Den svenska vänstern är bra på att förklara varför högern har fel, men betydligt sämre på att få människor att lyssna. Medan progressiva krafter grälar om formuleringar har högern byggt en imponerande opinionsapparat. Men från Brasilien kommer en lärdom: Det går att besegra högern också på dess egen spelplan.

Det finns knappast någon brist på intelligenta människor inom den svenska vänstern. Det finns forskare, skribenter, aktivister, fackliga företrädare och ett närmast outtömligt förråd av korrekta analyser. Ändå är det högern som gång på gång lyckas sätta dagordningen.

Problemet är inte i första hand vad vänstern tycker. Problemet är att den tycks sakna en gemensam idé om hur politisk makt faktiskt erövras.

I Magasinet Konkret har vi återkommande kritiserat vänsterns oförmåga att samarbeta. Vänsterns medier talar gärna om solidaritet, men agerar i stor utsträckning som konkurrenter snarare än delar av en gemensam politisk offentlighet. Samtidigt bygger högern nätverk där pengar, medieplattformar, opinionsbildare och aktivister förstärker varandra.

Vi på Magasinet Konkret har försökt bygga nätverk, både med progressiva publicister för andra tidningar och med administratörer för sociala mediekonton. Alla har varit positiva till våra utsträckta händer och anslutit sig mer eller mindre omedelbart. Men när det sedan skulle bli verkstad har vi känt att grovarbetet mest hamnat i vårt knä och vi är, även endast i jämförelse med flera av de andra progressiva, ett resursfattigt mediehus.

Högern har förstått spelets regler

Högerns framgångar handlar inte bara om ekonomiska resurser. De handlar också om en grundläggande förståelse för hur det digitala medielandskapet fungerar.

Henrik Jönsson, Riks och andra högeraktörer producerar inte innehåll för att vinna akademiska seminarier. De producerar innehåll som människor vill se, reagera på och sprida. Humor, provokationer, förenklingar och personliga tilltal är inga olyckliga bieffekter. De är själva metoden.

Vänsterns svar blir däremot ofta att förfasa sig över tonläget, påpeka sakfel eller kräva att någon ska be om ursäkt. Därmed hjälper man inte sällan motståndaren att nå ännu fler.

En politisk rörelse som tror att varje problem kan lösas med ännu en debattartikel eller ett välformulerat avståndstagande har missförstått det medielandskap den befinner sig i.

Det betyder inte att fakta och argument saknar betydelse. Det betyder att de också måste nå fram.

En brasiliansk lektion i politisk mobilisering

Den 25 oktober vann Luiz Inácio Lula da Silva det brasilianska presidentvalet med 51,79 procent av rösterna mot högerpopulisten Flávio Bolsonaros 48,21 procent. Det var en dramatisk vändning. I första valomgången hade Bolsonaro fått fler röster än Lula.

En del av förklaringen till vändningen kan finnas i den digitala mobilisering som organiserades kring kongressledamoten André Janones och nätverket Exército do Lula, Lulas armé.

Enligt den brasilianska nyhetsbyrån Agência Brasil samlade Janones Whatsappnätverk över tio miljoner människor. Samtidigt mobiliserades människor på gator och torg.

Metoden beskrivs i skriften Mini-Manual of Informational Insurgency, en praktisk handledning i det som kommit att kallas janonismen.

Grundtanken är enkel: Om högern har lärt sig att använda de sociala plattformarnas algoritmer för att dominera den politiska debatten måste vänstern lära sig att utmana denna dominans.

Janonismen organiserar stora grupper av människor som samtidigt sprider utvalda budskap, filmer, bilder och kampanjer. Genom samordnad aktivitet försöker man bryta igenom de digitala bubblorna och skapa genomslag långt utanför den egna kretsen.

Lika viktigt är vad aktivisterna inte ska göra: ge motståndarnas provokationer gratis uppmärksamhet.

Sluta mata trollen

Här finns en särskilt intressant lärdom för den svenska vänstern.

Janonismens förespråkare menar att progressiva aktivister alltför ofta fungerar som högerns oavlönade marknadsföringsavdelning. Varje upprört citat, varje fördömande kommentar och varje hånfull delning riskerar att öka spridningen av det man vill bekämpa.

I stället förespråkar de en offensiv kommunikation som utgår från den egna politiska dagordningen.

Dessutom betonar manualen betydelsen av humor, populärkultur, idrott och igenkännbara symboler. I Brasilien försökte Lulas anhängare exempelvis återta den gula landslagströjan och den brasilianska flaggan, symboler som högern hade gjort till sina.

Det handlar om att nå människor som varken läser politiska tidskrifter eller följer partiernas presskonferenser.

Det är också här den svenska vänstern har en del att lära. Att väcka känslor är inte ett nederlag för förnuftet. Det är en förutsättning för att människor över huvud taget ska bry sig.

Solidaritet är något man gör

Janonismen är emellertid ingen demokratisk idealmodell. Manualen förespråkar långtgående centralisering, artificiell förstärkning av engagemang och rentav att aktivister tillfälligt ska lägga sitt kritiska tänkande åt sidan. Sådana metoder riskerar att ersätta politiskt deltagande med lydnad och manipulativ masskommunikation.

Inte heller går det att fastslå att Janones kampanj avgjorde det brasilianska valet. Lulas personliga popularitet, mobiliseringen på gatorna och motståndet mot Bolsonaro spelade också betydande roller.

Men det vore lika förhastat att avfärda erfarenheterna.

Den viktigaste lärdomen är organisatorisk. Socialister, socialdemokrater och andra progressiva behöver inte vara överens om varje politisk detalj för att kunna stärka varandras genomslag. En gemensam infrastruktur för distribution, produktion och mobilisering skulle kunna göra betydligt större skillnad än ytterligare en isolerad mediesatsning.

Det förutsätter förstås resurser. Men framför allt krävs en insikt som tycks märkligt främmande för delar av den svenska vänstern: Andra progressiva aktörers framgångar behöver inte vara ens egna förluster.

Och digital organisering måste förenas med verksamhet på arbetsplatser, i bostadsområden och i folkrörelser. Även här erbjuder Brasilien en påminnelse om att nätet och gatan kan förstärka varandra.

Det räcker inte att ha rätt

Den svenska vänstern har länge ägnat oproportionerligt mycket energi åt att övertyga redan övertygade människor. Under tiden har högern byggt organisationer som gör något betydligt mer användbart: når människor utanför den egna kretsen.

Lulas seger visar åtminstone att högerns digitala övertag inte behöver vara permanent. Det krävs inte att vänstern kopierar högerns desinformation, personangrepp eller manipulativa metoder. Däremot krävs att den slutar förväxla moralisk överlägsenhet med politisk handlingskraft.

För den som vill förändra samhället räcker det inte att ha rätt. Man måste också kunna vinna.