Sven Otto Littorin
Före detta arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin inledde säsongen av Svt:s intervjuserie Min sanning. I programmet förnekade han det sexköp han anklagades för i samband med sin avgång under Almedalsveckan 2010. Av seriens namn framgår det visserligen att den handlar om högst subjektiva verklighetsuppfattningar men valet av gäst under höstpremiären var ogenomtänkt.
För det första vill jag understryka att jag vare sig hävdar Littorins skuld eller oskuld vad gäller det påstådda brott som Aftonbladet grävde fram. Och, som jag skrev då för tre år sedan, agerade också kvällstidningen fel när de väntade med att publicera de ”graverande uppgifter” som de då jobbat med under ”en längre tid”. Att orsaken till att de sjöng en halvkvävd visa var att Littorin hann avgå och då ”inte längre är en offentlig person”, som Aftonbladets ställföreträdande ansvariga utgivare Lena Mellin hävdade, tyckte jag lät märkligt. Eftersom de sedan ju ändå hängde ut honom så antar jag att de själva också till slut insåg det.
Som tidningens chefredaktör Jan Helin nu, efter Littorins medverkan i Min sanning, skriver på sin blogg så hade vi sommaren 2010 alltså en situation där Sveriges arbetsmarknadsminister avgått på grund av ett avslöjande som inte var publicerat! Detta eftersom tidningen inte lyckats få tag i den anklagade och konfrontera honom med uppgifterna. Littorin hade kunnat och borde tagit striden där och då. Givetvis kan det finnas personliga orsaker till att han inte gjorde det men att som Svt låta honom på detta sätt rentvå sig tre år senare är inte bra journalistik. För precis som ”Anna”, vilket kvinnan som hävdar att hon sålt sex till Littorin kallas, själv skriver i en debattartikel i Aftonbladet så råder här inte rättvisa spelregler. Sådana som hon har allt att förlora på att träda fram och ”kan inte prata oss tillbaka till samhället i en tv-soffa.”
Jag hävdar som sagt ingenting i skuldfrågan. Inte heller moraliserar jag över att den före detta arbetsmarknadsministern får synas i tv för att han visst blivit ”en kul kille igen” som Svenska Dagbladets krönikör Kristin Lundell konstaterar ironiskt. Sympati är mänskligt och som jag skrev när det begav sig var jag nog ”inte den enda som fick en klump i halsen när Sven Otto Littorin med darrande röst räknade upp de tre orsakerna till sitt avhopp, namnen på sina barn”. Och att inbjudna studiogäster får framföra subjektiva sanningar på bästa sändningstid är inte heller nödvändigtvis problematiskt.
Men i det här fallet krockar den sanning som en man med makt framför med den som en kvinna längre ned på samhällsstegen hävdar. Svt borde inte låta den förras påståenden stå oemotsagda.