Del av vårt kulturarv – narrens drift med makten eller folklig underhållning

Halloween pekas ut som djävulens högtid, hiphop kritiseras för att i största allmänhet vara en hatisk musikgenre och en kastad tårta kallas för ”hot mot demokratin”.

Den senaste veckans krystade och tomma tunnors debattklimat sammanfaller med att hösten kommit igång på riktigt. Jag funderar därför på om vi inte så här års skulle ha användning för ett begrepp inom opinionsjournalistiken som motsvarar ”sommartorkan” hos nyhetsredaktionerna. Kanske ”höstdimman”?

Inför Svt Debatt förra torsdagen påstods den inbjudna debattören och kristna författaren Tommy Dahlman rasa över det allt mer populära firandet av Halloween. ”Vi ska inte ge mer plats till Djävulen och hans anhang” citerades han på Svt.se.

Men i programmet blev det inte mycket av det utlovade. Han hade visserligen ett teologiskt argument men framförallt visade det sig Dahlman förlorat flera anhöriga och menade att den terapeutiska verkan som allhelgonahelgen har för många sörjande går förlorad om Halloween istället tar över. Jag håller inte med honom men det är uppenbart att redaktörerna på Svt Debatt övertolkat vad de kunnat för att dra igång en konstlad diskussion om högtiden.

Sedan blev det rabalder kring hiphop. Smålands-Postens ledarskribent Marcus Svensson skrev en okunnig ledare där han jämförde med Vit makt-musik men där ”rasismen i stället riktar sig mot det vita samhället, där kriminalitet hyllas, polisen hatas och kvinnor konsekvent beskrivs som horor.” En helt sanslös jämförelse eftersom det, till skillnad från nazimusiken, givetvis inte går att generalisera på det viset om världens kanske största genre inom populärmusiken.

Detta förstod Svensson snart själv och ångrade sig men istället för att diskutera de problematiska budskap som odiskutabelt finns inom delar av genren så fortsatte debatten som vore det 80-tal och det bara fanns två positioner att välja mellan – för eller emot den satanistiska hårdrocken.

I tisdags blev så Jimmie Åkesson tårtad. Jag delar inte förövarens åsikt om att ”fascist” är rätt politisk beteckning för SD:s partiledare men kan förstå frustrationen hos en 60-årig judinna som ser hur högerextremismen återigen växer. Att sedan lejonparten av landets opinionsbildare, från Sanna Rayman på mörkblåa Svd:s ledarsida till Aftonbladets kommuniströda kulturchef Åsa Linderborg, anser att den kastade tårtan hotar demokratin är rent löjeväckande och det är detta etablissemangs hysteriska reaktioner som är skyldiga till att SD vinner sympatier på detta.

Ända sedan franska ”Konditorer utan gränser” började tårta på 70-talet har symboliken varit glasklar – att peka ut makthavare som pajasar. Det har funnits ett världsomspännande tårtkastarnätverk och under Gulfkriget initierades 2001 en kampanjmånad fyndigt kallad ”Operation Dessert Storm”. När de tårtade Bosse Ringholm skrev Kristianstadsbladets ledarsida att han stod lika naken som kejsaren i HC Andersens saga, DN anklagade honom för att sakna humor och Aftonbladet hade dagen efter recept på ”hur du gör en Bossetårta”. Och Gustaf Fridolin skrev en artikel med rubriken ”Tårtkastning är bra för demokratin”.

När det samma år blev Carl XVI Gustafs tur att mulas med ett bakverk så sade han direkt efteråt att ”det är sånt som händer” och landets opinionsbildare tog heller inte lika allvarligt på händelsen som när främlingsfientlighetens främsta ansikte nu blev nedkladdad av grädde. Detta trots att det den gången var fråga om högmålsbrott och blev den senaste gången någon dömts för ”förgripelse mot konungen”.

Jag vet inte men kanske har det alltid blivit höga brösttoner i debatten när det mörka halvåret gör sitt inträde. Kanske rullar det då in en höstdimma också i opinionsjournalistiken som när töcknet lättat visar sig bygga på starkt överdrivna tolkningar.

Publicerad i Skånska Dagbladet