När jag blir stor / ska jag ha marknad / Det ska vara marknad / för friska / och sjuka / När människor inte är på marknaden / ska det vara / för att de inte finns
Kategoriarkiv: Artiklar
När media sväljer statliga kålsuparteorier
Researchgruppen vann ifjol en guldspade för sitt grävjobb i Expressen om den högerextrema sajten Avpixlat. Dagens Samhälle pekar nu ut tre av personerna i frilanskollektivet som själva varandes politiska extremister, fast på vänsterkanten, och antyder att deras ”åsiktsregistrering” är problematisk. Artikeln, som tidningen Fokus tidigare stoppat, har redan fått kritik för att den insunierar ogrundande fakta och en av de tre utpekade har av allt att döma aldrig ens varit medlem i Researchgruppen.
Fortsätt läsa När media sväljer statliga kålsuparteorier
Ibland är gammelmedia alldeles tillräcklig
”Drar nu med familjen till svärföräldrarnas torp på Öland över helgen. Brukar betyda ingen täckning för det mobila bredbandet. Så adjö!”
Fortsätt läsa Ibland är gammelmedia alldeles tillräcklig
Feminism krävs för jämställt nyhetsflöde
Kvinnors representation i nyhetsmedia under de senaste 20 åren
I det globala nyhetsflödet går det tre män på varje kvinna. I Sverige ser det något bättre ut men det går trögt framåt. Fortsätt läsa Feminism krävs för jämställt nyhetsflöde
Håll Flashback på armlängds avstånd
Aftonbladets pågående granskning av Flashback har kritiserats för uthängningar. I de här fallen har de dock varit motiverade. Andra gånger har däremot de etablerade medierna uppvisat en slapphänt publicistisk hållning som faktiskt påminner om den som Flashback har.
Konkurrens om solidariteten
Ett par veckor in på året kom premiärnumret av gatutidningen Dik Manusch, se människan, vilken startats för att EU-migranter i Västerbotten ska slippa tigga. Jag är själv med på ett litet hörn med ett textbidrag och har kunnat glädjas över all uppmärksamhet runt om i landet samt att första trycket sålde slut.
Fortsätt läsa Konkurrens om solidariteten
Varken drev mot kungahuset eller fjäsk
I tisdags var det FN:s internationella minnesdag för förintelsens offer. Eftersom det i år är 70 år sedan Auschwitz befriades så högtidlighölls och uppmärksammades dagen lite extra. Bland annat närvarade kronprinsessan Victoria vid den stora ceremonin i det polska koncentrationslägret. SVT:s reporter Rolf Fredriksson ställde då en fråga till henne om kungahusets kopplingar till nazismen och fick rejält med kritik för detta.
Men oftare deltar Public service-medierna i propagandamaskineriet kring familjen Bernadotte. Som under den rojalistiska yran inför kronprinsessans bröllop för fem år sedan. Då trängdes normalt publicistiskt tänkande undan hos alla medier, även hos Svt och SR, och det mesta kring kungahuset skildrades okritiskt.På SVT:s sajt hade Ebba von Sydow exempelvis en blogg där vi fick veta att Charlotte Casiraghi, dotter till Monacoprinsessan Caroline, fick sin första klänning designad av Karl Lagerfeld och att hon gärna mixar med märken som Gucci och Tod’s. En av många bloggposter som överskred gränsen för textreklam och som förmodligen inte accepterats om det inte varit för att fördämningarna helt hade brustit. Och Sveriges Radios bröllopsredaktion hade till en början anställt en av Daniel Westlings närmaste vänner!
Men när Carl XVI Gustaf – Den ofrivillige monarken släpptes senare under hösten var SR noggranna med att markera sitt oberoende. En medarbetare till boken arbetade som researcher på P3. Hennes arbetsgivare hade känt till arbetet med boken i två och ett halvt år men eftersom den nu (visserligen rättmättigt vad jag kan förstå) börjat kallas ”snaskig” och ”skandalös” i media så sparkades researchern från SR.
Kritiken om att Rolf Fredriksson med sin fråga framställde Victoria som skyldig till arvssynd kan verka rimlig vid första påseende. Men som Kristian Ekenberg, kulturjournalist på Arbetarbladet, skriver så är det visserligen konstigt att människor ska göras ansvariga eller få äran för vad förfäder gjort men ”med kungahuset är det liksom hela grejen”.
Kanske var inte tillfället det bästa men att kritiker, som exempelvis riksdagsledamoten Maria Abrahamsson och Sveriges advokatsamfunds generalsekreterare Anne Ramberg, väljer ordet ”smaklöst” är avslöjande. För ställt mot förintelsens miljontals offer blir ju detta etikettsbrott en rätt futtig missgärning.
Fredrikssons fråga var ju dessutom mycket hovsam: ”Har kronprinsessan funderat över familjehistorien? Det finns ju släktingar längre tillbaka som var anhängare av nazisterna. Sen finns det Folke Bernadotte som med de vita bussarna räddade folk ur koncentrationslägren.” Och när Victoria valde ett undvikande svar nöjde han sig med det.
Självklart ska våra public service-medier varken delta i drev mot monarkin eller ägna sig åt kungafjäsk. Ändå trampar man i de bägge dikena gång på gång.
Skilda världar
Vi lever i samma land men i så skilda världar. Häromdagen blev det tydligt för mig hur segregerat Sverige blivit. Jag tänker inte nu på klass- eller kulturella skillnader utan på det avgrundsdjup som finns mellan oss som välkomnar invandring och mångkultur och de som bygger hela sin samhällssyn på att detta är ett grundläggande samhällsproblem.
För dryga veckan sedan startade jag en medieblogg. Min första artikel handlade om hur debattklimatet förändrats genom framväxten av de sociala medierna. Att det idag ofta inte finns något filter, ingen insändarredaktör eller programledare exempelvis, och att näthatet påverkar även etablerade kretsar. Ja, ibland t.o.m samverkar de senare med extremhögern.
VSB, Vilket Skulle Bevisas, som min gamla gymnasielektor till fysiklärare brukade skriva på svarta tavlan.
Jag exemplifierade mitt resonemang med hur en Twitterdiskussion, mellan en journalist och en nationalekonom, om invandringens kostnader ballat ur och en liten mobb med såväl etablerade opinionsbildare som högerextremister började häckla den förra. Flera tolkade detta som att jag tog ställning för journalisten i bråket så snart började även mitt Twitterflöde osa svavel. Svarade några men många avfärdade jag som så kallade internettroll.
Visst kan det vara lätt att vifta bort anonyma konton som stollar när de har alias av typen ”Svinbrottaren” och ”Gaphals” och huvudsakliga argumentationen går ut på att kalla en för pajas och ollon. Men i ett privat mailande med en Facebookvän som uppskattar nationalekonomens arbete så kommer vi in på guilt by association. Min Facebookvän menade att nationalekonomens högerextrema följare kan ses som lika suspekt som att jag associeras med journalisten. Tanken svindlade lite. Om nu min Facebookvän, en vettig och inte på något vis extrem människa vad jag har märkt, har denna bild så kanske det inte bara är svinbrottare och gaphalsar som delar den.
Så jag kollar in de som i Twitterdebaclet kanske nöjt sig med ett ”gilla” eller en så kallad retweet istället för att formulera spydigheter. Hos flera av dem fick jag faktiskt scrolla ett bra tag innan jag hittade något som helst stöd till extremhögerns hjärtefrågor. Särskilt nyfiken blir jag på en Stockholmskvinna vilken säger sig jobba som AD och som antagligen avfärdat mig själv som stolle eftersom hon blockat mig och jag därför tvingas använda ett annat Twitterkonto för att se hennes. Först efter en hel del poesi, historiska foton, och åsikter om semlor hittar jag ställningstaganden som tiggeriförbud och minskad invandring.
Jag menar inte att man ska acceptera skit i sina Twitter- och Facebookflöden. Inte heller förespråkar jag det motsatta. Långt innan SD kom in i riksdagen förespråkade jag att man ska ta debatten med dem och jag har också försvarat presstöd till högerextrema tidningar. Min poäng är bara en iakttagelse av enklaste slag: Att avgrunden mellan oss växer om vi fortsätter att leva i skilda världar.
Korrekt information och försvarbar etik
Uthängningar av brottsmisstänkta har blivit allt vanligare i medierna. Detta trots att svenska journalister själva faktiskt har en återhållsam inställning vad gäller namnpubliceringar.
Sedan 1988 hålls Nordiska Mediedager årligen i norska Bergen. I samband med evenemanget brukar det publiceras en större undersökning över folks medievanor och inställningar till nyhetsmedierna. För två år sedan lät de 1 860 skandinaviska journalister själva svara på en rad olik frågor, däribland några kring när det är rätt att gå ut med namn i bevakningen av rättsfall.
De svenska journalisterna är generellt sett mer restriktiva än sina norska och danska kollegor vad gäller namnpublicering innan fällande dom. Vid fall som rör ekonomisk brottslighet kunde 16 procent tänka sig att hänga ut den misstänkta. När det handlar om övergrepp mot barn ville bara hälften, åtta procent av journalisterna i vårt land, gå ut med namn innan dom.
Att medierna inte anonymiserar misstänkta i vissa rättegångar, som den den mot den svenska så kallade serieskytten Peter Mangs eller norska terroristen Anders Behring Breivik, är förstås helt i sin ordning. Det råder ett uppenbart allmänintresse att medierna i sådana fall och i största möjliga mån kan återge händelseutvecklingen utan begränsningar. Detta för att exempelvis motverka att felaktiga och för demokratin och medborgare skadliga konspirationsteorier florerar i samhället. Men vi har ju också vant oss vid att offentliga personer hängs ut i juridiska ärenden som helt saknar annat ”allmänintresse” än att den misstänkta är så kallat kändis och gjort nåt snaskigt, som exempelvis drogrelaterad kriminalitet.
Men glädjande nog är det faktiskt endast en minoritet svenska journalister, 44 procent, som inte vill vänta med att namnpublicera innan dom även när det kommer till offentligt kända personer. Så varför gör medierna idag ändå det i hög utsträckning?
Givetvis handlar det om att de kommersiella villkoren förändrats. De etablerade medierna måste ofta ta hänsyn till olika anonyma nätforum vilka snabbt lägger ut namn och bilder på brottsmisstänkta. Det är förstås problematiskt för de förra om den nyfikna allmänheten föredrar de senare framför de professionella journalistiska produkterna. Men vi riskerar vi ett race mot botten där olika hatiska nätaktörer sätter dagordningen. I det fortfarande relativt nya medielandskapet tror jag de etablerade medierna främst har sitt förtroendekapital i det motsatta, i genomtänkt information och likabehandling.
Nyhetsmediernas existensberättigande är och har alltid varit beroende av att de publicerar korrekt information i enlighet med en försvarbar etik. Och för att uthängningar ska vara försvarbara måste publiceringen leda till någon slags ökad kunskap om vårt samhälle. Mangs och Behring Breiviks bakgrunder ger exempelvis sådana kunskaper men inte kännedomen om kändisars eventuella partyknarkande.
Det inte längre anonyma näthatet
Efter de religiösa fascisternas terrordåd i Paris har mycket fint sagts om yttrandefrihetens okränkbarhet. Nu är givetvis ett bra tillfälle för just det även om en del av orden yttrats av makthavare vilka, indirekt via övervakningspolitik eller genom direkt förtryck av sina medborgare, därmed hycklar.
Fortsätt läsa Det inte längre anonyma näthatet