Efter påsk kommer en utredning att tillsättas för att utforma förslag till public servicebolagens framtida verksamhet. Det har talats om att det under riksdagspolitikens behärskade yta nu pågår ett ideologiskt krig om SVT, SR och UR.

Jag har tidigare bland annat skrivit om tv-licensen och programutbudet. Två fronter i striden om SVT. Vad gäller det förra har jag svårt att se varför finansieringen inte kan ske via skattesedeln då nuvarande betalmodell är föråldrad och många program ändå går att se på nätet utan licens. När det kommer till programutbudet så tror jag att det är effektivare att verka för ett ökat demokratiskt inflytande över de kommersiella kanalerna än att krampaktigt försvara ett brett utbud i SVT och därmed slösa resurser på ett delvis liknande utbud som TV4.

En tredje front utgör sponsringen. Lena Adelsohn Liljeroth vill göra tydligare skillnad mellan de kommersiella medieföretagen och public service. Exempelvis har hon i nuvarande sändningstillstånd slopat förströelse som kärnuppdrag för SVT. I linje med det vill kulturministern slopa möjligheterna till sponsring. De 30-40 årliga miljonerna utgör idag visserligen knappt en procent av budgeten men är avgörande för att SVT ska kunna sända världsmästerskap i de stora idrotterna. Kulturministern menar dock att public service-kanalerna istället ska koncentrera sig på ”idrott som inte så ofta bevakas av de kommersiella kanalerna”.

Förslaget har stött på patrull och det rejält. Förutom den rödgröna oppositionen menar såväl Centern som Folkpartiet och Kristdemokraterna att det är viktigt att större idrottsevenemang som OS och fotbolls-VM sänds i breda kanaler. Dessutom är Sverigedemokraterna motståndare utifrån sin nationalistiska grundsyn. ”Landskamper bygger ju upp gemenskap och måste därför kunna sändas som public service för hela befolkningen”, sa SD:s kulturpolitiske talesman Mattias Karlsson till Svenska Dagbladet häromveckan.

Debatten är lite märklig. Det kan inte vara politikernas uppgift att besluta om vilka specifika program som SVT ska sända. Men visst. Ifall en majoritet av folket vill kunna se ett program, låt säga ett populärt idrottsevenemang, och ingen annan kanal i basutbudet kommer sända det så är det väl rimligt att det finns resurser för SVT som möjliggör ett självständigt publicistiskt beslut i frågan.

En viktigare fråga är hur stor sponsringen får vara. Dagens en procent av budgeten, men inte mer, kanske trots allt är en pragmatisk lösning. Från högerhåll är man dock alltid oroad över att allmännyttiga företagsverksamheter krockar med kommersiella intressen och kritiserar därför sponsringen. Konkurrens är okej men bara så länge det sker mellan vinstinriktade företag.

Ett ideologiskt krig pågår som sagt.

Radioteaterns nya chef om public service: GP, DN, SvD, Expr,

Publicerad i Skd den 3/1-2011