Bättre förr?
Jan Björklund meddelade igår på en presskonferens att skolk ska skrivas in i betygen från och mer årskurs sex. Förutom att det inte finns något som pekar på att det hjälper skolkarna, vilket remissinstanserna också påpekat, så är det i ett större perspektiv ett tecken på vilket slags samhällsklimat vi nu har. Var det verkligen hit vi skulle?
”Det offentliga skolväsendet vilar på demokratins grund.” Så lyder den inledande meningen i läroplanen. Skolans roll för en demokratisk utveckling av samhället kan knappast underskattas. Näst efter familjen torde skolan vara den sociala gemenskap som starkast präglar hur nästa generation medborgare kommer att lösa samhällsproblemen. Till skillnad från familjen är också skolväsendet tvingad, indirekt på uppdrag av folket, till demokratisk fostran av våra barn.
Men fungerar skolan så som det är tänkt? Går den åt rätt håll, till gagn för demokratisk utveckling och ”individens frihet och integritet”?
Frågorna kan tyckas retoriska men när betygs- och tvångshetsarna lagt beslag på skoldebatten är de befogade. Betyg i lägre årskurser, förbud mot flerspråkighet och katederdiciplin i största allmänhet kommer inte lösa de sociala problem skolorna brottas med. I demokratiskt avseende är auktoritära lösningar dessutom alltid kontraproduktiva.
Men ok. Låt mig först slå fast några självklarheter så att jag så jag inte blir stämplad som en flummare som endast har en laissiez fair-politik att komma med i skolfrågor. Att flytta på mobbare och förbjuda mobiltelefoner under lektionstid mm. är givetvis nödvändiga auktoritetsåtgärder. Att politikerna understryker dem för att råda bot på lärarkårens påstådda villrådighet är förstås bra. Men i diskussionen hörs idag nästan inga röster om den viktigaste personen för att skapa en bra skola – eleven. En demokratisk skola med respekt för individen bygger på elevernas egen vilja till kunskap och social lugn. Men betyg i lägre åldrar och de allt vanligare institutionaliserade systemen med piska/morot, vanligtvis guldstjärnor och streck i någon skoldagbok, är möjligtvis förståeligt på många skolor med akuta problem men är långsiktigt demokratiskt undergrävande.
Friskolereformen har dragit isär, segregerat, skolvärlden men har samtidigt också fungerat som jordmån för en vildvuxen flora av pedagogiska experiment. Goda resultat har spritt sig, även till den kommunala skolan. Idag finns därför en mängd pedagogiska verktyg med rollspel, konflikthanterings- och diskussionsmetoder som syftar till att få barnen att överblicka konsekvenserna av sina egna handlingar. Visst finns det dysfunktionella elever som behöver annan hjälp. Exempelvis har unga manliga fritidspedagoger från samma sociala miljöer och med liknande etniska bakgrunder i många fall fungerat som bra förebilder för stökiga grabbar i skolan. Men en övervägande majoritet barn är faktiskt mottagliga för att se sig själva som fria individer i ett socialt sammanhang och växa som ansvarstagande medborgare. Men då måste vi först bejaka klassen och skolan som kollektiv och inte arenor för konkurrens mellan individer.
Individuell frihet och demokrati är ömsesidigt beroende av varandra. Verklig frihet är alltid beroende av styrkan hos de kollektiv jag som jämlike ingår i, vare sig det gäller min arbetsplats eller skola. Betygstävlingen är liksom individuell lönesättning inte mycket mer än den starkes futtiga frihet att omsätta materiella drömmar. ”Du ska va president! Du ska va miljonär!” som det heter i sången. Drömmar som förstås är lättare att nå för de övre samhällsklassernas barn men där en och annan resenär från de lägre skikten utgör alibin.
Kollektiva processer i skolan, som grupparbeten, har ringa pedagogisk effekt i en marknadsorienterad konkurrensskola. Redan i mellanstadiet vet varje elev att det som till syvende och sidst har betydelse, det som premieras i såväl skola som i det omgivande samhället, är det individuella tävlingsresultatet – poängen i prov och betyg.
Barn är inte vuxna och kan inte ta samma ansvar men de är människor och vill förstås vare sig leva under tvång eller i en orolig miljö. Genom primitiva metoder kan vi få dem att tiga och lyda men de kan också göra ”rätt” för att de känner en tillfredställelse över det och inte för att de är övervakade och rädda för straff eller dåliga betyg. Skolk i betygen gör kanske inte någon enorm skillnad i de här avseendena men är en kraftfull politisk signal om ett retirerande samhälle som går i rakt motsatt riktning, bort från demokratiska ideal.
Mer om skolk i betygen: AB, Expr, DN, Svd1, Svd2, GP, HD, Svensson,