Så vad har oppositionen själva för idéer? Ja, det verkar mest handla om familjepolitik. Socialdemokraterna vill ha utökad föräldraledighet och Miljöpartiet har föreslagit ett grundbidrag på 2 500 kr för kortare arbetstid under barnaåren. Vänsterpartiet föreslog en mer radikal åtgård under kongressen i helgen: Att man när föräldrapenningen tagit slut ska kunna gå ner på sex timmars arbetsdag med bibehållen lön fram till att barnen fyller åtta år. Detta betyder att Vänsterpartiet nu alltså i princip lägger ned sitt tidigare krav på generell arbetstidsförkortning.

Så summa summarum. Oppositionen har förvisso även andras än medelklassens livspussel i tankarna men solidariteten stannar bokstavligen inom familjen. Att Vänsterpartiets omsvängning i arbetstidsfrågan inte verkar orsaka någon debatt är synd.

Kritikerna till generell arbetstidsförkortning menar att klasskilnaderna skulle öka. Det är en märklig argumentation. I alla fall om vi förutsätter kortare arbetstid till samma lön vilket givetvis är fallet när vänstern tidigare diskuterat frågan. Med ökade klyftor förutsätter man att de flesta går ned i tid medan andra har möjlighet att jobba mer och därmed tjänar mer. Med andra ord: Ungefär som arbetsmarknaden fungerar idag fast med färre utslitna ryggar i offentlig sektor, mindre utbrändhet i serviceyrkena osv. Och är inte arbetsrelaterade skador om något en klassfråga?

Sedan 50-talet har en majoritet lönearbetare föredragit kortare arbetstid framför löneökningar. Inga undersökningar har visat på att produktivitet och tillväxt skulle sjunka med arbetstidsförkortningar. Under 90-talet lyckades flera yrkesgrupper i Tyskland med strejker pressa fram 35 timmarsveckor med bibehållen lön och utökad semester. Försök med kortare arbetsdagar har också gjorts lokalt i Sverige och det med goda resultat.

Trots det vill varken LO, arbetsgivarna eller våra politiska partier idag att arbetstiden hamnar på dagordningen. Vänsterpartiet och Miljöpartiet önskar visserligen fortfarande en arbetstidsförkortning på sikt men kommer inför nästa valrörelse knappast att lägga något krut på att göra det till en valfråga.

Låt oss vidga perspektiven till mer än medelklassens och barnfamiljernas livspussel. En generell arbetstidsförkortning är kanske inte lösningen med stor L på alla problem men det vore en viktig reform för många av vår tids samhällsfrågor. Den skulle inte omedelbart förbättra jämlikheten mellan könen men ge större möjligheter för föräldrar att dela på det oavlönade arbetet i hus och hem. Den skulle inte direkt skrota arbetslösheten men, rätt hanterad, skulle den skapa massor med nya arbetstillfällen.

Och framförallt: En generell arbetstidsförkortning skulle inte beordra folk att bli samhällsnyttiga
medborgare men självklart skulle demokratisk delaktighet och miljötänkande ges oanade ytor att växa på.

Det är förstås också här skon klämmer: Arbetet har alltid varit ett instrument att diciplinera befolkningen. Full sysselsättning omhuldas numera av alla makthavare, de ekonomiska såväl som de politiska, men priset får under inga omständigheter handla om mer fri tid. För vad kan inte folk hitta på då? Ja, antingen kanske vi ”bara tittar mer på TV” som LO:s ordförande Stig Malm uttalade sig en gång i tiden. Eller så kanske vi använder tiden till att skapa ett livspussel med några färre bitar kontrollerade av stat och kapital.