Partier, polisen, kyrkan mfl. deltog med egna block. Störst var anarkisternas.
Regnbågsfestivalen i Malmö avslutades i söndags med en rekordstor parad där 3 800 personer deltog. Idag vill alla vara med i priderörelsens förr så kontroversiella arrangemang. Kul förstås men inte helt oproblematiskt.
Att polisen skulle delta uppmärksammades jag på av en upprörd läsare som hade mailat mig ett par veckor tidigare. Han menade att avståndet mellan Stonewallupproret, som priderörelsen uppstått ur, och dagens manifestationer är avgrundsdjupa. Det förra, som utspelade sig i New York sommaren 1969, var en kravall där homosexuella och transvestiter slog tillbaka mot ordningsmaktens trakasserier och pridemanifestationerna som följde var från början just protester mot polisvåld mot hbt-personer.
Men jag är inte så säker på att polisens deltagande i priderörelsen idag är skadlig. Däremot undrar jag om det verkligen är klokt att låta partipolitiken få en så framträdande roll som i Malmö i år. När jag deltar i paraden ser jag att de flesta av landets större partier har egna demonstrationsblock men vart går gränsen? Självklart vore det absurt att se SD-fanor i paraden, inför Stockholm Pride portades också extremhögern vilket skapade debatt, men varför tillåta konservativa Kd och det gamla högerpartiet Moderaterna vilka satsade stort i år? Eller Socialdemokraterna för den delen. Partiet som suttit längst vid makten och ur ett perspektiv därmed mest stått i vägen för hbtq-rättigheter.
Att så starkt knyta sig till det politiska etablissemanget riskerar att urvattna kampen. Det är knappast en slump att det var debatterna som äktenskap, kyrkliga bröllop och adoption som till sist gjorde att hbtq-frågorna nådde ut på bred front. Tvärtemot dessa anpassningar till kärnfamiljsnormen har det varit talande tyst i frågor om verklig sexuell frihet och vi behöver inte titta särskilt långt bakåt för att se exempel på hur det hänger ihop.
1987 rådde AIDS-panik i Sverige. Samma år stiftades en lag med syfte att stoppa spridningen av HIV. Lagen förbjöd de så kallade ”bastuklubbarna”, dvs. biografer och andra offentliga lokaler där vuxna vill göra mer avancerade saker än att hålla hand och eventuellt generat pussas i väntan på att reklamen ska sluta. Men lagen, som avskaffades först 2004, var inte bara svår att tillämpa. De polisingripanden som gjordes var uteslutande mot lokaler för män som har sex med män och det finns inga bevis på att lagen hade någon som helst HIV-preventiv effekt.
Nej, det handlade förstås mest om annat. För samma år som lagen om registrerat partnerskap förbereddes började också bastuklubbslagen att tillämpas och den når sin kulmen 1995, samma år som partnerskapslagen träder i kraft. Tillfälligheter eller ett adresserat budskap från det så kallat liberala samhället: ”Om ni slutar med att knulla runt och beter er som folk, i TVÅsamhet, så ska vi sluta förfölja er”?
Visst är det bra att PARvisa rättigheter står alla tillhanda men staten ska inte lägga näsan i blöt vad gäller vem, var och hur vi myndiga medborgare kopulerar. Och i politiken företräds staten ytterst av partierna vilka aldrig får gå i första ledet utan snarare måste piskas framåt.
Publicerad i Skånska Dagbladet