För snart en månad sedan misshandlades 61-åriga Carl-Erik svårt utanför en mataffär i den göteborgska förorten Kortedala. Han har ännu inte lämnat sjukhuset. De misstänkta gärningsmännen har i medierna beskrivits som mycket unga och upprinnelsen till våldet tros vara att Carl-Erik tillrättavisade tonåringarna då de retade hans hund som var bunden utanför mataffären.
Förutom den unga åldern har medierna också tagit fasta på att de misstänkta har invandrarbakgrund. På vilket sätt det skulle vara relevant är svårt att förstå. Peter Kadhammar menar i sin kolumn i Aftonbladet i onsdags att ”invandrarbakgrund” här ska förstås som ett kodord för slum.
Att medierna använder begreppet invandrarbakgrund är förstås i sig inte kontroversiellt. Det kan ju exempelvis vara adekvat vid rapporteringar om resultat i svenska skolan, i ett personporträtt eller när någon blir diskriminerad på grund av just sin bakgrund. Men när brott begås är begreppet oftast irrelevant. Om vi nu inte tror att hudfärg eller etnicitet gör brottslingen.
Samtidigt är det ju precis det senare som indirekt blir vad medierna påstår i ett sånt här slentrianmässigt användande av ”invandrarbakgrund”. För det används ju inte om nordiska invandrare. Nej, vi mediekonsumenter får förstås en tydlig bild om att det här handlar om mörkhyade människor med någon slags ”exotisk” släkthistoria och mellan raderna läser vi väl i nio fall av tio att det förmodligen handlar om a r a b e r och därmed svävar också det farliga i s l a m ovanför hela storyn.
Givetvis ingår också fattigdom i associationspaketet. Och till skillnad från hudfärg och etnicitet orsakar fattigdom brottslighet. Så om det nu är ett brott av fattiga i förorten – i ”slummen” – varför inte skriva ut det? Om det bidrar till att öka kunskapen om vårt samhälle, vilket ju är en av journalistikens uppgift.
”Invandrarbakgrund” lägger bara ut dimridåer. Det är dessutom helt uppåt väggarna och publicistiskt djupt oetiskt att använda begreppet som någon slags eftergift för den högljudda opinion vilken i alla möjliga sammanhang gastar om att medierna mörkar sanningen om invandringen. I det här fallet är det ju tvärtom. Den onödiga informationen bidrar till rena osanningar. Och när medierna lägger en invandrarvinkel på nyhetshändelser som handlar om helt andra saker så finns det förstås politiska krafter som går ett steg längre.
Under långfredagen utnyttjade Nationaldemokraterna situationen och anordnade en protest mot ”dagens mångkulturella samhällsexperiment”. På sätt och vis är det bra för när högerextremister nu plötsligt befann sig i mediernas strålkastare så blev också det dunkelt beskrivna belyst. Vi tvingas ta ställning. I en intervju i lokalradion säger exempelvis Carl-Eriks vän Peter att protesten ”är en skymf mot Calle” eftersom det förstås inte handlar om hudfärg.