I samma stund som jag börjar skriva denna text om Brottsförebyggande rådets nya kartläggning så svarar en kollegorna på frilanskontoret i sin mobil. Hon bor i stadsdelen Kirseberg och nu vill hennes syster i Stockholm höra att det inte är hon som fallit offer för mordet där i torsdags.
Foto: Kungahuset.se
Prinsessan Estelles dop var en absurd tillställning. Och då tänker jag inte på de tusen dagisungar som kommenderades ut i Kungsträdgården för att hylla monarkin. Eller att den politiska chefredaktören för landets största tidning, socialdemokratiska Aftonbladet, sänder webb-tv live från tilldragelsen. Eller att lilla Estelle är den enda bäbisen i landet som inte omfattas av religionsfrihet då hon som blivande regent enligt grundlag måste följa ”den rena evangeliska läran, sådan som den, uti den oförändrade Augsburgska bekännelsen, samt Uppsala mötes beslut av år 1593, antagen och förklarad är”.
Malmös moské byggdes 1984 och är Sveriges äldsta
Visst kan politiska åsikter ändras och ideologier byta nyans men vissa saker förväntar man sig ändå vara orubbliga. Som att den demokratiska vänstern och liberalerna alltid försvarar individers rättigheter. Men rädslan för att spela de främlingsfientliga i händerna verkar så stark att den lamslår.
Senaste åren har uthängningar av brottsmisstänkta blivit allt vanligare i medierna. I förrgår presenterades en undersökning som visar att journalister själva dock har en återhållsam inställning.
Tre nummer av vår spretiga tidskrift
Vi målade färgsprakande blommor på studentkvarterens betong. Vi dansande framför de kristna fundamentalisternas musiksatta torgmöten – män med män och kvinnor med kvinnor förstås. En dag växlade vi in våra studiemedel i småmynt, slängde ut dem vid lunchtid i ekonomistudenternas cafeteria och proklamerade högljutt hippieprofeten Allen Ginsbergs hatiska poesi mot kommersialismen. Men framförallt gillade vi att tutta eld på saker. Svenska flaggan, lagboken, våra studentmössor… För som vi sa: ”Lusten att förstöra är också en skapande lust”.
Reklam för något trevligt i våra kvarter
”Malmö, Malmö, Malmö. Jag är så trött på Malmö”. En av papporna på vårt dagis forskar om kulturens betydelse för städernas förnyelse, i synnerhet Malmös. På vår lekplats i Sofielund häromdagen var han innerligt trött på mediernas skeva bild av hemstaden. Han är inte ensam.
Anders Behring Breivik har på det grymmaste och mest vansinniga sätt som går att föreställa sig sökt mediernas strålkastare för att förklara sin politiska ståndpunkt. Detta har han gjort genom att begå ett massmord på barn. Han har redan fått mer än sina femton minuter i rampljuset och nu ger världens medier honom betydligt fler.
För snart en månad sedan misshandlades 61-åriga Carl-Erik svårt utanför en mataffär i den göteborgska förorten Kortedala. Han har ännu inte lämnat sjukhuset. De misstänkta gärningsmännen har i medierna beskrivits som mycket unga och upprinnelsen till våldet tros vara att Carl-Erik tillrättavisade tonåringarna då de retade hans hund som var bunden utanför mataffären.
Påskkort från 40-talet
Det är väl inte så många som skickar påskkort längre. Inte gamla hederliga vykort i alla fall. Hälsningstraditionerna vid våra högtider har till viss del digitaliserats vilket är både billigare och smidigare. Det handlar inte bara om att folk istället skickar sms och mejl. Communitys, framförallt Facebook, har också tagit över en viktig social funktion. Definitionen av den egna vänkretsen.
För snart en månad sedan misshandlades 61-åriga Carl-Erik svårt utanför en mataffär i den göteborgska förorten Kortedala. Han har ännu inte lämnat sjukhuset. De misstänkta gärningsmännen har i medierna beskrivits som mycket unga och upprinnelsen till våldet tros vara att Carl-Erik tillrättavisade tonåringarna då de retade hans hund som var bunden utanför mataffären.