska sanktioner, informationspåverkan och artificiellt genererade narrativ fungerar som strategiska vapen i ett permanent globalt konkurrenstillstånd. Frontlinjen är inte längre tydlig; den löper genom finanssystem, datanätverk, sociala medier och infrastrukturer.

Problemet är att vår föreställning om krig fortfarande är bunden till äldre bilder. Vi associerar krig med skyttegravar, invasioner och massmobiliseringar. Därför riskerar vi att misstolka vår egen epok som relativt fredlig, trots att konfliktnivån i praktiken är konstant. Vi söker fortfarande efter Clausewitz krig medan vi redan befinner oss i Baudrillards.

Detta innebär inte att det materiella våldet har upphört. Tvärtom kvarstår det brutala och fysiska i konflikter världen över. Men det materiella kriget är idag integrerat i en bredare struktur av simulering, information och teknologisk distans. Kriget har blivit både konkret och virtuellt samtidigt. Kriget följer det som Baudrillard noterade, att dess ”materialitet” i brist på bättre ord försvinner. En alltför vardaglig parallell månne i detta allvarliga sammanhang, men det är samma process på IKEA. Möblerna är inte sinnliga längre med ådring och knastar. De är… kyligt abstrakta maskiner för att sitta, ligga, stå vid.

I detta perspektiv framträder det som ofta kallas ”tredje världskriget” inte nödvändigtvis som ett framtida globalt storkrig mellan massiva arméer, utan som ett redan pågående tillstånd av multipla och överlappande konflikter. Det är ett krig utan tydlig början, utan officiell deklaration och utan definitiva fronter. Ett tillstånd där statliga och icke-statliga aktörer kontinuerligt konkurrerar om kontroll över information, ekonomi, teknologi och perception. New Age-tomtarna brukar tala om fler än tre dimensioner för att slå tillbaka mot ett i deras mening strukturellt förtryckande tänkande. Den underton av oöverskådligt amorft som ligger i deras tro har bärighet för vår tids krig. Kriget idag är inte stora bålgetingar. Det är den mer skrämmande, svårgreppbara ohyran med massa svarta prickar.

Det är också mot denna bakgrund man måste förstå samtidens försvarspolitiska reflexer. När Tidöpartierna vill köpa fyra fregatter för omkring 40 miljarder kronor framstår det som ett uttryck för en strategisk föreställningsvärld hämtad från en annan epok – som om kriget fortfarande vore 1965. Som om geopolitisk makt fortfarande primärt avgjordes genom stora stålkonstruktioner till havs – den svenska försvarsmakten har ju nyligen beställt fyra fregatter av Frankrike – snarare än genom kontroll över informationsflöden, digital infrastruktur, AI-system, satellitkapacitet, cyberförsvar och autonom teknik.

Det betyder inte att marina system saknar betydelse. Det materiella våldet består fortfarande och territorialförsvar är inte obsolet. Men proportionerna avslöjar ett djupare problem: en oförmåga att förstå vilken typ av konflikt som faktiskt formar vår samtid. Ett flerdimensionellt postmodernt krig kräver inte enbart fler fartyg, utan framför allt förmåga att operera i gränslandet mellan cyberdomänen, informationssfären, ekonomiska nätverk och teknologisk infrastruktur.

Fyrtio miljarder investerade i avancerat cyberförsvar, AI-driven underrättelsekapacitet, drönarsystem, satellitobservation, informationssäkerhet och offensiv digital kompetens hade sannolikt stärkt Sveriges strategiska position betydligt mer än ytterligare några symboliskt imponerande plattformar från den industriella krigsepoken. Det moderna kriget vinns inte nödvändigtvis av den som kontrollerar havet, utan av den som kontrollerar informationsmiljön och de system som organiserar verklighetsuppfattningen. På sätt och vis skulle ”gubben i skogen med hagelgeväret” kunna ses som Sveriges styrka. Närmast axiomatiskt ses Stockholm som världens svåraste stad att inta, om man läser elementa inom urban krigsföringsteori. Återigen den fragmenterade småskalighetens fördel.

Baudrillards fråga – ”Varför har inte allt redan försvunnit?” – kan därför också läsas politiskt. Vi lever kvar i föreställningen om det synliga kriget samtidigt som maktkampen alltmer utspelar sig i abstrakta och digitala rum. Vi fortsätter att rusta för gårdagens konflikter därför att gårdagens konflikter fortfarande är lättare att föreställa sig. Slagskeppet är begripligt; algoritmen är det inte.

Det farliga är alltså inte att kriget blivit mindre verkligt. Det farliga är att dess nya former gör det svårare att identifiera – och ännu svårare för politiska institutioner att tänka kring. Kriget har inte försvunnit. Det har alltmer slutat utkämpas med tungt stål däremot.