Kategoriarkiv: Artiklar

Artiklar

Om polisen ljuger måste det få konsekvenser

Lämna en kommentar

Malmöpolisen påstår att en riksdagsledamot försökt sparka en polisman i huvudet. En fällande dom vore historisk men visar det sig att polisen ljuger måste det få konsekvenser. Och oavsett utfall har deras hantering av fallet redan skadat demokratin.

Daniel Sestrajcic, riksdagsledamot och ordförande för Vänsterpartiet i Malmö, har i dagarna hängts ut efter att han deltagit i en civil olydnadsaktion för att förhindra en avhysning av statslösa palestiniers protestläger utanför Migrationsverket. I förra veckan satte sig han och andra aktivister i armkrok på tältdukarna. Skånepolisens presstalesman Lars Förstell har i media uttalat sig om att Sestrajcic i samband med aktionen försökt ”sparka en polisman i huvudet”.

Uthängningen är inget publicistiskt övertramp. Det ligger i allmänhetens intresse att dessa anklagelser mot en av Malmös mest omtyckta politiker rapporteras. Media har i det här fallet också varit kloka och redan tidigt låtit motbilder komma fram. Däremot finns all anledning att vara skeptisk mot polisens påståenden och hantering av fallet.

Malmöpolisen har i åratal dragits med ett dåligt rykte och det inte helt utan egen förskyllan. Den brutala attacken mot en demonstration under EU-toppmötet i Malmö 2001, vilket blev upptakten till Göteborgskravallerna, är ett exempel. Liksom det bandande rasistsnacket om ”blattajävlar” och ”apejävel” i en piktetbuss 2008 kommer det säkert ta minst en generation innan det faller i glömska. Att polisen innan förundersökning ens inletts går ut i media och fastslår Sestrajcics skuld är, som chefsåklagaren och förundersökningsledaren Maria Sterup påpekade i Skånska Dagbladet i torsdags, anmärkningsvärt.

Det tog också flera dagar innan anmälan upprättades och Sestrajcic själv, som på plats trots allt talade med både presstalesman och kommenderingschef, fick reda på misstankarna först när media rapporterat om dem. Man behöver inte vara journalist för att uppfatta doften av fuffens och Sestrajcic har också oreserverat stöd av sympatisörerna.

Polisen säger sig ha filmbevis men av de filmer jag sett från tältaktionen finns inget som stöder anklagelserna eller en enda spark från någon överhuvudtaget. Hur som helst är det rättsväsendet som nu ska säga sitt och oavsett spekulationer i själva skuldfrågan kvarstår frågetecknen kring polisens hantering av fallet. För även om vi alla givetvis ska vara lika inför lagen så skadar det demokratin när de på detta vis uttalar sig så kategoriskt och den misstänkte är en namngiven folkvald.

Malmö har en stark solidaritetsrörelse och uppslutningen för att hindra en eventuell avhysning också av EU-migranternas läger, som är betydligt mer känd hos allmänheten än palestiniernas, kan bli mångdubbelt så stor. Farhågor om att polisen nu vill statuera exempel ligger därför nära till hands men i så fall tror jag de gör ett strategiskt misstag.

Sestrajcic var vid aktionen blott en aktivist bland andra. Även om det kanske är svårt för en hierarkisk yrkeskår att greppa så vilar arbetarrörelsen i grunden på en ledarlös gräsrotsprincip lika aktuell idag som när Joe Hill mördades för exakt hundra år sedan av en annan så kallad rättsstat: När en aktivist faller ska tusen nya ställa sig upp. Ja, eller i det här fallet sätta sig ned då…

Om undersökningen mot Sestrajcic läggs ned eller domen blir friande bör det få konsekvenser. Lars Förstell måste då avgå och en undersökning om hanterandet av fallet, vilket Maria Sterup redan utlovat, kan också leda till att andra oegentligheter kommer fram. Men vi får inte ha en naiv övertro på rättsväsendets förmåga till självsanering. Det är den tredje statsmaktens uppgift att vända på stenarna.

Artiklar

Svt:s kungafjäsk en skam

Lämna en kommentar

På söndag klockan 12 sänder Svt en manifestation där kättare som ”muhammedanerna” förkastas. Och med största sannolikhet kommer inte ens en enda kritisk fråga att ställas av de journalister som är utsända för att bevaka detta.

Ok, jag spetsar till det. Det jag syftar på är dopet av Nicolas, prinsessan Madeleines och Chris ONeills son, i Drottningholms kyrka och ”den rena evangeliska läran, sådan som den, uti den oförändrade Augsburgska bekännelsen, samt Uppsala mötes beslut av år 1593, antagen och förklarad är”. Som harangen i den svenska grundlagen lyder om den lära som kungabarn ska fostras i och vars skrift pekar ut diverse ”irrläror” att fördöma.

Men även om vi blundar för denna anakronism är den rojalistiska propaganda som public service år 2015 alltjämt lånar sig till problematisk.

Svt:s publicistiska uppdrag sägs vara i allmänhetens tjänst. Riktigt vad som menas med det är inte alltid lätt att veta. Inför kungliga tilldragelser som ett dop ställs det i alla fall på sin spets. Att det hos stora delar av allmänheten finns ett intresse för dopet råder det inga tvivel om. Men hur mycket och med vilka journalistiska metoder ska public service uppmärksamma spektaklet?

För ett par veckor sedan meddelade Clara Mannheimer, programbeställare för kultur och evenemang på Svt, att de inte skulle sända dopet. Hon motiverade detta med att den kungliga bägaren redan fyllts till brädden för deras del då de, bara i år, redan hunnit med prinsbröllopet, Victoriadagen och Nicolas konselj. Dessutom har de ju traditionsenligt planerat in ”Året med kungafamiljen”. Några av oss mindre rojalistiskt sinnade medborgare tänkte väl nu att kanske, kanske public service äntligen kommer tagga ner på kungafjäsket. Det har ju varit en del av den varan de senaste åren.

Men Svt omprövade alltså sitt beslut. Detta efter påtryckningar från tittare. Frågan är då om de kring kungahuset överhuvudtaget har något som liknar normal publicistisk integritet?

Måhända är de svenska republikanernas viktigaste argument för avskaffandet av monarkin att offentliga ämbeten självklart inte ska ärvas, att det är ovärdigt en demokrati. En radikal syn på individens frihet ger dock djupare bevekelsegrunder. Vilhelm Moberg skrev att kungadömet ”frammanar och utvecklar några av människans mest förödmjukande egenskaper: begäret att stå i gunst hos de höga, ivern att få umgås med dem, tjänstvilligheten till varje pris, den böjda ryggen inför överheten.”

Även om den Augsburgska bekännelsen är en skrift som fortfarande är en del av den Svenska kyrkan är det väl ytterst få som lägger någon vikt vid den första trosartikelns fördömande av kättare. Men att Nicolas och hans kusiners religionsfrihet inte erkänns är illa och att public service bidrar till det rojalistiska propagandamaskineriet är en skam för svensk publicistik.

Artiklar

Media har förtroende när det passar

Lämna en kommentar

Vem i hela medievärlden kan man lita på? Ja, ett cyniskt men ändå rimligt svar är väl ingen. Ett mediekritiskt öga är aldrig fel oavsett om nyheten förmedlas av husorganet eller det media du älskar att hata. Att, som Sverigedemokraternas partisekreterare Richard Jomshof i veckan, välja att lita på nyheter bara då de passar sina egna uppfattningar om sakernas tillstånd är riktigt illa.

Senaste året har det talats mycket om hur vi med de sociala medierna i allt högre grad konsumerar nyheter i linje med våra egna övertygelser. Att vi skapar mediebubblor då länkar från de vi följer och vars inlägg vi gillar på Facebook, Twitter etc hamnar högst upp i våra flöden. Det handlar inte bara om att folk undviker traditionella medier och istället får sin information från så kallade alternativa kanaler. Även nyheter från ett och samma media tycks dela sin väg från avsändare till konsument på samma vis.

Som om denna segregering ej vore nog så illa väljer vi ibland dessutom medvetet att lyssna bara med ena örat. Det är mänskligt men inte en särskilt vacker sida av mänskligheten. När Sverigedemokraternas partisekreterare Richard Jomshof intervjuades av Ekoredaktionen i onsdags morse visade han upp en nästan komiskt skicklig talang för detta självpåtagna ideologiska filtreringsarbete.

Jomshof hade ett par dagar innan skrivit ett uppmärksammat inlägg på Facebook om att ”vi måste anpassa vår retorik” eftersom ”media i Sverige inte fungerar som media i Ungern”. Detta i en intern diskussion med fler ledande sverigedemokrater och till försvar för att partiet böjer sig för den starka flyktingvänliga opinionen då SD nu vill ha fler kvotflyktingar än de tidigare förespråkat. I P1 Morgon hyllade Jomshof Ungern bland annat för att de har en ”politisk ledning som vågar värna landets gränser” och menar att den svenska mediebilden kring flyktingströmmarna är ”förljugen och felaktig”.

Någon minut senare ställs Jomshof inför det faktum att Ungern har ett statligt råd som kan bötfälla medier för att de ”rapporterar obalanserat” och en medielag som ålägger medierna att sprida ungerska värderingar. Men dessa diktaturfasoner säger sig Jomshof inte känna till eftersom han inte kan ungerska och bygger sin bild av landet av det ”han tar del av i svensk media”. Må så vara men…

Ursäkta mig herr propagandaminister, förlåt partisekreterare, men hur kan du veta att den svenska mediebilden är förljugen om det är källan till din kunskap?

Givetvis kan bilden av Ungern, liksom av allt, fördjupas och nyanseras liksom den säkert är direkt felaktig ibland. Men vi bör vara vaksamma över att den nyhetsinformation som når oss i många fall är filtrerade genom vår egen sociala mediebubbla. Och att som Richard Jomshof i detta fall endast lita på nyhetsmedier när det passar den egna världsbilden är rent förkastligt.

Artiklar

Dåligt för demokratin om barn utesluts från debatten

Lämna en kommentar

Barnens internetnärvaro uppmärksammas sällan positivt av oss föräldrar som själva är uppväxta under den analoga stenåldern. Är det inte pedofilers grooming eller jämnårigas nätmobbing så oroar vi oss för att spelen tränger undan böcker och annat fiberrikt. Ska vi nu också behöva vaka över ungarnas deltagande i debatten på nätet?

Fortsätt läsa Dåligt för demokratin om barn utesluts från debatten →

Artiklar

Skit i vad Alexander Bard tycker

Lämna en kommentar

”Att gillas är stort, att strunta i vem som gillar en är ännu större.”

Den liberala ledarskribenten Naomi Abramowicz skrev i tidningen Journalisten i onsdags om problem kring hur opinionstexter sprids i sociala medier. Om att bli ifrågasatt bara för att ”fel” människor gillar och delar det man skriver. Det är en diskussion som är relevant för många fler än politiska skribenter.

I början på året lanserade jag hashtaggen #brunfiske. Detta efter att jag upptäckt hur etablerade borgerliga skribenter börjat vända sig till den, i stor utsträckning anonyma, extremhögern på Twitter för att få medhåll. Ibland med resultatet att stämningen piskas upp. Det finns dock en baksida med att försöka brännmärka sådana strategier.

All makt korrumperar. Någon som framgånsrikt bevisar hur meningsmotståndare uppviglar hatiska nättroll kan lätt börja missbruka den metoden. Men det är inte ok att som exempelvis vänstersinnad kritisera en högerskribent endast utifrån vilka som håller med, dessutom kanske bara i form av ett tryck på gilla-knappen eller en delning. Det är guilt by association.

Vi har alla behov av bekräftelse, även journalister förstås. Om något du skriver retweetas eller delas av Göran Greider eller Zara Larsson, eller vem du nu ser upp till, är det mänskligt att får en kick men kickar får inte bli alltings mål och mening. För journalistik är ingen popularitetstävling. Alexander Bard har många följare men han och de andra i Idol-juryn bestämmer inte din framtid i yrket.

Som journalist, särskilt som opinionsbildare, ligger det nära till hands att sätta likhetstecken mellan hur stor spridning vårt arbete får och hur väl vi utfört det. Givetvis måste ledarskribenter med flera bemöda sig om att åsikterna bli spridda. Hur skulle han eller hon annars kunna påverka det politiska samtalet? Men om man anpassar sina formuleringar och tankegångar för att inte hamna i ”fel sällskap” är risken för självcensur överhängande och att man börjar skriva för att behaga det egna lägret.

Abramowics hållning är, om än svår då frestelserna är många, klok för hen som vill försöka undvika denna klickonomins förbannelse. Den är inte bara hälsosam för opinionsbildare och journalister, utan borde eftersträvas av oss alla som deltar i debatter på sociala medier.

Artiklar

Borgerliga publicister tiger om hot mot media

Lämna en kommentar

Rasistiska skribenten ”Julia Ceasar” har varit veckans mediesnackis. Men alla publicister har inte varit lika snacksaliga. Flera borgerliga ledarsidor verkar inte särskilt bekymrade över de pressetiska och politiska frågor som följt av de senaste dagarnas avslöjanden.

Efter en krönika av den främlingsfientliga skribenten Barbro Jöberger, under pseudonymen Julia Ceasar, har journalisterna Niklas Orrenius och Annika Hamrud utsatts för ett högerextremt drev och mordhot, påhejad av bland annat före detta ledarskribenten Marika Formgren vilken så sent som i somras skrev en krönika på GP:s ledarsida.

Uthängningar i media är något jag ofta, exempelvis i denna spalt, varit kritisk till men den före detta journalist som ligger bakom pseudonymen Julia Ceasar är inte vilken anonym insändarskribent som helst. Det är alltså inte på grund av att hon är, om uttrycket ursäktas, fullblodsrasist eller av hämnd för att hon själv hänger ut folk som det föreligger ett allmänintresse att veta vem hon är. En opinionsbildare med så stort inflytande över den högerextrema sfären, inklusive Sverigedemokraterna, är en makthavare och i en demokrati kan makthavare inte vara anonyma.

Under sommaren har många uppmanat borgerligheten att inte av taktiska skäl, för att kunna skapa ett regeringsunderlag, börja flirta med extremhögern. Som jag också skrivit tidigare så har Svenska Dagbladet, Göteborgs-Posten, Dagens Industri och Expressen pekats ut, även av liberaler, som särskilt svajiga i integrationsfrågan och anklagats för kraftiga högersvängningar på senare tid. Så låt oss titta på hur dessa fyra reagerat i fallet ”Julia Ceasar”.

Dagens Industri och Expressens ledarsidor har överhuvudtaget inte behandlat ämnet. Att den politiska redaktionen på tidningen som hängde ut Barbro Jöberger inte skriver kan tyckas märkligt. Men det kan handla om att uthängningen skedde på kultursidorna och att de finner kulturchefen Karin Olssons publicistiska försvar tillräckligt.

I Svenska Dagbladet skrev i onsdags den politiska chefredaktören Tove Lifvendahl pliktskyldigt och lite allmänt om hot mot media. Att det enligt Brå är 30 procent av landets journalister som hotas osv. Hon lyckas också klämma in en sedvanlig kålsuparliberal uppfattning om att ”autonom vänster och extrem höger ofta utgör angriparna”. En bild som inte alls stämmer med kända fakta. När Utgivarna, medieföretagens intresseorganisation, ifjol tillsammans med Säpo presenterade en undersökning var de överrens om att de politiska hoten mot media framförallt kommer från högerextremt håll. Av de hot som hade polisanmälts under senaste året var inte ett enda från autonom vänster.

Så till sist GP. Där kunde man i onsdags läsa en ledarkrönika av Susanna Birgersson som är försiktigt kritisk till Jöbergers ”negativa syn på muslimer, romer och afrikaner” och som också håller med om att det är ”av allmänintresse att personen bakom inläggen beskrivs.” Men huvudpoängen för Birgerssons krönika är att Expressen ändå gjorde fel som publicerade det riktiga namnet bakom ”Julia Ceasar”.

Det bruna ogräset i borgerlighetens rabatt, för att låna den pålitlige liberalen Johan Norbergs uttryck i sin senaste krönika i Metro, sprider sig. Det blir allt tydligare hur en stor del av den etablerade högerns opinionsjournalister inte kommer att lyfta ett finger för att förhindra den utvecklingen. Några av dem, som Marika Formgren, får vi nog redan betrakta som medlöpare.

Artiklar

Journalistens politiska färg spelar roll, ibland

Lämna en kommentar

Många verkar fixerade vid journalisters politiska åsikter. Men spelar det någon roll om den enskilde journalisten är röd eller blå?

Expressens ledarskribent Naomi Abramovicz kritiserade i tisdags SVT för att vara vänstervridet och även i de sociala medierna har detta gamla ämne diskuterats flitigt i veckan. Upprinnelsen denna gång är att en SVT-anställd frågat efter en antirasistisk debattör på en Facebooksida för marxistiska göteborgsstudenter och avslutat sin efterlysning med orden ”Kampen fortsätter!”.

Visst kanske det inte var en helt lämplig hälsningsfras men en rimligare tolkning än att detta var en uppmaning till ”kommunistisk kamp” är väl att det var ett hopp om fortsatt antirasism vilket knappast går ”på tvärs mot SVT:s värdegrund”?

När Abramovicz dagen efter debatterar ”vänstervridningen” med SVT:s programdirektör Robert Olsson under en Aktuellt-sändning är hon ute på ännu halare is. Medan Olsson pekar på SOM-institutets undersökning om att SVT har högst förtroende bland alla medieföretag hänvisar Abramovicz till alla mail som hon får av upprörda läsare vilka menar att public service är vänstervridet. Det senare är ungefär lika relevant som om jag skulle fråga runt i min, i stor utsträckning röda, bekantskapskrets.

Så SVT:s medarbetare brukar inte oftare luta till vänster än höger? Jo, det finns undersökningar som visar det liksom för hela journalistkåren. Men det betyder inte nödvändigtvis att nyhetsjournalistiken är vänstervriden.

Media är en industri bland andra där varan är konsumenterna i egenskap av presumtiva kunder åt annonsörerna. Vi lever som bekant i en kapitalistisk värld men även om public service-företagen är reklamfria avviker inte deras nyhetsvärderingar nämnvärt från de annonsfinansierade aktörernas.

Den pågående debatten om kursändringar inom opinionsjournalistiken är då betydligt intressantare. Många på vänsterkanten har oroat sig över högersvängningar på borgerliga ledarsidor. Detta skulle förstås kunna avfärdas som gammal skrämseltaktik om högerspöken ifall det nu inte vore för att även en del liberaler själva uttryckt samma farhågor.

”När jag numera läser borgerliga ledarsidor har jag ibland svårt att känna igen mina meningsfränder” skrev exempel Per Svensson häromdagen i en krönika i Sydsvenskan och bekymrade sig för taktiska överväganden i integrationsfrågan i syfte att få med SD i ett borgerligt regeringsunderlag. Han exemplifierade med Svenska Dagbladets ledarsida och ett par veckor inann dess hade Andreas Ekström i sin spalt i tidningen Journalisten pekat ut liknande högersvängningar hos Göteborgs-Posten, Dagens Industri och Expressen.

I ett svar till Ekström beskriver Bengt Olof Dike, tidigare politisk redaktör på Norrköpings tidningar vars beteckning är oberoende moderat, en motsvarande vänsterutveckling på DN:s, Expressens och Aftonbladets kultursidor. I diskussionen om höger- respektive vänstervängningarna på dessa opinionssidor handlar det i hög grad om nyrekryteringar på redaktionerna.

Så spelar det någon roll om den enskilde journalisten är blå eller röd? Jo, men det beror i hög utsträckning vad hen jobbar med.

Artiklar

Fantasivärldar har inget nyhetsvärde

Lämna en kommentar

”Själv vill jag att ursprung rapporteras mer”. I diskussionen kring mediernas bevakning av morden på Ikea i Västerås twittrade Svenska Dagbladets ledarskribent Per Gudmundson i tisdags att ursprung, kultur etc fått ett högre nyhetsvärde på grund av att ”migrationsfrågor är top-of-mind hos läsarna”. Hans åsikt delas idag av många. De har alla fel.
Fortsätt läsa Fantasivärldar har inget nyhetsvärde →