Det stormar inom SSU. Enligt avslöjanden av Kvällsposten har SSU i Skåne under flera år styrts av en aggressiv falang med kopplingar till islamistisk extremism. S-ledningen anklagas för att ha känt till förhållandena och förbundsledningen att till och med använt sig av den rosengårdsbaserade falangen för att hålla borta vänsterkrafter inom ungdomsförbundet. Men frågan är om det inte finns fler stenar för medierna att vända på?
Antisemitism, homofobi och en förtroendevald som jobbade åt militärdiktaturen i Egypten. Det är några av anklagelserna mot ledningen för det socialdemokratiska ungdomsförbundets sydligaste distrikt. Det som framkommit är allvarligt och vore häpnadsväckande även om det skulle varit i utkanterna av vänstern och arbetarrörelsen. Här talar vi ändå om en plantskola för morgondagens makthavare.
Samtidigt undrar jag om de medier som grävt i härvan inte borde fokusera mer på vilka religiösa rörelser de inblandade tillhör än det maktspel som utspelat sig inom SSU Skåne. Det senare, där säkert inte heller den så kallade vänsterfalangen är oskyldig, är trots allt snarare regel än undantag i alla sammanhang där pengar och makt finns att vinna. De flesta medier har exempelvis gjort en stor affär av att den förre ordförande ordförande i distriktet är aktiv i Ahmadiyyarörelsen i Malmö, där en imam enligt Sydsvenskan inför en skolklass talat om ”homosexuella grisar”.
Ahmadiyya är en förföljd reformrörelse inom Islam och det svenska samfundet driver informationskampanjen Stoppa krISen för att motverka radikalisering av muslimska ungdomar i vårt land. Att en enskild imam, vid ett tillfälle och i en dunkel kontext, talar om djurs sexualitet kanske med andra ord inte ger en heltäckande bild av rörelsen. Ahmadiyya liksom andra eventuella rörelser med kopplingar till SSU bör granskas mer ingående om det ska bli relevant för bevakningen av den här maktstriden.
Andra stenar att vända på handlar om moderpartiet. Inför valet 2010 hade den socialdemokratiska politikern Jamal El-Haj, vilket Skånska Dagbladet avslöjade några månader efter valet, intima kontakter med muslimska församlingar och utlovade bland annat hjälp till moskébyggen. För detta belönades han med näst flest socialdemokratiska personröster i Malmö. Endast Ilmar Reepalu fick fler. Men Jamal El-Haj anklagades också om valfusk vilket han förnekat. Han och andra socialdemokratiska valarbetare påstods nämligen delat ut förslutna, förkryssade valkuvert med röstsedlar i Rosengård, till folk som inte röstat tidigare och i många fall inte ännu ens kunde svenska.
Oavsett graden av sanningshalt i anklagerna hade Jamal El-Haj knappast agerat i ett vakuum. Partiet och dess ledning kände förstås till hans arbete och drog nytta av det. Liksom av det faktum att socialdemokratiska politiker i Malmö, med Ilmar Reepalu i spetsen, ett par veckor innan valet hållit ett strategiskt röstfiskarmöte i en moské. Något som inte vore konstigt om det om det inte vore för att mötet skedde utan att media informerats och att moskéns andliga ledare i Irak utfärdat en blodig fatwa.
Att moderpartiet känt till men inte orkat ta tag i ungdomsförbundets konflikt är kanske alltså inte hela bilden. Nog verkar det finnas fler stenar att vända på.
