Partier, polisen, kyrkan mfl. deltog med egna block. Störst var anarkisternas.
Regnbågsfestivalen i Malmö avslutades i söndags med en rekordstor parad där 3 800 personer deltog. Idag vill alla vara med i priderörelsens förr så kontroversiella arrangemang. Kul förstås men inte helt oproblematiskt.
Om trängelskatten i Göteborg genomförs kommer den tas ut vid vägtullar
Kvällstidningarna är kanske de som hårdast känt av konkurrensen av gratistidningarnas och det digitala medielandskapets framväxt. Även om de ju under decennier haft spetsigare ord- och ämnesval än morgontidningarna så tycker jag tonläget de senaste åren ibland känts närmast desperat.
Vardagsrasismen sprider sig brukar det heta. Men det talas mindre om vilka fördomar som förmedlas av de etablerade i media, rättsstat och politik.
I helgen stod Malmö värd för Nordiskt Forum – New Action on Women’s Rights. Ett mäktigt politiskt evenemang med tjugo tusen besökare men som tyvärr också lämnar en bitter eftersmak.
Fortsätt läsa Feministforum med bitter eftersmak
Svenskarna firar 6/6 hemma vid grillen sägs det. Nja, grillar gör vi väl ändå?
Nationaldagen och kungahuset kan förstås betraktas som två sidor av samma mynt, som forsterländska kvarlevor från en fördemokratisk epok. Men till skillnad från monarkin är nationaldagen inte folkligt förankrad. En historisk tillbakablick visar att dagen snarare är ett fiasko, kanske de svenska helgdagarnas största flopp.
Kjöllra. DN:s ledarskribent Hanne Kjöller har fått ett föga smickrande nyord uppkallat efter sig som blivit ett populärt begrepp på de sociala medierna under våren. Eller om det är ett nygammalt ord som återuppstått. Bloggen Bakjour utredde i måndags begreppets bakgrund och hävdade att man under medeltiden ofta anlitade en ”kjöllr”, exempelvis en bydåre, när man behövde skarva ihop en historieskrivning med gissningar.
Livspussel. Ett slitet ord i den skandinaviska debatten och ett reellt problem som de olika politiska partierna brottas med utan att ha uppnått någon generell effekt av högre grad. RUT-avdraget i Sverige är här den kanske mest omfattande reformen som implementerats men har med rätta kritiserats för att vara en klassbunden lösning. Vill vi minska stressen för de många så handlar det nog inte i första hand om hemmet utan om jobbet. Om att vi måste börja ifrågasätta det heliga lönearbetet, pusselbiten som aldrig kommer att passa. Det är riksdagsval i Sverige i höst men antagligen kommer inget av partierna att våga närma sig frågan på allvar. Samtidigt har frågan bubblat i flera år och liksom ”livspusslet” kanske också ”arbetslinjen” är ett modeord nära sitt bäst-före-datum och som nu får uppleva sitt sista valår.
Efter att umeåläkaren och hans team för ett par veckor sedan ställde sig i vägen för Jimmie Åkesson och förklarade att han inte var välkommen på sjukhuset har liknande protester mot Sverigedemokraterna börjat sprida sig på olika arbetsplatser runt om i landet. Självklart är detta bra. Som Nicklas Sandström, moderat oppositionslandstingsråd i Västerbotten, skriver på sin blogg så är inte SD ett parti som de andra riksdagspartierna eftersom de inte har ”alla människors lika värde som en ideologisk grundbult.”
Samtidigt. Tusentals medborgare har röstat på detta parti och de som anser att SD också bör kunna utnyttja sin demokratiska rätt att bilda opinion har en poäng. Det som tittar på dilemmat genom demokratiska, och ärliga, glasögon ser givetvis ett moment 22 här.
Anställda ska i den mån det går att undvika inte tvingas delta i propagandauppvisningar på arbetstid. I alla fall inte så länge en inte jobbar i ett parti eller någon annan form av politiskt cirkussällskap. Och detta borde gälla oavsett ideologisk färg på den anställde och artisten. I Malmö planerar brandmän att idag onsdag lämna arbetsplatsen och bege sig ut på övning när Jimmie Åkesson kommer på visit. Visserligen har denna variant, istället för att försöka hindra SD, uppstått av en tråkig anledning eftersom brandmännen inte vill utsättas för de hot som drabbat den vårdpersonal som vågat stå upp mot de främlingsfientliga. Brandmännen har därför också valt att vara anonyma. Men trots smolket i bägare är detta en sjysst lösning där dom slipper möta Åkesson med anhang och de senare ändå får genomföra sitt arbetsplatsbesök. Visserligen på en tom brandstation men helt klart en rimlig lösning för bägge parter.
Men inte en lösning för alla arbetsplatser. Sjukhus- eller skolpersonal kan ju inte lämna sina jobb ens för några timmar. Principen att de som ”berörs ska besluta” bör i sådana fall vara vägledande i största möjliga mån. Om personal och patienter på ett sjukhus, eller personal och elever på en skola, får sista ordet kan vi prata om demokrati på riktigt. Visserligen kan det leda till att enskilda individer som blir i minoritet på sina arbetsplatser kommer i kläm. Men trots allt är detta så demokratiskt som det är möjligt och innebär också en ”skademinimering” då det det öppnar för olika lokala policies istället för centrala direktiv vilka antingen alltid kommer köra över de direkt berörda eller alltid göra undantag för SD:s rättigheter.
På 80-talet fanns en kampanj som hette Rör inte min kompis vilken manade till antirasistisk solidaritet. De protester som nu sprider sig på svenska arbetsplatser är gräsrotsreaktioner och bör så få vara utan att det nödvändigtvis måste leda till generella regler och lagar. Rör inte min arbetskamrat! Vackrare än så här kommer ”supervalåret” knappast bli.
Publicerad i Västerbottens-Kuriren
Nästa ”reform”?
Alliansen vill ha betyg från årskurs fyra. Det är valår men snacket om mer betyg, fler läxor och hårdare disciplin har varit dominerande i årtionden. Premisserna för skoldebatten har lett oss käpprätt in i en upp-och-nervänd föreställningsvärld där tvång är frihet och betyg detsamma som lycka.