Modernista förlag släpper imorgon en nyutgåva av Valerie Solanas SCUM manifest.

Under några års tid hyrde jag frilanskontor i en folkhögskola. På samma våningsplan huserade en serietecknarskola. En del samarbeten uppstod kring olika tidskriftsprojekt jag pysslade med på den tiden. Någon gång fick jag agera smakdomare vid deras utställningar och tillsammans med en av deras gamla elever, konstnären Mattias Elftorp, släppte jag också en illustrerad krönikeantologi. Men av en krönikör på en borgerlig ledarsida pekades skolan ut som ett utbildningscenter för extremistfeminister. Skolan anklagades för att bedriva en ”pervers verksamhet” vilken liksom Feministiskt Initiativs ”lesbiska, rabiata manshatare” gräver den feministiska rörelsens grav.

Jag kommer att tänka på den händelsen när Modernista förlag denna vecka, lagomt inför jul, släpper en nyutgåva av Valerie Solanas feministiska SCUM manifest från 1967. Kring den första, nu slutsålda, svenska utgåvan 2003, rasade en debatt initierad av journalisten Susanna Popova.

Förkortningen SCUM står för Society Cutting up Men. Mannen är i den en värdelös vandrande kuk som kan ”vada en mil med spyor upp till näsborrarna, om han trodde att en vänlig fitta väntade på honom”. När man läser manifestet kan man, eller kvinna, välja att tolka den bokstavligt och låta sig uppröras. Eller så läses den som en underhållande provokation, ett strategiskt begåvat sätt att få fram en poäng. Lite som romanen Egalias döttrar, en annan feministisk klassiker där kvinnorna har makten och stålarna, där männen käkar p-piller och bär pehå (penishållare) och ”sjömän” konsekvent kallas ”sjökvinnor”.

Susanna Popova såg den svenska utgivningen av SCUM-manifestet som toppen på ett extremfeministiskt isberg. Med väl valda citat från SCUM-manifestet och vad som måste betecknas som konspirationsidéer kopplade Popova samman Solanas litterära verk med svenska namnkunniga feminister. Hennes minst sagt udda tes var att radikalfeminismen genom kuppartade metoder, och utan någon som helst folklig förankring, blivit statsbärande i Sverige. Mona Sahlin, Gudrun Schyman, Agneta Stark… you name it. Alla feministers och hela kvinnorörelsens främsta mål idag är att förtrycka männen.

Liksom den där folkhögskolan påstods ROKS och Fi skrämma bort ”normala, vanliga kvinnor”. Sanningen var den motsatta. Fi:s uteblivna framgångar inför förra valet förorsakades framförallt av en antifeministisk motoffensiv med ingredienser som SVT:s kritiserade dokumentär Könskriget samt ryktesspridningar och förtal av kända femnister. Som att genusprofessorn och tvåbarnsmamman Tiina Rosenberg skulle sagt att det vore ”ett förräderi för kvinnosaken att älska med en man”.

I den svenska serietecknarkulturen har det under senare år funnits gott om alster med skarp och rolig satir över könsmaktsordningen och det var väl där skon klämde egentligen. Det brukar vara det. Tecknade serier kan förstås liksom annan konst uppröra och liksom smaken och baken finns det delade meningar i politiken. Men jämfört med SCUM-manifestet är det mesta faktiskt rätt beskedligt. Och i en tid när 00-talets feministiska våg slagits tillbaka och kärnfamiljsnormen triumferar så hoppas jag att Solanas fantastiska manifest åter igen kan skaka om patriarkatet och att tomtemor får dela ut många exemplar i jul.