Rebeller?

Behandlas Sverigedemokraterna orättvist av medierna? Journalisten Björn Hägers nya bok Problempartiet fick i veckan en rejäl lansering i och med uppmärksamheten kring ett välbesökt seminarium i Almedalen.

Boken handlar om mediernas osäkerhet i bevakningen av SD inför valrörelsen 2010. Björn Häger är mångårig medarbetare till Sveriges Radio och har bland annat bevakat Ny Demokrati när det begav sig. Till Problempartiet har han intervjuat 26 mediechefer och journalister i Stockholm och Skåne som får ge sin syn på bevakningen.

Häger menar att partiets särbehandlats då journalisterna påverkats i sitt arbete av hur SD gynnas eller ej av bevakningen. Partiets riksdagsman Thoralf Alfsson är inte helt oväntat ännu mer kritisk och skrev på sin självbetitlade blogg i veckan att det inte är ”sanningen som är viktigast för de ledande journalisterna och medieföretagen i vårt land, utan den politiskt korrekta agendan, som i och med denna bok fått ett nytt ansikte.”

Att SD borde bevakas på samma sätt som andra politiska partier kan tyckas självklart. Samtidigt beter sig inte sympatisörerna som vilka som helst. Exempelvis brukar andra partianhängare inte ha den lilla otrevliga ovanan att i parti och minut hota journalister. Partisekreterare Björn Söder viftade på seminariet i Almedalen bort den lilla detaljen med att de inte kan ta ansvar för vad andra gör och att medierna har sig själva att skylla.

I senaste numret av veckotidningen Flamman gör Anne-Li Lehnberg i sin ledare en intressant jämförelse med Feministiskt Initiativs bildande 2005 och den hårda bevakning partiet fick utstå. Till och med Tiina Rosenberg, van vid tuffa tag i offentligheten, vågade då inte gå ut bland folk under första halvåret. ”Trots det började inte feminister att hota landets redaktioner”, skriver Lehnberg. Och om de ändå hade gjort det så hade förstås inte FI:s företrädare hävdat att hoten var journalisternas egna fel för att de rapporterade så elakt om partiet.

Jag är ingen stark anhängare av konsekvensneutral journalistik. De publicister som hävdar den ståndpunkten gör det enkelt för sig. Ofta verkar det mest handla om att undvika debatt om den egna journalistiken. Likväl kan förstås inte bevakningen av en politisk rörelse, oavsett färg och fason, styras av journalistkårens privata åsikter. Det är inte bara etiskt ohållbart utan också, vad gäller SD, ofta rent kontraproduktivt. En inte obetydlig del av deras framgångar bygger ju på den självpåtagna rollen som anti-etablissemanget. Om en nyhetsreporter låter sin aversion mot partiet skina igenom så finns det tusen bloggar, twitterkonton och kommentarsfältherrar som gör politik av situationen.

Media bör behandla SD som vilket parti som helst men göra en korrekt avvägning och inte rapportera om varje utspel. Deras företrädare är trots allt ur ett verkligt radikalt politiskt perspektiv inga underdogs utan bara maktelitens senaste uppkomlingar.

Publicerad i Skånska Dagbladet den 8/7-2012