Privatiseringarna går att stoppa. Norska erfarenheter visar det och mer än så: Om bara den politiska viljan finns går det till och med att återföra välfärdsverksamhet till offentlig regi.

– Nätverket för gemensam välfärd startade med en filmvisning på Folkets bio för fyra år sedan, berättar Gunilla Andersson. Hon är inititivtagare till Attac Malmö och lärare på Glokala Folkhögskolan i Malmö.

Värre i Sverige

– Attac och ABF arrangerade en kväll med regissören Ken Loachs film Järnvägare, om privatiseringarna av den engelska tågtrafiken, och efteråt var det diskussion. Det visade sig att många som såg filmen just den kvällen jobbade på järnvägen. En av dem sa ”Men du Gunilla, det är ju värre i Sverige”.

Så följde en lång diskussion om vad vi skulle kunna göra för att stoppa privatiseringarna här hemma. Därefter togs kontakter med fackförbundet SEKO i Skåne vars medlemmar kanske drabbats värst av försämrade arbetsvillkor efter avregleringar och privatiseringar. Tidigt kom också Transports avdelning 12 och Miljöförbundet Jordens Vänners lokalavdelning med i det som skulle bli Nätverket för gemensam välfärd.

Skrev till regeringen

De skrev brev till regeringen och tog initiativet till Upprop för rättvisa och gemensam välfärd, en skrivelse som kräver omedelbart stopp på avregleringar och utförsäljningar samt också istället en utveckling av den offentliga sektorn. En rad organisationer men också privatpersoner har skrivit under uppropet. Sammanlagt representerar undertecknarna 800 000 svenskar.

– Utmärkande för uppropet är tre saker. Dels att vrida samhällsdebatten till att handla om hur vi bättre ska utveckla istället för att avveckla den gemensamma välfärden. Och att det arbetet måste ske lokalt, regionalt och globalt samtidigt. Men också att vi försöker förena den fackliga och ekologiska kritiken med ett medborgarperspektiv.

– De två första har förstås facken och miljöförbundet bidragit med medan vi från Attac i första hand kritiserar utvecklingen utifrån att medborgaren i allt högre grad blivit en kund på olika marknader.

– Idag tvingas vi välja el-, tele- och TV-bolag och placera våra pensionspengar. Det är vinstutdelningen till företagens aktieägare som blivit målet för välfärdstjänsterna i stället för att tillgodose medborgarnas behov. Det har huvudsakligen blivit dyrare för konsumenterna och färre jobb samt sämre arbetsvillkor.

– Eftersom alla undersökningar visar att den offentliga sektorn tvärtemot denna utveckling har ett starkt stöd, så blir detta också ett gigantiskt demokratiproblem.

Norska exemplet

Den största inspirationen kommer från grannlandet i väst. När Efter Arbetet träffar Gunilla Andersson har hon dagen innan kommit tillbaka från en konferens om kampen för välfärd i Norge. Paraplyorganisationen For velferdsstatens arbete med att vända de nyliberala vindarna började 1999.

– Motreaktionen startade i Trondheim. Inför kommunalvalet i 2003 valde norska LO att driva en självständig linje i valrörelsen. De kom fram till vilka frågor de skulle driva genom en direkt dialog på arbetsplatserna.

– Det visade sig finnas en stor frustration över att det socialdemokratiska Arbejderpartiet inte längre stod upp för den offentliga välfärden.

Resultatet blev det så kallade Trondheimsmanifestet vilket tar upp nitton punkter, bland annat krav på stopp för privatiseringar, återkommunalisering av redan privatiserad verksamhet, samt demokratisering och förbättrad kvalitet av kommunal verksamhet. Därefter anordnades en utfrågning av partierna som fick ta ställning till vilka krav de kunde stödja eller ej.

Privatiseringarna blev valets huvudfråga. Högern förlorade valet och de partier som uttalat starkast stöd för manifestet, Arbeiderpartiet och Socialistiskt Venstre, vann.

Tretton av de nitton punkterna i Trondheimmanifestet var genomförda redan ett år efter valet. Segern i Trondheim skapade också ringar på vattnet. Inför stortingsvalet 2005 drev For Velferdsstaten en liknande kampanj på initiativ av LO och Attac. Det blev regeringsskifte.

Utlovat stopp

– Arbeiderpartiet, Senterpartiet och Socialistisk Venstre har i sin regeringsplattform lovat ett stopp för privatiseringspolitik och konkurrensutsättning av offentlig välfärd, och förbättrad kommunekonomi. Dessutom ska man lägga om politiken inom Världshandelsorganisationen WTO, vilket innebär att Norge hädanefter ska verka för att fattiga länder inte ska pressas att liberalisera eller privatisera sina tjänstesektorer och att de ska ges rätt att skydda sin egen livsmedelsproduktion.

Inför det svenska valåret 2006 genomförde Nätverket för gemensam välfärd en rad olika aktiviteter. Gunilla Andersson deltog i den norska Velferdskonferensen för två år sedan och lät sig inspireras.

– Konferensens deltagare kom från en rad organisationer. Sammanlagt representerar For Velferdsstaten en miljon människor från bland annat fackförenings- kvinno- och småjordbruksrrörelsen. Det är närmare en fjärdedel av Norges befolkning. På konferensen fanns också representanter från forskarvärlden och politiken och det var upplyftande att höra att så mycket av det som utlovats i regeringsdeklarationen redan genomförts eller är på väg att göra det. For Velferdsstatens arbete handlar nu om att upprätthålla det politiska trycket för fortsatta förändringar. Här i Sverige är vi fortfarande på stadiet att bygga nätverk men jag hoppas och tror att vi också kommer att vända den nyliberala utvecklingen.

Läs mer:

Bättre sjukvård med namninsamling