Alla inlägg av Stefan Bergmark

Hur het är kulturen i valrörelsen?

Lightmatter_burningman

Burning man – hett årligt kulturevenemang i Nevadaöknen

Det är riksdagsval i höst men vilka möjligheter finns det till att kulturpolitik blir en valfråga? Av det som hittills framkommit i debatten verkar de inte vara många. Fast kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth tycks i alla fall försöka axla socialminister Göran Hägglunds roll från förra valrörelsen, det vill säga som regeringens kulturpolitiska enfant terrible, och det skapar i alla fall diskussion.

Hur såg det då ut inför förra valet 2010? Ja, till en början hävdade många att kultur skulle bli en stor valfråga. Framförallt var det sådana tongångar från de rödgröna och Socialdemokraternas dåvarande partiledare samt kulturpolitiska talesperson, dvs Mona Sahlin och Leif Pagrotsky, gick ut med att partiet ville satsa 200 miljoner inför kommande mandatperiod. Detta för att öka både unga och gamlas tillgång till kultur. Men någon riktig fart fick aldrig debatten. Visst var Göran Hägglunds attacker mot kultureliten i sitt Almedalstal om ”verklighetens folk” uppfriskande och skapade ringar på vattnet men det var en rätt yvig diskussion och på riksplanet blev kulturdebatten aldrig starkare än så.

Men lokalt lyftes en del konkreta exempel fram under förra valrörelsen. Bland annat projekt med kultur som recept till långtidssjukskrivna, mot till exempel depression eller smärta i axlar och rygg. Djärva pilotprojekt som säkert betraktades som flum av en hel del. Men under 2010 såg vi också hur den borgerliga regeringen visade en närmast fientlig attityd till samhällspolitiska kulturtidskrifter och tidningar. I kulturpropositionen det året hade de meddelat att de endast vill ge stöd till kulturtidskrifter ”vars huvudsakliga inriktning är kulturell debatt samt analys och presentation inom de skilda konstarternas områden”. Efter valet sade kulturministern till tidningen Riksdag & Departement, apropå att högerextrema Nationell Idag skulle få presstöd, att statliga pengar inte ska ”gå till rörelser som vill minska demokratin” och att det också ”är problematiskt att presstöd går till kommunistiska tidningar.” En liknande inställning framkom i höstas när hon skrev på Svt Debatt i samband med att främlingsfientliga Nya Tider beviljades samma stöd.

Utifrån mixen av djärva pilotprojekt och ren fientlighet till vissa kulturyttringar var det svårt att då bilda sig en klar bild över borgerlighetens kulturpolitik och det ser inte bättre ut idag. Och oppositionen verkar inte alls lika benägna som förra gången att försöka lyfta kulturfrågor i valrörelsen. Risken är alltså överhängande att den valfråga många kulturarbetare önskar sig även i år till sist inte blir mycket mer än en till intet förpliktigande idédebatt. I bästa fall.

För debatt har ändå inte saknats under Lena Adelsohn Liljeroths tid som kulturminister och detta tack vare att hon gjort flera uppmärksamma uttalanden. Nu senast handlade det om att skådespelaren Sven Wollter förra söndagen satte upp en cabaret i Norrköping till förmån för hemlösa. När moderaten Sven-Åke Molund hyllade Wollters initiativ på Facebook replikerade partikamraten tillika kulturministern: ”Sven Åke, du har varit med så länge att du säkert vet att kommunisterna (ja, Wollter kallar sig stolt för kommunist) aldrig haft någon medkänsla med samhällets olycksbarn”.

Som nyhetsstoff tycker jag sådana här uppdateringar på privata Facebooksidor, trots allt ej officiella forum, sällan förtjänar några större rubriker men landets nyhetsredaktioner rapporterade i alla fall. Men när jag sen letade runt på deras kultursidor var det däremot förvånansvärt tunt. Det är trots allt statsrådet över kultur som ifrågasatte en kulturarbetare och ett kulturevenemang. Av flera anledningar tycker jag därför det finns anledning att ställa frågor kring Adelsohn Liljeroths lämplighet på sin post.

För det första undrar jag vad hon har för människosyn. På vilket sätt är uppsåtet förkastligt på grund av gärningsmannen? Tankegången bakom hennes replik verkar vara av grumligaste sort. Om hon själv skulle hamna i nöd med fara för sitt liv skulle hon då tacka nej till hjälp från säg Jimmie Åkesson? ”Jag tycker man ska värdesätta en människa för vad den gör och inte för vad den tycker”, svarade Molund henne på Facebook. Något bättre men själv tycker jag det är meningslöst att försöka värdesätta på detta vis eftersom varje människas värde är oändligt.

För det andra har jag betänkligheter kring hennes bildning. Jag avskyr intellektuellt snobberi och tycker inte att ett visst antal akademiska poäng krävs för en ministerportfölj. Men en hyfsad dos allmänbildning behövs nog för att klara jobbet som kulturminister. Personligen anser jag visserligen att Wollters självvalda politiska etikett är ett onödigt tungt kors att bära på men dagens svenska kommunister har ingen skuld till det blod som spilldes av de forna öststatsdiktaturerna. Vill Adelsohn Liljeroth markera mot suspekta vänsteråsikter så publiceras det på svenska kultursidor emellanåt fortfarande om inte devota så i alla fall förstående texter om den tyska terroristgruppen RAF. En kommunistisk grupp vars bestående idéhistoriska bidrag är en vämjelig elitistisk tanke om att kapitalismens sanna natur kan dras fram i ljuset genom att man mördar folk i klassfiendens sold. Men att banalt ifrågasätta någon på grund av en etikett är undermåligt.

För det tredje undrar jag förstås vad hennes ministerpost betyder för svenskt kulturliv. Hon har alltså tidigare skrivit en debattartikel om att skattemedel inte bör gå till tidningar som motverkar demokratins grundläggande värden och i hennes definition ingår inte bara högerextremister samt främlingsfientliga utan också kommunistiska medier. Det lät godtyckligt värre och nu vet vi alltså att också alla kulturarbetare som kallar sig kommunister bör bannlysas. Tanken att andra med vänsteråsikter missgynnas av hennes politik ligger ju nära.

Lena Adelsohn Liljeroth har genom flera sådana här märkliga utspel återkommande skapat debatt under sina två valperioder som kulturminister. Som när hon under konstmässan Market i Stockholm fick syn på konstnären NUG:s videoverk Territorial pissing och bestämt hävdade att det inte är konst och att graffiti till sin natur är illegalt. Eller när Ken Ring skrev ”Knulla P3 Guld och Grammis!” och kulturministern kände sig nödgad att tillrättavisa: ”Det visar hur vanligt det är att koppla sexualitet och hämnd”. I en demokrati är det inte kulturministerns sak att avgöra vad som är konst eller ej och hennes bokstavstrogna tolkning av ordet ”knulla” i detta sammanhang avslöjar bara hur dålig koll hon har på vardagsuttryck hos många arbetar- och medelklassvenskar under 50 år. För vår hip hopstjärna sa ju bara ”fuck you” fast på svenska vilket i sammanhanget förstås betyder ”dra åt helvete”.

Inför valet 2014 har ännu inte en enda kulturpolitisk satsning lyfts fram av partierna. I alla fall inte i tillräcklig grad för att vi skulle kunna tala om en riksdebatt. I den bemärkelsen verkar kulturen få en mer undanskymd plats i denna valrörelse än 2010 års. Å andra sidan så blev debatten den gången allt tystare ju närmare vi kom valdagen och Adelsohns Liljeroths pekfingerpolitik är intressantare än Göran Hägglunds svammel om ”verklighetens folk”. För den förra är, till skillnad från vad den senare då var, trots allt kulturminister och hennes olika utspel från samt lämplighet på den posten skulle kunna bli en utgångspunkt för att lyfta kulturpolitiken i valrörelsen.

Publicerad i Västerbottens-Kuriren

Kulturministerns kommunistskräck

Lena

Lena Adelsohn Liljeroth

På söndag sätter skådespelaren Sven Wollter upp en cabaret i Norrköping till förmån för hemlösa. När moderaten Sven-Åke Molund tidigare i veckan hyllade Wollters initiativ på Facebook replikerade partikamraten tillika kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth: ”Sven Åke, du har varit med så länge att du säkert vet att kommunisterna (ja, Wollter kallar sig stolt för kommunist) aldrig haft någon medkänsla med samhällets olycksbarn”.

Fortsätt läsa Kulturministerns kommunistskräck

Utrensningar i allmänhetens tjänst

Timbuktu

Smått komisk bildsättning av sr.se på deras sida om sändningstillståndet

Public Service har drabbats av supervalårsfrossa och rensar bland allt som kan misstänkas ”partiskt”. Detta har lett till en publicistik som är inkonsekvent och öppnar för en diskussion om brott mot sändningstillståndet.

Fortsätt läsa Utrensningar i allmänhetens tjänst

Säkerhetspolitiken osynliggör våldet mot kvinnor

Skärmavbild 2014-02-07 kl. 15.07.06

Under hashtaggen #intemittfel twittrar nu kvinnor, och män, om sina erfarenheter av mäns våld. Personliga upplevelser men också hur dessa övergrepp påverkar oss alla. Men den monumentala, globala omfattningen till trots så förblir problemet långt ned på alla staters prioriteringslistor.

Alltsedan den elfte september 2001 har ”säkerhet” legat högst upp på världssamfundets politiska dagordning. Nationellt har ”säkerhetsfrågorna” varit så heta att de till och med lett till maktskifte. Som när den spanska höggerregeringen föll efter invasionen av Irak och terrordåden på Madrids pendeltåg; för det är förstås inte säkerhet i betydelse skydd från mansvåldet vi talar om.

Men det finns anledning till att vara kritisk mot problemformuleringen. För vilka faror är det som tillåts dränera statsbudgetar och anges som skäl för krigsockupationer? Vems säkerhet är det egentligen som står i fokus? Lika många kvinnor dör varje år i USA till följd av mäns våld mot kvinnor som antalet döda i attackerna mot World Trade Center. Det könsrelaterade våldet är enligt Amnesty International det enskilt största hotet mot människors säkerhet. Trots det är problemet nästan helt osynliggjort inom säkerhetspolitiken.

Statsvetaren Maud Eduards har påpekat att krig, terrorism och män är intimt sammankopplade. Aldrig skiljer sig könsrollerna så markant från varandra som under krig och internationell krishantering. Mannen är den aktive, den krigförande, medan kvinnan förväntas vara den passiva som ska försvaras. Det är en stor majoritet män som utför terrordåd och som beslutar om olika krigsprojekt. Trots det ska kvinnorna vara tacksamma och som försvarsobjekt underordna sig i än högre grad än i fredstid. Våldet från de ”egna” männen ökar men kvinnorna blir alltså också strategiska objekt för fiendens män. Män kränker andra mäns manlighet genom att våldföra sig på ”deras” kvinnor.

Om kvinnor och män vore jämställda så skulle män inte kunna kränka andra män genom att skada fiendens kvinnor. Visst. Könssrelaterat våld utförs, i undantagsfall, också av kvinnor men det gör det knappast till ett allmänmänskligt beteende. Frågan är om vi inte mer kan förklara det som att dessa kvinnliga förövare klätt sig i männens uniform. På samma sätt som auktoritära kvinnliga chefer i näringslivet tvingas anpassa sig till en patriarkal miljö för att överleva. En vd utan kostym är ju liksom ingen riktigt vd.

Jämställdhet är alltså en viktig faktor för kvinnors säkerhet och det kräver ett annat säkerhetsbegrepp. För det nationella ansvaret för kvinnors säkerhet brister på många håll i världen. Våldet mot kvinnor ses fortfarande i hög utsträckning som ett problem att lösa i den privata sfären, inom hemmets fyra väggar. I den internationella säkerhetsdebatten är frågan knappt ens skönjbar trots FN:s deklarationer och resolutionen 1325 om krigs påverkan på kvinnor och barn. En resolution som tillkom så sent som år 2000.

Världssamfundet måste ingripa när en stat inte uppfyller sitt åtagande att stävja könsrelaterat våld. På samma sätt som när en etnisk grupp utsätts för övergrepp. Våldet mot kvinnor måste ses som en säkerhetspolitisk fråga.

Behandla inte SD med silkesvantar

Sundström

Stefan Sundström stödjer Musiker Mot Rasisms nätkampanj #motrasism

Det börjar lacka mot riksdagsval i riket och landets redaktörer kommer ställas inför nya svåra publicistiska vägval i bevakningen av Sverigedemokraterna. Förmodligen särskilt kniviga för public service som vi, till skillnad från exempelvis kvällstidningarnas lynniga kommersialism, ju förväntar oss någon slags sammanhängande policy av. Men det har inte börjat bra.

Inför valet 2006, när SD fortfarande stod utanför riksdagen, skrev jag en krönika i Skånska Dagbladet om att partiet inte får frysas ut. ”Släpp in SD” löd rubriken vilket förärade mig en åthutning på Aftonbladets röda kultursida. Och inför valet 2010 efterlyste jag på Helsingborgs Dagblads kultursida en journalistiskt ärlig hållning under rubriken ”SD måste behandlas likvärdigt”. Men nu är jag orolig att pendeln har svängt och medierna snarare kommer sätta på sig silkesvantar när de närmar sig landets mest etablerade extremistorganisation. För det senare är också något som måste kunna sägas.

Förra veckan var Malmöjournalisterna Behrang Kianzad och Ehsan Noroozi inbjudna till radioprogrammet Morgon i P4 Malmöhus för att berätta om organisationen Musiker Mot Rasism som de bägge är engagerade i. Kianzad motiverade varför de anser att rasismen blivit allt mer alarmerande och exemplifierade med bland annat det skånska romregistret, polisen som kallade en Rosengårdsbo för ”apejävel” och serieskytten. Men när han i uppräkningen också nämnde att vi idag har ett riksdagsparti med ”rötter i nazismen” så slog programledaren bakut. När Kianzad underströk att det är historiska fakta så menade programledaren att det var hennes uppgift som ”representant för Sveriges Radio” att påpeka att ”det får stå för dig”.

Innan jul beslutade också Sveriges Radio att en SD-kritisk låt av Kartellen och Timbuktu inte får spelas okommenterat pga ”dess våldsamma innehåll och bestämmelsen om opartiskhet”. Förra gången jag hörde talas om svensk radiocensur av musik var när punkbandet 23 Till för tjugo år sedan gjorde en cover på NJA-gruppens proggklassiker Balladen om Olsson. Redan då ett tilltag många av oss slog oss för pannan åt och både den låten samt en rad andra som spelats under SR:s 89 år har varit betydligt mer politiska och våldsamma än Sebbe Staxx och Timbuktus text i ”Svarta duvor & Vissna Liljor”.

Givetvis måste artister få delta i opinionsbildningen med sin musik och som för annan konst kan inte allt tolkas bokstavligt. Men vad gäller nyhetsjournalistik ska givetvis största möjliga tydlighet råda. SD har nazistiska rötter bland annat på grund av att de som deltog i det bildande mötet den sjätte februari 1988 kom från det hållet. Det är ingen subejektiv åsikt utan, som Kianzad påpekade, historiska fakta på samma sätt som att Vänsterpartiet har kommunistiska rötter. SD har förändrats och de som röstar på dem i höst kan göra det av olika orsaker som inte nödvändigtvis behöver vara ens rasistiska. Partiet är däremot fortfarande högerextremt och, vilket även Granskningsnämnden ifjol fastslog som saklig benämning, främlingsfientligt.

Publicerad i Skånska Dagbladet

Våld inte alltid intressant

Liv

Vår mellanunge i händelse där media rapporterade om beväpnade demonstranter

De flesta har förmodligen upplevt att våra nyhetsmedier ibland spetsar sina skildringar av olika händelser. Detta är förstås ofta orsakat av flera mekanismer, alltifrån kommersiella intressen till något så allmänmänskligt som att journalister är människor och människor har en förkärlek till att krydda sina berättelser då det gör dem själva intressanta. Ofta är det harmlösa överdrifter men ibland har de konsekvenser för vår demokrati.

Politiskt våld. Två ord som i kombination triggar vilken redaktör som helst. Visst finns tillfällen då det krävs feta rubriker men långtifrån alltid. Jag har själv deltagit i demonstrationer där jag inte sett minsta tecken på oroligheter men där medierna efteråt rapporterat att jag deltagit i ett mer eller mindre regelrätt krig. Men korrekt nyhetsförmedling har  betydelse för demokratin, för att vi medborgare ska kunna bilda oss en uppfattning om samhället, och därför är nyanserade skildringar av politiska aktörer viktiga. Även när de är våldsamma. Kanske särskilt när de är våldsamma.

Om exempelvis en manifestation innehåller våldsinslag, polis vs demonstranter eller demonstranter emellan, så är det inte alltid motiverat för en dagstidning att lyfta upp just den biten i rubrik och ingress eller till och med på förstasida. Det handlar bland annat om hur allvarligt våldet är.

När, och nu tar jag för en gångs skull upp ett par exempel jag finner publicistiskt korrekta, nazister attackerade en fredlig demonstration i Kärrtorp för en månad sedan så var det befogat att slå på den stora trumman. För flera personer skadades, 28 omhändertogs och tre häktades varav en för dråpförsök. Men motsatt nyhetsläge uppstod vid en stödmanifestation i Malmö i torsdags som hölls efter att en SSU:are blivit attackerad av två andra, förmodade, högerextremister. Inför demonstrationen hade Sverigedemokratisk ungdom skickat ett pressmeddelande att de tänkte delta. Något som förstås andra inte var särskilt glada för och det blev också bråk demonstranter emellan. Det var dock inget allvarligare och Skånska Dagbladet lät föredömligt incidenten, som den också kallades i texten, inte ta plats vare sig på förstasidan, i rubrik eller ens ingress.

Det finns också skäl att fundera på hur mycket som ska rapporteras. Om en folkvald företrädare för ett etablerat parti agerar våldsamt kan utförlig information vara mer befogad än om det är en aktivist från en politiskt maktlös organisation. I det förra fallet är det intressant för oss väljare och det missgynnar förmodligen partiet medan den senare grupperingen kanske använder våld för att få synas i media och nyhetsjournalistiken ska ju i möjlig mån inte agera megafon åt politiska intressen. Eller för den delen åt statsmakten. Ty svenska medier har dessvärre en benägenhet att återge polisens version av politiskt motiverade våldsamheter som faktum vilket i många fall är en sanning med kraftig modifikation.

Publicerad i Skånska Dagbladet

Journalistik som chockerar

Skärmavbild 2014-01-03 kl. 20.10.49

På askens framkant kan man se skåran för den ”magiska flärpen” 

Ibland känns det som våra dagliga medier är en del av nöjesindustrin och att vad som helst som kan skapa stor uppmärksamhet, oavsett om det är tragedi eller komedi, alltid får hög prioritering i nyhetsvärderingen. Men så läser, ser eller hör jag något reportage som är ett så gediget hantverk och ämnets angelägenhetsgrad så oantastlig att jag börjar tro på den kvalitetsjournalistik som de yrkesetiska reglerna talar om. Som senaste tidens avslöjanden.

Det var på lillejulafton och på nyårsdagen det hände. Det var då Aftonbladet förändrade allas våra liv till det bättre och det genom att avslöja något som hela tiden funnits mitt framför näsan på oss: De ”magiska flärparna”!

Den första artikeln handlade om den ”geniale folie-ryssen”, alias CrazyRussianHacker, vilken på youtube visar hur det i ändarna på behållare för plast- och aluminumfolie finns flärpar som ingen upptäckt (”åtminstone ingen på Aftonbladets redaktion” förtydligar den sanningstörstande journalisten). Trycks dessa flärpar in hålls folierullarna på plats. För det ”är ju väldigt irriterande när rullen flyger ur” som den chockade tv-kocken Tina Nordström säger till tidningen. Inte heller Tina kände tidigare till denna funktion vilken hon betecknar som ”alldeles fantastisk”. Mästerkocken Sigrid Bárány inflikar att också själva Youtube-klippet är ”fantastiskt härligt.”

På nyårsdagen blir det svenska folket upplyst om existensen av ytterligare en ”superpraktisk flärp”. Det är blott nittonåriga Jennifer Erixon från Helsingborg som hade haft med sig en chokladask av märket Paradis till sina morföräldrar under julaftonen. Efter middagen sitter hon och pillar på askens lock då hon helt plötsligt upptäcker en flärp och en skåra i asken. Jennifer förstår ”direkt att det var ett lås för att stänga asken” (jag kan avslöja för er läsare att det enligt säkra källor och verifierat av fältarbete finns en liknande funktion hos Alladin-asken). Men även om Jennifer ”blev alldeles exalterad och jätteglad och så himla chockad” finns smolk i bägaren – konkurrensen från ”folie-ryssens” fynd. Men, som hon segervisst konstaterar, ”de flesta tycker faktiskt om choklad så jag hoppas att min upptäckt är lite bättre”.

Någon hävdar säkert att både tillverkaren av Sveriges mest sålda chokladaskar liksom det internationella folie-kapitalet kan klara av sin egen konsumentupplysning, för såna småaktiga påpekanden kommer alltid från negativa människor som dessutom ofta helt saknar förmågan att chockeras. Men det förhåller sig precis tvärtom. På de sociala medier där länkarna till flärp-reportagen spridits av tusentals svenskar har dessa nyheters dignitet jämförts med såväl Palmemordet som Dagen D. Och det går inte heller ta miste på avslöjandenas positiva inverkan på folks liv då en av de vanligaste kommentarerna till länkarna är ”ha, ha!”.

Passionsblommor till antirasisterna

Västerbottens-Kurirens kulturskribenter ger bort julklappar. Min klapp blir en blomma till de som stod upp mot fascisterna.

800px-Passiflora_edulis_flavicarpa2450667926

Passionsblomman har använts som medicinalväxt av indianer

”Ni är historia. Ni är legend. Ni är det heroiska exemplet på demokratins solidaritet och universialism. Vi skall icke glömma er.”

Det är den 1/11 1938 i Barcelona och Dolores Ibárruri, mer känd som La Pasionaria, håller ett avskedstal till de internationella frivilligstyrkorna. Allt är förlorat. Hennes slagord ”No Pasaran!” – ”De ska inte passera” – som varit antifasternas krigsrop är ett löfte de inte kunnat infria. Nu står Francos trupper inför en nära seger vilken också förbereder marken för den bruna pest som kommer att sprida sig över hela Europa.

Det är den 9/9-2013 i Umeå och tusentals sluter upp i en antifascistisk manifestation. Som exilnorrlänning följer jag händelserna via Facebook och Twitter där folk jublar. För nu blåser det åter kalla vindar över kontinenten och i Sverige är extremhögern starkare än någonsin. Efter nazistattacken i Kärrtorp i december slöt också folk runt om i landet upp i antirasistiska protester.

La Pasionaria betyder passionsblomman och en sådan vill jag ge var och en av er som gav landet exempel på demokratins solidaritet. No Pasaran!

Publicerad i Västerbottens-Kuriren

Inget skumt med de antirasistiska manifestationerna

bild-52

Min insändare från 1989 när jag blev utnyttjad av en frontorganisation

Efter nazistattacken i Kärrtorp har antirasistiska manifestationer hållits runt om i Sverige och idag söndag förväntas tusentals delta i en ny demonstration i den stockholmska stadsdelen. Den arrangeras av Linje 17 som samlar folk för att ”förändra världen”. Själva kallar de sig ett nätverk för boende längs södra delen av T-banelinjen men på olika högerextrema sajter florerar ett rykte om att Linje 17 är en kommunistisk frontorganisation och i fredags kunde man också i Skånskan läsa att ”mycket tyder på att nätverket fungerar som en frontorganisation för andra politiska organisationer.”

Fortsätt läsa Inget skumt med de antirasistiska manifestationerna

Statspropaganda mot demokratins spjutspetsar

Skärmavbild 2013-06-19 kl. 14.18.20

Trots allt visar rapportförfattarna, som på denna bild, att de är insatta

En ny statlig utredning om ”våldsbejakande extremism” har i dagarna presenterats för demokratiminister Birgitta Ohlsson. Liksom liknande de senaste åren är risken stor för att det i praktiken, i arbetet ute i skolor etc, kommer innebära att radikalvänster och högerextrema betraktas på samma vis och att det stävjande arbetet därmed blir inskränkt demokrati.

Fortsätt läsa Statspropaganda mot demokratins spjutspetsar