Aftonbladets pågående granskning av Flashback har kritiserats för uthängningar. I de här fallen har de dock varit motiverade. Andra gånger har däremot de etablerade medierna uppvisat en slapphänt publicistisk hållning som faktiskt påminner om den som Flashback har.
Etikettarkiv: media
Varken drev mot kungahuset eller fjäsk
I tisdags var det FN:s internationella minnesdag för förintelsens offer. Eftersom det i år är 70 år sedan Auschwitz befriades så högtidlighölls och uppmärksammades dagen lite extra. Bland annat närvarade kronprinsessan Victoria vid den stora ceremonin i det polska koncentrationslägret. SVT:s reporter Rolf Fredriksson ställde då en fråga till henne om kungahusets kopplingar till nazismen och fick rejält med kritik för detta.
Men oftare deltar Public service-medierna i propagandamaskineriet kring familjen Bernadotte. Som under den rojalistiska yran inför kronprinsessans bröllop för fem år sedan. Då trängdes normalt publicistiskt tänkande undan hos alla medier, även hos Svt och SR, och det mesta kring kungahuset skildrades okritiskt.På SVT:s sajt hade Ebba von Sydow exempelvis en blogg där vi fick veta att Charlotte Casiraghi, dotter till Monacoprinsessan Caroline, fick sin första klänning designad av Karl Lagerfeld och att hon gärna mixar med märken som Gucci och Tod’s. En av många bloggposter som överskred gränsen för textreklam och som förmodligen inte accepterats om det inte varit för att fördämningarna helt hade brustit. Och Sveriges Radios bröllopsredaktion hade till en början anställt en av Daniel Westlings närmaste vänner!
Men när Carl XVI Gustaf – Den ofrivillige monarken släpptes senare under hösten var SR noggranna med att markera sitt oberoende. En medarbetare till boken arbetade som researcher på P3. Hennes arbetsgivare hade känt till arbetet med boken i två och ett halvt år men eftersom den nu (visserligen rättmättigt vad jag kan förstå) börjat kallas ”snaskig” och ”skandalös” i media så sparkades researchern från SR.
Kritiken om att Rolf Fredriksson med sin fråga framställde Victoria som skyldig till arvssynd kan verka rimlig vid första påseende. Men som Kristian Ekenberg, kulturjournalist på Arbetarbladet, skriver så är det visserligen konstigt att människor ska göras ansvariga eller få äran för vad förfäder gjort men ”med kungahuset är det liksom hela grejen”.
Kanske var inte tillfället det bästa men att kritiker, som exempelvis riksdagsledamoten Maria Abrahamsson och Sveriges advokatsamfunds generalsekreterare Anne Ramberg, väljer ordet ”smaklöst” är avslöjande. För ställt mot förintelsens miljontals offer blir ju detta etikettsbrott en rätt futtig missgärning.
Fredrikssons fråga var ju dessutom mycket hovsam: ”Har kronprinsessan funderat över familjehistorien? Det finns ju släktingar längre tillbaka som var anhängare av nazisterna. Sen finns det Folke Bernadotte som med de vita bussarna räddade folk ur koncentrationslägren.” Och när Victoria valde ett undvikande svar nöjde han sig med det.
Självklart ska våra public service-medier varken delta i drev mot monarkin eller ägna sig åt kungafjäsk. Ändå trampar man i de bägge dikena gång på gång.
Skilda världar
Vi lever i samma land men i så skilda världar. Häromdagen blev det tydligt för mig hur segregerat Sverige blivit. Jag tänker inte nu på klass- eller kulturella skillnader utan på det avgrundsdjup som finns mellan oss som välkomnar invandring och mångkultur och de som bygger hela sin samhällssyn på att detta är ett grundläggande samhällsproblem.
För dryga veckan sedan startade jag en medieblogg. Min första artikel handlade om hur debattklimatet förändrats genom framväxten av de sociala medierna. Att det idag ofta inte finns något filter, ingen insändarredaktör eller programledare exempelvis, och att näthatet påverkar även etablerade kretsar. Ja, ibland t.o.m samverkar de senare med extremhögern.
VSB, Vilket Skulle Bevisas, som min gamla gymnasielektor till fysiklärare brukade skriva på svarta tavlan.
Jag exemplifierade mitt resonemang med hur en Twitterdiskussion, mellan en journalist och en nationalekonom, om invandringens kostnader ballat ur och en liten mobb med såväl etablerade opinionsbildare som högerextremister började häckla den förra. Flera tolkade detta som att jag tog ställning för journalisten i bråket så snart började även mitt Twitterflöde osa svavel. Svarade några men många avfärdade jag som så kallade internettroll.
Visst kan det vara lätt att vifta bort anonyma konton som stollar när de har alias av typen ”Svinbrottaren” och ”Gaphals” och huvudsakliga argumentationen går ut på att kalla en för pajas och ollon. Men i ett privat mailande med en Facebookvän som uppskattar nationalekonomens arbete så kommer vi in på guilt by association. Min Facebookvän menade att nationalekonomens högerextrema följare kan ses som lika suspekt som att jag associeras med journalisten. Tanken svindlade lite. Om nu min Facebookvän, en vettig och inte på något vis extrem människa vad jag har märkt, har denna bild så kanske det inte bara är svinbrottare och gaphalsar som delar den.
Så jag kollar in de som i Twitterdebaclet kanske nöjt sig med ett ”gilla” eller en så kallad retweet istället för att formulera spydigheter. Hos flera av dem fick jag faktiskt scrolla ett bra tag innan jag hittade något som helst stöd till extremhögerns hjärtefrågor. Särskilt nyfiken blir jag på en Stockholmskvinna vilken säger sig jobba som AD och som antagligen avfärdat mig själv som stolle eftersom hon blockat mig och jag därför tvingas använda ett annat Twitterkonto för att se hennes. Först efter en hel del poesi, historiska foton, och åsikter om semlor hittar jag ställningstaganden som tiggeriförbud och minskad invandring.
Jag menar inte att man ska acceptera skit i sina Twitter- och Facebookflöden. Inte heller förespråkar jag det motsatta. Långt innan SD kom in i riksdagen förespråkade jag att man ska ta debatten med dem och jag har också försvarat presstöd till högerextrema tidningar. Min poäng är bara en iakttagelse av enklaste slag: Att avgrunden mellan oss växer om vi fortsätter att leva i skilda världar.
Korrekt information och försvarbar etik
Uthängningar av brottsmisstänkta har blivit allt vanligare i medierna. Detta trots att svenska journalister själva faktiskt har en återhållsam inställning vad gäller namnpubliceringar.
Sedan 1988 hålls Nordiska Mediedager årligen i norska Bergen. I samband med evenemanget brukar det publiceras en större undersökning över folks medievanor och inställningar till nyhetsmedierna. För två år sedan lät de 1 860 skandinaviska journalister själva svara på en rad olik frågor, däribland några kring när det är rätt att gå ut med namn i bevakningen av rättsfall.
De svenska journalisterna är generellt sett mer restriktiva än sina norska och danska kollegor vad gäller namnpublicering innan fällande dom. Vid fall som rör ekonomisk brottslighet kunde 16 procent tänka sig att hänga ut den misstänkta. När det handlar om övergrepp mot barn ville bara hälften, åtta procent av journalisterna i vårt land, gå ut med namn innan dom.
Att medierna inte anonymiserar misstänkta i vissa rättegångar, som den den mot den svenska så kallade serieskytten Peter Mangs eller norska terroristen Anders Behring Breivik, är förstås helt i sin ordning. Det råder ett uppenbart allmänintresse att medierna i sådana fall och i största möjliga mån kan återge händelseutvecklingen utan begränsningar. Detta för att exempelvis motverka att felaktiga och för demokratin och medborgare skadliga konspirationsteorier florerar i samhället. Men vi har ju också vant oss vid att offentliga personer hängs ut i juridiska ärenden som helt saknar annat ”allmänintresse” än att den misstänkta är så kallat kändis och gjort nåt snaskigt, som exempelvis drogrelaterad kriminalitet.
Men glädjande nog är det faktiskt endast en minoritet svenska journalister, 44 procent, som inte vill vänta med att namnpublicera innan dom även när det kommer till offentligt kända personer. Så varför gör medierna idag ändå det i hög utsträckning?
Givetvis handlar det om att de kommersiella villkoren förändrats. De etablerade medierna måste ofta ta hänsyn till olika anonyma nätforum vilka snabbt lägger ut namn och bilder på brottsmisstänkta. Det är förstås problematiskt för de förra om den nyfikna allmänheten föredrar de senare framför de professionella journalistiska produkterna. Men vi riskerar vi ett race mot botten där olika hatiska nätaktörer sätter dagordningen. I det fortfarande relativt nya medielandskapet tror jag de etablerade medierna främst har sitt förtroendekapital i det motsatta, i genomtänkt information och likabehandling.
Nyhetsmediernas existensberättigande är och har alltid varit beroende av att de publicerar korrekt information i enlighet med en försvarbar etik. Och för att uthängningar ska vara försvarbara måste publiceringen leda till någon slags ökad kunskap om vårt samhälle. Mangs och Behring Breiviks bakgrunder ger exempelvis sådana kunskaper men inte kännedomen om kändisars eventuella partyknarkande.
En cyklande nation behöver cykeljournalistik
”Det finns ett ideal att journalistiken bör stå på den lilla människans sida. Jag tycker att det är mycket märkligt att den lilla människan i stort sett aldrig är en cyklist.” Expressens ledarskribent Patrik Kronqvist satte i tisdags fingret på en blind fläck hos våra nyhetsmedier.
Fortsätt läsa En cyklande nation behöver cykeljournalistik
Krav viktigare än högtidstal
När mediefolk debatterar sin egen verksamhet är det ofta i högstämda ordalag om hur viktig den är för demokratin. Desto mer sällsynta är konkreta förslag. Visst är medierna en industri viktigare än de flesta men en av de grundläggande förutsättningarna är densamma: Det behövs stålar och en politik som fördelar dem.
Kampanjjournalistik för goa gubbar
Om trängelskatten i Göteborg genomförs kommer den tas ut vid vägtullar
Kvällstidningarna är kanske de som hårdast känt av konkurrensen av gratistidningarnas och det digitala medielandskapets framväxt. Även om de ju under decennier haft spetsigare ord- och ämnesval än morgontidningarna så tycker jag tonläget de senaste åren ibland känts närmast desperat.
Utrensningar i allmänhetens tjänst
Public Service har drabbats av supervalårsfrossa och rensar bland allt som kan misstänkas ”partiskt”. Detta har lett till en publicistik som är inkonsekvent och öppnar för en diskussion om brott mot sändningstillståndet.
Behandla inte SD med silkesvantar
Stefan Sundström stödjer Musiker Mot Rasisms nätkampanj #motrasism
Det börjar lacka mot riksdagsval i riket och landets redaktörer kommer ställas inför nya svåra publicistiska vägval i bevakningen av Sverigedemokraterna. Förmodligen särskilt kniviga för public service som vi, till skillnad från exempelvis kvällstidningarnas lynniga kommersialism, ju förväntar oss någon slags sammanhängande policy av. Men det har inte börjat bra.
Inför valet 2006, när SD fortfarande stod utanför riksdagen, skrev jag en krönika i Skånska Dagbladet om att partiet inte får frysas ut. ”Släpp in SD” löd rubriken vilket förärade mig en åthutning på Aftonbladets röda kultursida. Och inför valet 2010 efterlyste jag på Helsingborgs Dagblads kultursida en journalistiskt ärlig hållning under rubriken ”SD måste behandlas likvärdigt”. Men nu är jag orolig att pendeln har svängt och medierna snarare kommer sätta på sig silkesvantar när de närmar sig landets mest etablerade extremistorganisation. För det senare är också något som måste kunna sägas.
Förra veckan var Malmöjournalisterna Behrang Kianzad och Ehsan Noroozi inbjudna till radioprogrammet Morgon i P4 Malmöhus för att berätta om organisationen Musiker Mot Rasism som de bägge är engagerade i. Kianzad motiverade varför de anser att rasismen blivit allt mer alarmerande och exemplifierade med bland annat det skånska romregistret, polisen som kallade en Rosengårdsbo för ”apejävel” och serieskytten. Men när han i uppräkningen också nämnde att vi idag har ett riksdagsparti med ”rötter i nazismen” så slog programledaren bakut. När Kianzad underströk att det är historiska fakta så menade programledaren att det var hennes uppgift som ”representant för Sveriges Radio” att påpeka att ”det får stå för dig”.
Innan jul beslutade också Sveriges Radio att en SD-kritisk låt av Kartellen och Timbuktu inte får spelas okommenterat pga ”dess våldsamma innehåll och bestämmelsen om opartiskhet”. Förra gången jag hörde talas om svensk radiocensur av musik var när punkbandet 23 Till för tjugo år sedan gjorde en cover på NJA-gruppens proggklassiker Balladen om Olsson. Redan då ett tilltag många av oss slog oss för pannan åt och både den låten samt en rad andra som spelats under SR:s 89 år har varit betydligt mer politiska och våldsamma än Sebbe Staxx och Timbuktus text i ”Svarta duvor & Vissna Liljor”.
Givetvis måste artister få delta i opinionsbildningen med sin musik och som för annan konst kan inte allt tolkas bokstavligt. Men vad gäller nyhetsjournalistik ska givetvis största möjliga tydlighet råda. SD har nazistiska rötter bland annat på grund av att de som deltog i det bildande mötet den sjätte februari 1988 kom från det hållet. Det är ingen subejektiv åsikt utan, som Kianzad påpekade, historiska fakta på samma sätt som att Vänsterpartiet har kommunistiska rötter. SD har förändrats och de som röstar på dem i höst kan göra det av olika orsaker som inte nödvändigtvis behöver vara ens rasistiska. Partiet är däremot fortfarande högerextremt och, vilket även Granskningsnämnden ifjol fastslog som saklig benämning, främlingsfientligt.
Publicerad i Skånska Dagbladet
Våld inte alltid intressant
Vår mellanunge i händelse där media rapporterade om beväpnade demonstranter
De flesta har förmodligen upplevt att våra nyhetsmedier ibland spetsar sina skildringar av olika händelser. Detta är förstås ofta orsakat av flera mekanismer, alltifrån kommersiella intressen till något så allmänmänskligt som att journalister är människor och människor har en förkärlek till att krydda sina berättelser då det gör dem själva intressanta. Ofta är det harmlösa överdrifter men ibland har de konsekvenser för vår demokrati.
Politiskt våld. Två ord som i kombination triggar vilken redaktör som helst. Visst finns tillfällen då det krävs feta rubriker men långtifrån alltid. Jag har själv deltagit i demonstrationer där jag inte sett minsta tecken på oroligheter men där medierna efteråt rapporterat att jag deltagit i ett mer eller mindre regelrätt krig. Men korrekt nyhetsförmedling har betydelse för demokratin, för att vi medborgare ska kunna bilda oss en uppfattning om samhället, och därför är nyanserade skildringar av politiska aktörer viktiga. Även när de är våldsamma. Kanske särskilt när de är våldsamma.
Om exempelvis en manifestation innehåller våldsinslag, polis vs demonstranter eller demonstranter emellan, så är det inte alltid motiverat för en dagstidning att lyfta upp just den biten i rubrik och ingress eller till och med på förstasida. Det handlar bland annat om hur allvarligt våldet är.
När, och nu tar jag för en gångs skull upp ett par exempel jag finner publicistiskt korrekta, nazister attackerade en fredlig demonstration i Kärrtorp för en månad sedan så var det befogat att slå på den stora trumman. För flera personer skadades, 28 omhändertogs och tre häktades varav en för dråpförsök. Men motsatt nyhetsläge uppstod vid en stödmanifestation i Malmö i torsdags som hölls efter att en SSU:are blivit attackerad av två andra, förmodade, högerextremister. Inför demonstrationen hade Sverigedemokratisk ungdom skickat ett pressmeddelande att de tänkte delta. Något som förstås andra inte var särskilt glada för och det blev också bråk demonstranter emellan. Det var dock inget allvarligare och Skånska Dagbladet lät föredömligt incidenten, som den också kallades i texten, inte ta plats vare sig på förstasidan, i rubrik eller ens ingress.
Det finns också skäl att fundera på hur mycket som ska rapporteras. Om en folkvald företrädare för ett etablerat parti agerar våldsamt kan utförlig information vara mer befogad än om det är en aktivist från en politiskt maktlös organisation. I det förra fallet är det intressant för oss väljare och det missgynnar förmodligen partiet medan den senare grupperingen kanske använder våld för att få synas i media och nyhetsjournalistiken ska ju i möjlig mån inte agera megafon åt politiska intressen. Eller för den delen åt statsmakten. Ty svenska medier har dessvärre en benägenhet att återge polisens version av politiskt motiverade våldsamheter som faktum vilket i många fall är en sanning med kraftig modifikation.
Publicerad i Skånska Dagbladet