”W G Sebalds prosa har en alldeles speciell böljande estetisk kvalitet som omedelbart drar in läsaren i ett slags trollcirkel av skönhet och melankoli,” skriver Elisabeth Brännström.
Utvandrade av W G Sebald
Översättare: Ulrika Wallenström
Albert Bonniers förlag
Hösten 1966 satt W G Sebald, en ung, blivande författare och akademiker på ett flygplan på väg från Tyskland till England. Hans vistelse där skulle komma att bli permanent och han ångrade aldrig beslutet att lämna sitt hemland.
Sebald hade under sin uppväxt börjat hata den hårda, inbitna tystnadskultur som omgav Tysklands agerande under andra världskriget och speciellt störd hade han blivit av sin fars vägran att prata med sin familj om sitt deltagande i kriget som kapten inom Wehrmacht.
Winfried Georg Maximilian Sebald föddes 1944 in i en strikt, borgerlig miljö i en liten bayersk alpby. Under sin uppväxt i småstaden Sonthofen, dit han flyttade som ettåring, stördes han ofta av den konspiration av tystnad som verkade vila över den vackra staden uppe bland bergen.
Tystnaden kändes som en överlagd överenskommelse mellan invånarna, man diskuterade inte kriget och därmed dolde man, enligt Sebald, den ondska som låg gömd i det förflutna som han allt mer hade börjat se på som en organiserad plan som understötts av en majoritet av det tyska, nu lojalt tysta folket.
När Sebald inledde sin akademiska utbildning vid universitetet i Freiburg blev han också successivt alltmer illa till mods av professorernas uppenbara ovilja att nämna Tysklands skamliga roll under kriget och han gav sig därför, bara tjugotvå år gammal, iväg till England där han skulle komma att trivas betydligt bättre och där han skulle stanna fram till sin död i en tragisk bilolycka 2001.
Det kollektiva minnet och det personliga
Grundstommen i W G Sebalds författarskap bygger på vikten av att minnas det förflutna, gärna in i minsta detalj.
Både det kollektiva minnet och det personliga utgör själva kärnan i hans mest uppmärksammade verk, bland annat i Austerlitz, och Utvandrade, där han borrar sig djupt ner i de processer som håller minnet vid liv och, lika obönhörligt som en polishund, följer alla spår som leder bakåt i tiden, hur hjärtskärande minnesbilderna antingen av förgången lycka eller av misär och förtvivlan än må vara, samtidigt som han för fram berättandets kraft och centrala roll i den ständigt pågående minnesbearbetningen.
Som författare är Sebald inte helt okontroversiell. Tvärtom så har hans litterära stil bemötts av en hel del kritik som går ut på att han ofta använder sig av verkliga personer, men låter berättelserna runt dem omformas och avvika från verkligheten, även om en dokumentär känsla har skapats inom ramarna för en skönlitterär roman.
Sebald lånar friskt
Sebald lånar nämligen rätt så friskt från andras berättelser, vare sig de dokumenterats i skrift eller återberättats muntligt, och historierna illustreras av fotografier som bidrar med en viss osäkerhet angående autenticitet. Ett bra exempel på detta är fotografiet på omslaget till Austerlitz, som har påståtts föreställa huvudpersonen, men som i själva verket är ett fotografi av en okänd man. Ett foto som Sebald köpt på ett antikvariat. Man kan naturligtvs tycka vad man vill om det här förfaringssättet.
De som upptäckt sina egna livshistorier kopierade från böcker eller samtal har inte alltid blivit glada, några har känt sig bestulna på sina livshistorier och i sin Sebaldbiografi Speak, Silence anklagar den brittiska biografen Carol Angier författaren för oärlighet. Själv finner jag att de historier som vävs samman av Sebalds otroligt böljande prosa är mycket svåra att motstå, så trots den bristfälliga ärligheten har hans eget berättande en mycket speciell lyskraft.
Nyutgåva med lyskraft
I Sebalds sista bok Utvandrade från 1992, som nu kommit i nyutgåva på Albert Bonniers förlag är den här lyskraften mycket påtaglig.
Boken består av fyra berättelser där en anonym huvudberättare med många drag av Sebald själv följer spåren efter fyra män i exil, som alla har en bindning till det judiska: Dr Selwyn, som ändrat sitt judiska efternamn för att passa in i England, berättarens gamle lärare, den judiske Paul Bereyter som farit mycket illa på grund av att Tredje Riket hindrat honom från att utöva sitt yrke, den judiske konstnären Ferber som berättaren möter under sin första tid i England och berättarens egen icke-judiske släkting som binds vid judarnas historia genom sonen till sin arbetsgivare.
En trollcirkel
De här fyra männen har, utöver den judiska samhörigheten, exilen gemensamt och detta gäller också berättandet och återkallandet av minnen; något som den ständigt nyfikne, ibland ganska påstridige, huvudberättaren manar fram tills en bild av världen som både vacker och grym växer sig allt tydligare genom de fyra männens och deras släktingars samlade minnen från tider då de varit antingen mycket lyckliga eller misshandlade och djupt förtvivlade.
W G Sebalds prosa har en alldeles speciell böljande estetisk kvalitet som omedelbart drar in läsaren i ett slags trollcirkel av skönhet och melankoli.
Huvudberättarens ständiga sökande efter det förflutna ger också boken en egen personlig laddning och under läsningens gång glömmer jag snart bort att allt kanske inte är rakt av ”på riktigt”. Detta är en underbart vacker, och på sitt eget sätt också mycket viktig bok om minnen och därtill lyfter den fram Sebalds åsikt om vikten av att lära sig av historien. Det sker genom att bryta tystnaden och klä hågkomsterna i ord som kan föras vidare till, och under tidens gång, förvaltas av kommande generationer.