Skadligt för barn?
I tisdags toppade Dagens Nyheter förstasidan med rubriken ”Bibliotekschef kastar ut Tintin” och snart stormade det i de sociala medierna. ”Tintin speglar en nidbild med ett kolonialt perspektiv. Små barn tar in det okritiskt” motiverade Behrang Miri, nybliven konstnärlig ledare för barn- och ungdomsverksamheten på Stockholms kulturhus, beslutet.
Det som egentligen hade hänt var att Malmöprofilen flyttat serieböckerna några meter, bort från avdelningen TioTretton.
Eftersom jag tidigt twittrade ut artiklar om händelsen och länkade på Facebook så var jag väl delaktig i att blåsa upp denna ickehändelse. Jag hann dock inte uttrycka någon egen uppfattning, mer än en antistockholmsk putslustighet om att ”Kulturhuset” i bestämd form är en storsvensk formulering, innan Miri tvingades göra en pudel och Tintin fick bli kvar även på TioTretton.
Men det är inte alltid fel att vara efterklok…
Det som upprörde var Behrang Miris uttalande om att all barn- och vuxenlitteratur på Kulturhuset borde nagelfaras. Ingressen i DN förespeglade också en sådan utrensningskampanj. Den skulle dock aldrig kunna äga rum eftersom Miri inte har det mandatet. Men utan den vinkeln hade storyn kanske inte varit värt mer än en notis. Så gjorde DN verkligen rätt publicistiska avvägningar? Och användes det tyngre artilleriet medvetet för att piska upp ett #tintingate som det kom att kallas på Twitter? Mediestrategen Brit Stakston är en av dem som misstänker det. På Svt Debatt skriver hon idag att ”det verkar regisserat av DN Kultur.”
En annan fråga är vad som blev av den debatt som Behrang Miris tilltag egentligen borde startat men som dränktes av twitterstormen. Den om hur vi hanterar rasistiska och sexistiska barnböcker. Jag brukar exempelvis ibland, i stunden, ändra i texter när jag högläser för mina barn. Är särskilt känslig för N-ordet då vår minsting är adopterad afrikan. Hur gör ni andra föräldrar?
Och vilka förhållningssätt mot våra barn förväntar vi oss av samhället, av skolan och biblioteket? Att börja rensa ut böcker vill knappast någon. Men nej, i ”det rasande, fördömande twitterflöde som på bara några timmar drev Kulturhuset på reträtt fanns uppenbarligen ingen hjälp att få”, som kulturjournalisten Patrik Svensson påpekade i Sydsvenskan.
”Den massmediala diskussionen om rasistisk barnkultur handlar symptomatiskt nog om allt annat än svarta barns behov”, skrev frilansskribenten Oivvio Polite i Expressen. Polite gladdes åt nyheten att Tintin-samlingarna skulle flyttas. Han minns med fasa mellanstadiets högläsning av Robinson Crusoe. Att bli retad på skolgården gjorde ont men ”när rasismen var sanktionerad av den vuxna auktoriteten” kändes det värre. Polite hänvisar också till diskussionen om filmen ”Liten skär och alla små brokiga” och tycker sig se en större bild av hur icke-vita svenskars anspråk på att vara med och forma vår gemensamma kultur. Jag tror han här är inne på ett viktigt spår.
När vita, företrädesvis medelålders män, med emfas och i yttrandefrihetens namn försvarar ett kulturellt uttryck som av vissa upplevs som rasistiskt eller sexistiskt så har de inte nödvändigtvis fel. Men, för att utrycka det försiktigt, det kan indikera att det finns fler frågor att resa.
Mer: SvD, Svt, Lars Böhlin, Interasistmen.se, Feministbiblioteket, Elias Granqvist,
Jag tycker definitivt att man ska diskutera utbudet på biblioteken och jag skulle vilja efterlysa en större öppenhet från bibliotekens sida i hur de arbetar med detta, för det är sannerligen inte en lätt fråga. Vad är kvalitet och om ett verk håller en hög kvalitet kan vi då förlåta en del plumpheter och rent rasistiska nidbilder? Jag tänker på Mörkrets hjärta av Joseph Conrad som fortfarande tillhör litteraturkanon trots en hel del stereotyper. Ska den vara kvar som klassiker? Vissa hävdar ja och andra motsatsen. Angående Tintin i Kongo så har det aldrig funnits och kommer aldrig finnas på Tiotretton, vilket är ett beslut bibliotekarierna där redan fattat. Misstaget Behrang Miri gör, enligt mig, är att han inte granskar albumen var och ett för sig. De växlar oerhört i fråga om kvalitet och humanism. Därför behöver vi kompetenta bibliotekarier med stor kunskap om litteratur som inte heller är rädda att fatta obekväma beslut, och stå för dessa helt öppet. Tiotretton tycker inte att Tintin i Kongo håller måttet kvalitetsmässigt och att det är ett rasistiskt album och har därför valt bort det. Ingenting konstigt med det, iallafall inte för en bibliotekarie.
Intressant att Tintin i Kongo aldrig funnits på TioTretton och det på grund av ett medvetet beslut.
DN blåste upp en odramatisk flytt av några seriealbum på ett bibliotek genom formuleringar som ”Tintin kastas ut från Kulturhuset”, vilket var ett direkt felaktigt och minst sagt tendentiöst sätt att beskriva saken.
Behrang Miri fick hård kritik för sin aningslöshet när han gick ut och talade om hur Tintin-albumen reproducerar stigmatiserande nidbilder av icke-vita.
Det mest upprörande från mitt perspektiv är den shit-storm han möttes av från arga ”yttrandefrihetsförespråkare”, eller ”diskrimineringskramare” som jag skulle vilja kalla dem som med yttrandefriheten som ursäkt ägnar tid och energi åt att hävda vikten av rasistiska stereotypers närvaro i alla tänkbara sammanhang.
Övertoner som censur och bokbål har knappast bidragit till att lyfta debatten till en saklig nivå. Det positiva är att de rådande motsättningarna mellan privilegierade vita och diskriminerade icke-vitas intressen har kommit i dagen.