Public service har högst förtroende bland svenska nyhetsmedier medan Aftonbladet och Expressen ligger i botten. Men flera menar att kvällstidningarna initialt klarade av rapporteringen om terrordåden i Paris betydligt bättre än SVT och SR vilka vissa hävdar helt havererade.
Som många i min ålder liksom äldre så minns jag var jag befann mig när jag fick veta att Olof Palme mördats. Jag var femton år och fick beskedet tidigt då jag denna natt 1986 satt med föräldrarna och lillasyster i en bil på väg till Arlanda för vidarefärd till chartersemester på Kanarieöarna. Till en början kablade TT ut korta nyhetsmeddelanden vilka i radion varvades med stillsam musik. Ekots första sändning hölls 01.10, en timme och fyrtio minuter efter mordet, och SVT:s första extrasändning gick ut klockan 04.00.
Idag förväntar vi oss ju snabbare nyhetsuppdateringar. Många nyhetssajter, till och med lokaltidningars, har i veckan direktrapporterat om händelseutveckligen i Paris. Men i ”fredags klappade båda publicservicebolagen igen helt vid terrordåden” menar Patrik Oksanen, politisk redaktör på Helahälsingland.se och Hudiksvalls Tidning. SVT kom igång flera timmar efter kvällstidningarna och då, vid halv ett-tiden, var det långt ifrån imponerande skriver han. SR var också allt för sena ”och när det väl kom igång spelades musik mellan varven.”
Oksanen är långt ifrån ensam om kritiken av public service. Även i exempelvis sociala medier har det talats om ett haveri och i programmet Medierna i P1 var Sveriges Radios programdirektör Björn Löfdahl i lördags till viss del självkritisk. Bland annat anser han att de inte lyckades kommunicera till allmänheten att det nattetid och under helger är P4 som gäller för löpande rapportering. Inte P1 alltså vilket många, jag bland dem, nog i första hand hade vänt sig till.
Visst måste nyhetsmedier värt namnet 2015 vara snabbare vid sådana här katastrofer än de var 1986. Men jag är ändå tveksam till Löfdahls uttalande om att man ”många gånger kanske inte vet så mycket till en början men ändå måste hålla igång rapporteringen så att folk vet att vi bevakar det.”
I onsdags åt jag lunch framför SVT. De rapporterade om den franska polisens tillslag mot terroristernas lägenhet i Parisförorten Saint-Denis. När jag slog på bestod rapporteringen av livebilder på en lugn folksamling och SVT:s två medarbetare i den svenska studion hade någon slags gissningslek om de personer med kameror som vi kunde se var poliser eller journalister.
Att livesända nyheter har inget egenvärde. Det går alldeles utmärkt att ”hålla igång rapporteringen så att folk vet att vi bevakar det” med hjälp av exempelvis textremsor och sedan sända när relevant information finns. Vet man inte så mycket kan det istället för nonsens till och med vara vettigare att varva det lilla man har med stillsam musik.