Arkiv

Säga vad man vill

Skärmavbild 2013-04-25 kl. 12.00.46

Ur stadgar från föreningar som vill ”ta debatten” och som bjuder in rasister

I förra veckan lämnade flera medlemmar Publicistklubben efter att föreningen upprepade gånger bjudit in främlingsfientliga till debatt och dess ordförande Stina Dabrowski gjort flera märkliga uttalanden. Jag är själv sedan många år medlem och ville ge organisationen en chans att försvara sig mot kritiken. Men jag har varken fått ett utlovat svar via mail och det som framkommit i debatten duger inte.

Diskussionen om vilka åsikter som tillåts i offentligheten fick rejäl skjuts i förra veckan med Stina Dabrowski i skottgluggen och verkar fortsätta nu efter en reportageserie i DN om konflikter i Svenska kyrkan. Att folk inte vågar säga sin mening är ett problem i en demokrati. Det är lite nonchalant att som Sydsvenskans kulturchef Rakel Chukri i sin krönika i söndags hänvisa till två förföljda kulturpersonligheter i Egypten och uppmana folk att ringa dem om man vill ”lära sig vad riktigt åsiktsförtryck är”.

Samtidigt är denna rädsla förstås inget unikt för vår tid och Dabrowski blandar ihop korten på ett farligt vis. Bara för att man inte TÖRS betyder inte att man inte FÅR. När hon använder begrepp som ”konsensuseliten” och ”åsiktsförtryck” är det samma konspiratoriska tankefigur och retorik som frodas inom högerextremismen. Hennes uttalanden i Agenda och i en debattartikel i Expressen kommer dessutom efter att PK, där hon är ordförande, bjudit in främlingsfientliga (Tryckfrihetssällskapet i Malmö och Avpixlat i Stockholm) och måste förstås i den kontexten.

För vilka sammanhang vi uttrycker åsikter i är inte ovidkommande. Niklas Orrenius är i mitt tycke en av landets bästa journalister, ärlig som få. Men i hans första del i sin reportageserie i DN framstår den kände kvinnoprästmotståndaren Dag Sandahl som invandringskritisk och islamofobisk. Eftersom jag är ingift i en högkyrklig prästsläkt har jag i viss mån följt Sandahls göranden och låtanden i många år och vet att han också är gammal vänstersympatisör. Och, som det ofta blir när man har lite insyn, så känns inte bilden av honom överensstämmande med den komplexa verkligheten. Att det istället till stor del handlar om att Sandahl har en liknande syn på yttrandefriheten som den som nu verkar råda inom PK – att vi i alla lägen måste ”ta debatten” som det numera heter. Jag delar alltså inte den åsikten och är visserligen kritisk mot att han exempelvis skrivit i Tryckfrihetssällskapets Dispatch International. Men det är i min bok ändå betydligt värre att som PK bjuda in rasister.

Jag har åtskilliga gånger försvarat exempelvis SD:s yttrandefrihet och även, till skillnad från många liberaler och socialister, försvarat det ännu mera extrema partiet Nationaldemokraternas rätt till presstöd för sin veckotidning. Men det är stor skillnad mellan att försvara rättigheter och att som publicist använda sina egna resurser och forum för att ge främlingsfientliga utrymme. PK har betydelse för den publicistik som är rådande ute i landet. Om de fortsätter på den inslagna vägen är risken överhängande att redaktörer kommer börja övertrumfa varandra i att ”våga säga som det är”. Till den utvecklingen vill jag bidra lika lite som jag ekonomiskt stödjer rasistiska organisationer genom att sätta in pengar på deras postgirokonton, det vill säga med noll kronor. Det senare hade nog förresten skadat mindre.

Så med hopp om tillfrisknande säger jag adjö till Publicistklubben för denna gång.

Publicerad i Västerbottens-Kuriren den 25/4-2013

Taggar: , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Comments Closed

2 comments to Säga vad man vill

  • Joakim Frieberg

    Grundhållningen för mig som människa, medborgare och ”publicisist” är att självklart yttrandefriheten liksom även det öppna samtalet, debatten är fundamentet i en demokrati (=demokratiskt sammanhang. Hur mycket demokrati är som Sverige är, är en annan diskussion.)
    Samtidigt har jag övertygats om att det finns undantag – och just undantag, inte regel – att i vissa sammanhang inte ge utrymme åt ideologier och organisationer som vill underminera grunderna för det demokratiska sammanhanget. Det gäller lärdomarna från bl a Nazityskland och Rwanda.
    Ur det perspektivet bär det mig emot att uppmana till att ”vägra debatten” – det svär emot kärnan i mig. Jag är övertygad om att våra argument håller emot rasister och smygfascister. Men jag känner inte att jag har rett ut den aktuella frågan klart. Därför tänker jag högt:
    ”Problemformuleringsprivilegiet” är EN avgörande fråga. Det skulle vara fullständigt förödande om vi skulle acceptera frågeställningar som t ex ”judefrågan”, ”olika etniska gruppers förtjänster och brister” eller Aktuellts dubiösa ”hur mycket invandring tål Sverige”.
    Därtill: Om man tar debatten i större sammanhang med små obskyra grupper ger man dessa omotiverad reklam. T ex var jag tveksam till motdemonstrationerna för några veckor sen mot Swedish defence leage i Malmö, en väligt liten grupp.
    En väg kanske är att ta debatten i mindre sammanhang, direkt med främlingsfientliga och de närmaste åhörarna. Jag vet inte? Intresserad av fördjupande argumentering!