Yttrandefrihet är fundamentalt för en demokrati. I vårt land är yttrandefriheten i alla fall som princip inte hotad då den stöds av en mycket stor del av befolkningen. Ändå har det i flera år hävdats i olika debatter att yttrandefriheten undergrävs av än den ena och än den andra. Det är mycket tröttsamt.
”Majoriteten av den intellektuella vänstern har vänt Vilks ryggen sedan länge”, skrev Patrik Lundberg i Aftonbladet i söndags. Detta med anledning av att Sveriges Radio i Malmö utrymde sina lokaler när Lars Vilks var på besök i förra veckan. Vilks var studiogäst och kritiserade den böjda flaggstången, det omdebatterade konstverket på Sergels torg.
”Han ska ju inte behöva leva under mordhot, men” påstår Lundberg att de där vänsterintellektuella har i sin standardrepertoar i debatten kring Vilks och det stämmer nog.
Få konstnärer i Sverige har nog på samma tydliga sätt delat landets opinionsbildare i två läger. Det ena, företrädesvis just vänsterlutad, menar att Lars Vilks har rätt att kränka vem han vill men att hans uppsåt är tvivelaktiga, ja rentutav främlingsfientliga. Det andra, med liberaler i spetsen, menar att intentionerna är ovidkommande och att yttrandefriheten måste försvaras ovillkorligen.
Många hårda ord har fällts under åren även om dessa två lag alltså är överens i den grundläggande frågan. För ingen, eller ytterst få i alla fall, har ju hävdat att Vilks får skylla sig själv och att skattemedel inte borde slösas på att värna hans liv. Ingen, eller ytterst få i alla fall, har heller hävdat att Lars Vilks rondellhund borde vara förbjuden konst.
Ändå menar det ena lägret, det högerlutade även om det nog finns såväl blåa som röda i bägge lagen, att ifrågasättandet av just Lars Vilks konst är ett svek. Det är ett märkligt resonemang. Minns ni när Skånepartiets ordförande Carl P Herslow för några år sedan bidrog med en egen Muhammedteckning och för det åtalades för hets mot folkgrupp? I samband med åtalet kallade liberalen Björn Lagerbäck Skånepartiet för ”en liten isolerad sekt”. Varför gällde inte den villkorslösa kampen för yttrandefrihet honom?
Konstnärer har ingen politisk immunitet och måste givetvis kunna kritiseras på samma sätt som alla andra medborgare. Min poäng här är att förr eller senare kommer den mest principfasta yttrandefrihetskämpen att tvingas infoga ett aber, ett sånt där men, i sitt försvar.
De flesta som hörts i debatten kring Vilks är tillskyndare av så väl det sekulära som det mångkulturella samhället. Borde inte debattens fokus ofta ligga där istället för i onödiga väderkvarnsfajter? Med ett sekulärt synsätt är det visserligen i sin ordning att håna religiösa föreställningar men om man vill främja mångkulturell samlevnad så kan det finnas också politiska tolkningar av exempelvis Vilks som är nog så viktiga i debatten.
För övrigt har Vilks själv skrivit på sin blogg att majoriteten svenska muslimer, det vill säga utan extremistiska böjelser, ”inte är intressanta för medierna vilka föredrar de fundamentala som är explosivt intressanta i debatter”. Istället för att fortsätta trigga galenpannorna tycker jag Vilks borde tagit sig en rejäl funderare kring denna mediedramaturgiska insikt.
För hur konstnärligt intressant är det egentligen att få igång extremister och internettroll på olika kanter? Känns inte den där böjda flaggstången mest tröttsam? Liksom dessa högstämda yttrandefrihetsdebatter mellan opinionsbildare vilka ofta egentligen inte alls står särskilt långt ifrån varandra.