I onsdags kom beskedet att kooperativet Fria Tidningar övertas av ETC-koncernen. Något som måste sägas vara en skräll i medievärlden utanför mainstreampressen. Tidningarna kommer forstättningsvis att ges ut av ett nybildat bolag men frågan är om de i längden kan överleva.
Etikettarkiv: medier
Media har förtroende när det passar
Vem i hela medievärlden kan man lita på? Ja, ett cyniskt men ändå rimligt svar är väl ingen. Ett mediekritiskt öga är aldrig fel oavsett om nyheten förmedlas av husorganet eller det media du älskar att hata. Att, som Sverigedemokraternas partisekreterare Richard Jomshof i veckan, välja att lita på nyheter bara då de passar sina egna uppfattningar om sakernas tillstånd är riktigt illa.
Senaste året har det talats mycket om hur vi med de sociala medierna i allt högre grad konsumerar nyheter i linje med våra egna övertygelser. Att vi skapar mediebubblor då länkar från de vi följer och vars inlägg vi gillar på Facebook, Twitter etc hamnar högst upp i våra flöden. Det handlar inte bara om att folk undviker traditionella medier och istället får sin information från så kallade alternativa kanaler. Även nyheter från ett och samma media tycks dela sin väg från avsändare till konsument på samma vis.
Som om denna segregering ej vore nog så illa väljer vi ibland dessutom medvetet att lyssna bara med ena örat. Det är mänskligt men inte en särskilt vacker sida av mänskligheten. När Sverigedemokraternas partisekreterare Richard Jomshof intervjuades av Ekoredaktionen i onsdags morse visade han upp en nästan komiskt skicklig talang för detta självpåtagna ideologiska filtreringsarbete.
Jomshof hade ett par dagar innan skrivit ett uppmärksammat inlägg på Facebook om att ”vi måste anpassa vår retorik” eftersom ”media i Sverige inte fungerar som media i Ungern”. Detta i en intern diskussion med fler ledande sverigedemokrater och till försvar för att partiet böjer sig för den starka flyktingvänliga opinionen då SD nu vill ha fler kvotflyktingar än de tidigare förespråkat. I P1 Morgon hyllade Jomshof Ungern bland annat för att de har en ”politisk ledning som vågar värna landets gränser” och menar att den svenska mediebilden kring flyktingströmmarna är ”förljugen och felaktig”.
Någon minut senare ställs Jomshof inför det faktum att Ungern har ett statligt råd som kan bötfälla medier för att de ”rapporterar obalanserat” och en medielag som ålägger medierna att sprida ungerska värderingar. Men dessa diktaturfasoner säger sig Jomshof inte känna till eftersom han inte kan ungerska och bygger sin bild av landet av det ”han tar del av i svensk media”. Må så vara men…
Ursäkta mig herr propagandaminister, förlåt partisekreterare, men hur kan du veta att den svenska mediebilden är förljugen om det är källan till din kunskap?
Givetvis kan bilden av Ungern, liksom av allt, fördjupas och nyanseras liksom den säkert är direkt felaktig ibland. Men vi bör vara vaksamma över att den nyhetsinformation som når oss i många fall är filtrerade genom vår egen sociala mediebubbla. Och att som Richard Jomshof i detta fall endast lita på nyhetsmedier när det passar den egna världsbilden är rent förkastligt.
Skit i vad Alexander Bard tycker
”Att gillas är stort, att strunta i vem som gillar en är ännu större.”
Den liberala ledarskribenten Naomi Abramowicz skrev i tidningen Journalisten i onsdags om problem kring hur opinionstexter sprids i sociala medier. Om att bli ifrågasatt bara för att ”fel” människor gillar och delar det man skriver. Det är en diskussion som är relevant för många fler än politiska skribenter.
I början på året lanserade jag hashtaggen #brunfiske. Detta efter att jag upptäckt hur etablerade borgerliga skribenter börjat vända sig till den, i stor utsträckning anonyma, extremhögern på Twitter för att få medhåll. Ibland med resultatet att stämningen piskas upp. Det finns dock en baksida med att försöka brännmärka sådana strategier.
All makt korrumperar. Någon som framgånsrikt bevisar hur meningsmotståndare uppviglar hatiska nättroll kan lätt börja missbruka den metoden. Men det är inte ok att som exempelvis vänstersinnad kritisera en högerskribent endast utifrån vilka som håller med, dessutom kanske bara i form av ett tryck på gilla-knappen eller en delning. Det är guilt by association.
Vi har alla behov av bekräftelse, även journalister förstås. Om något du skriver retweetas eller delas av Göran Greider eller Zara Larsson, eller vem du nu ser upp till, är det mänskligt att får en kick men kickar får inte bli alltings mål och mening. För journalistik är ingen popularitetstävling. Alexander Bard har många följare men han och de andra i Idol-juryn bestämmer inte din framtid i yrket.
Som journalist, särskilt som opinionsbildare, ligger det nära till hands att sätta likhetstecken mellan hur stor spridning vårt arbete får och hur väl vi utfört det. Givetvis måste ledarskribenter med flera bemöda sig om att åsikterna bli spridda. Hur skulle han eller hon annars kunna påverka det politiska samtalet? Men om man anpassar sina formuleringar och tankegångar för att inte hamna i ”fel sällskap” är risken för självcensur överhängande och att man börjar skriva för att behaga det egna lägret.
Abramowics hållning är, om än svår då frestelserna är många, klok för hen som vill försöka undvika denna klickonomins förbannelse. Den är inte bara hälsosam för opinionsbildare och journalister, utan borde eftersträvas av oss alla som deltar i debatter på sociala medier.
Ibland är gammelmedia alldeles tillräcklig
”Drar nu med familjen till svärföräldrarnas torp på Öland över helgen. Brukar betyda ingen täckning för det mobila bredbandet. Så adjö!”
Fortsätt läsa Ibland är gammelmedia alldeles tillräcklig
Skilda världar
Vi lever i samma land men i så skilda världar. Häromdagen blev det tydligt för mig hur segregerat Sverige blivit. Jag tänker inte nu på klass- eller kulturella skillnader utan på det avgrundsdjup som finns mellan oss som välkomnar invandring och mångkultur och de som bygger hela sin samhällssyn på att detta är ett grundläggande samhällsproblem.
För dryga veckan sedan startade jag en medieblogg. Min första artikel handlade om hur debattklimatet förändrats genom framväxten av de sociala medierna. Att det idag ofta inte finns något filter, ingen insändarredaktör eller programledare exempelvis, och att näthatet påverkar även etablerade kretsar. Ja, ibland t.o.m samverkar de senare med extremhögern.
VSB, Vilket Skulle Bevisas, som min gamla gymnasielektor till fysiklärare brukade skriva på svarta tavlan.
Jag exemplifierade mitt resonemang med hur en Twitterdiskussion, mellan en journalist och en nationalekonom, om invandringens kostnader ballat ur och en liten mobb med såväl etablerade opinionsbildare som högerextremister började häckla den förra. Flera tolkade detta som att jag tog ställning för journalisten i bråket så snart började även mitt Twitterflöde osa svavel. Svarade några men många avfärdade jag som så kallade internettroll.
Visst kan det vara lätt att vifta bort anonyma konton som stollar när de har alias av typen ”Svinbrottaren” och ”Gaphals” och huvudsakliga argumentationen går ut på att kalla en för pajas och ollon. Men i ett privat mailande med en Facebookvän som uppskattar nationalekonomens arbete så kommer vi in på guilt by association. Min Facebookvän menade att nationalekonomens högerextrema följare kan ses som lika suspekt som att jag associeras med journalisten. Tanken svindlade lite. Om nu min Facebookvän, en vettig och inte på något vis extrem människa vad jag har märkt, har denna bild så kanske det inte bara är svinbrottare och gaphalsar som delar den.
Så jag kollar in de som i Twitterdebaclet kanske nöjt sig med ett ”gilla” eller en så kallad retweet istället för att formulera spydigheter. Hos flera av dem fick jag faktiskt scrolla ett bra tag innan jag hittade något som helst stöd till extremhögerns hjärtefrågor. Särskilt nyfiken blir jag på en Stockholmskvinna vilken säger sig jobba som AD och som antagligen avfärdat mig själv som stolle eftersom hon blockat mig och jag därför tvingas använda ett annat Twitterkonto för att se hennes. Först efter en hel del poesi, historiska foton, och åsikter om semlor hittar jag ställningstaganden som tiggeriförbud och minskad invandring.
Jag menar inte att man ska acceptera skit i sina Twitter- och Facebookflöden. Inte heller förespråkar jag det motsatta. Långt innan SD kom in i riksdagen förespråkade jag att man ska ta debatten med dem och jag har också försvarat presstöd till högerextrema tidningar. Min poäng är bara en iakttagelse av enklaste slag: Att avgrunden mellan oss växer om vi fortsätter att leva i skilda världar.
Rasister är bra business
Näthat på turné
Trots att de flesta tidningar infört hårdare kommentarsregler är näthatet fortfarande ett problem. Har det något att göra med att sexism och rasism är bra business? I veckan har mediestatistik redovisats som gör frågan relevant.
Journalistiken begränsas av hot
Debatten om vad man törs och inte törs säga i offentligheten hade knappt ebbat ut i veckan när en besläktad blossade upp på nytt – Diskussionen om hot mot de som uttrycker sig i offentligheten. Igår publicerades en undersökning vad gäller olika former av kränkningar mot journalister och docenten som genomfört den är själv mycket förvånad över både de höga siffrorna och könsfördelningen.
Sociala medier en facklig angelägenhet
Det verkar vara många som delar känslan av att det nya medielandskapet svämmar över. Twitter, Facebook, Instagram etc är ju inte bara andra distributionskanaler för samma nyheter som i de traditionella medierna. Det är också forum för kommunikation och vi förväntas interagera. Frågan är om vi, som biologiska varelser, orkar med den hastighet som den tekniska utvecklingen lockar oss att hålla?
40 år sen Watergate
Richard Nixon (1913-1994) var USA:s 37:e president och satt mellan 1969-1974
Det är fyrtio år sedan inbrottet i Demokratiska partiets högkvarter i Washington. Ett inbrott vars bakomliggande orsaker nystades upp av de då unga reportrarna Carl Bernstein och Bob Woodward och som ledde till en av historiens mest omtalade journalistiska avslöjanden.
Varför ska vi ha kommersiell tv?
Vilken är SVT:s roll när vi kan se dagens många kanaler när och var vi vill?
Så var vi där igen, i en framtidsdiskussion om public service. Inför SVT:s och Sveriges Radios förhandlingar med kulturdepartementet har Lena Adelsohn Liljeroth flaggat för ett avsmalnat programutbud för åtminstone SVT. Att de ska sända programmen som inte får plats i de kommersiella kanalerna är visserligen en gammal ståndpunkt, i grova drag omhuldad av den politiska högern och avfärdad av vänstern.