Elisabeth Brännström har läst Moa Eriksson Sandbergs roman om Ernst och Tutta Rolf med stor behållning.

Bara glädje hjärtat rymmer av Moa Eriksson Sandberg
Natur och Kultur

Under vintern 1928, året före den stora börskraschen, har den 37-årige revykungen Ernst Rolf börjat känna sig gammal och sliten. Hans revyer går inte längre lika bra, han dras med skulder och lider av fysisk och psykisk ohälsa. Därtill lever han för tillfället ensam efter två kraschade äktenskap. Ernst Rolf behöver en riktig uppryckning på alla plan och först och främst känner han ett starkt behov av både sex och kärlek.

Ernst kommer att hitta det han söker under ett gästspel på Casinoteatern i Oslo, en stad som ligger honom varmt om hjärtat, han har varit mycket i Norge och är fortfarande otroligt populär hos den norska publiken.

Hans första fru var norska och han känner både norrmännen och deras huvudstad väl. Han är också förtjust i de norska kvinnorna och när han första kvällen på teatern får syn på den unga, söta skådespelerskan Tutta Berntzen bestämmer han sig nästan genast för att lägga an på henne.

Tutta som i sin tur är överväldigad av att få arbeta på samma teater som den berömde revycharmören blir helt till sig i trasorna när Ernst, efter genrepet som hon smugit sig in på tillsammans med sin väninna Randi, tydligt visar intresse för henne.

Ernst är 17 år äldre

Det gör henne ingenting att han är 17 år äldre, hon tycker att han är stilig; nästan två meter lång, lite kraftig men med blänkande vita tänder och svart hår. Paret förälskar sig snabbt och, trots alla varningar angående Ernsts kvinnoaffärer, bestämmer sig Tutta för att följa med honom till Stockholm och vara med i hans revy på Chinateatern.

Turbulent förhållande

Efter flytten till Stockholm inleder Tutta och Ernst ett förhållande som kommer att bli både kort och turbulent och som kommer att präglas av Ernst psykiska ohälsa, hans kontrollbehov när det gäller både Tuttas karriär och umgänge. Lägg därtill hans egen otrohet och hans stressiga arbetssituation och brist på kapital. Äktenskapet, som ingås först 1930 varar bara i två år.

Ernst dör redan 1932, bara fyrtioett år gammal, i lunginflammation som han ådragit sig efter ett försök att dränka sig efter att Tutta bestämt sig för att ansöka om skilsmässa.

Alterfiktiv roman

Det är det här stökiga förhållandet som Moa Eriksson Sandberg nu skriver om i sin alterfiktiva roman Bara glädje hjärtat rymmer. Romanen inleds med parets första möte i Oslo och avslutas med Ernst död fyra år senare, och Moa Eriksson Sandberg lyckas utmärkt med att genom en väl genomtänkt blandning av fiktion och fakta, blåsa nytt liv i sina en gång högst jordiska karaktärer. Vidare går hon också i land med att återskapa tidsandan under det sena tjugotalet och atmosfären runt den skandinaviska teater- och revy-världen.

Det finns inte så mycket skrivet om paret Rolf och Moa Eriksson Sandberg har främst fått förlita sig på gamla brev från Ernst till Tutta och intervjuer med Tutta där hon berättar om sitt liv med Ernst. Bristen på skrivet bakgrundsmaterial framstår dock här som en positiv faktor.

Tydlig gestaltning

Parets röster känns direkta och oväntat moderna och då Moa Eriksson Sandberg ger likvärdigt utrymme åt både Tutta och Ernst får deras tankar, funderingar och känslor framstå lika tydligt.

Bilden av Ernst blir särskilt nyanserad, han målas aldrig upp som en enbart osympatisk kontrollfreak, utan snarare som en i grunden rätt så välmenande människa. Fast han plågas svårt av sin psykiska ohälsa, bristande kontroll över sina egna behov och av sin önskan att alltid roa sin publik, kosta vad det kosta vill.

När det gäller Tutta, ser man hur hennes personliga utveckling och hennes framgångar, börjar leda fram till en karriär som känd filmskådespelerska, där hon ofta får spela roller som en självständig och modern ung kvinna i farten. Moa Eriksson Sandberg ger också sin roman en genuin verklighetsprägel genom att fläta in flera av tidens mest populära kändisar, till exempel Edvard Persson, Karl Gerhard, Zarah Leander och Gustaf Wally.

Fint fångad tidsatmosfär

Det här är en roman som riktigt doftar av 1920-tal och som är både rolig och uppfriskande att läsa, även om den också ger en sorglig bild av ett destruktivt förhållande som befinner sig mitt i rampljuset och som ständigt uppmärksammas av skvallerpressen. Jag har läst Moa Eriksson Sandbergs roman med stor behållning.