I sin nya diktsamling Solkatter fångar Stefan Albrektsson naturens skiftningar och tillvarons flyktiga ögonblick med språklig precision och stark närvarokänsla. Det är en vacker och vemodig poesi som för tankarna till såväl Antonio Machado som Werner Aspenström. En alltmer fulländad poet träder fram.
Solkatter: dikter av Stefan Albrektsson
Fri Press
Stefan Albrektsson föddes i Vadstena 1969 och bor numera i Halmstad, där han försörjer sig som musiker, elgitarrpedagog och skrivkurslärare vid Halmstad kulturskola. Han debuterade 2017 med ”Upplysta mörkrum” och har även skrivit ”Sjöstjärna” (2019) och ”Att fågla, att fly, att förbli” (2022). 2025 tilldelades han Pontus Lindh-sällskapets lyrikpris.
Den nu aktuella diktsamlingen heter ”Solkatter”. Här fångar Albrektsson in det ofta undflyende, det där märkligt vanliga som gnistrar till i ögonvrån eller öronvrån för att snabbt försvinna bort igen.
Hans dikter är ofta mycket vackra med välfunna metaforer och under en till synes lugn yta märks starka rörelser. Diktsamlingen inleds med ett citat av den spanske poeten Antonio Machado, som med ett inledande motto anger nivån för boken i dess helhet:
”Människan äger fyra ting
som inte nyttar nåt till havs:
ankare, roder och åror,
och rädslan att förlisa.”
Antonio Machado dyker upp även i dikten ”Jag kom precis hit”. Den spanske poeten är uppenbarligen en av Albrektssons stora förebilder numera och jag hittar en hel del drag av Antonio Machado även i hans tidigare författarskap, inte minst när det gäller beskrivningen av naturen. Höstens intåg skildras dramatiskt i dikten ”November”:
”/…/Hösten lär sig stå
upprätt och stadigt
på några få dagar.
Jag vänjer mig vid kastvindarna
som vid avlägsna släktingar.
Jag sätter läpparna också mot dig
min höst! Kysser din panna och tröstar ditt hår.”
Albrektsson har utvecklats till en riktigt fin naturpoet, där han från nära håll följer förändringarna i naturen och hur de påverkar hans egen sinnesstämning. Här kan han bli väldigt direkt och konkret i uttrycket. Det konkreta och det stramt enkla är hela tiden viktiga ingredienser i hans poesi:
”Jo tack
Jo tack jag vill mig
sommarljumma vindar
rödhakesång ur ölandstok
jasminblomsnö vid mumlande diken.
Jo tack jag vill mig
sommarvarm klippa under tallskugga,
och i februaribristens minusgrader
ge mig eufemismer
ge mig kramsnö.”
I dikten ”Gråtmild vädjan” uttrycker han ett djupt känt vemod över tidens obönhörliga gång. En del kritiker har jämfört hans språkliga precision och detaljrikedom med Werner Aspenström och Tomas Tranströmer. När jag läser Albrektssons dikter kommer även jag att tänka på Werner Aspenström. Jag blir varm i hjärtat, när jag läser Albrektssons dikter. Hans dikter har alltid varit laddade med en stark närvarokänsla och är det i ”Solkatter” mer än någonsin.
”/…/ Sommar, gå inte din väg!
Jag ger dig min tomma fruktkorg och längre fram
färgerna till septembers björkar.
Detta är mitt löfte. Jag lovar att inte gråta.”
Det känns som att Stefan Albrektsson bara blir bättre och bättre som poet. Han har en fullständig kontroll över de uttrycksmedel han använder.