Tre nummer av vår spretiga tidskrift

Vi målade färgsprakande blommor på studentkvarterens betong. Vi dansande framför de kristna fundamentalisternas musiksatta torgmöten – män med män och kvinnor med kvinnor förstås. En dag växlade vi in våra studiemedel i småmynt, slängde ut dem vid lunchtid i ekonomistudenternas cafeteria och proklamerade högljutt hippieprofeten Allen Ginsbergs hatiska poesi mot kommersialismen. Men framförallt gillade vi att tutta eld på saker. Svenska flaggan, lagboken, våra studentmössor… För som vi sa: ”Lusten att förstöra är också en skapande lust”.

Ja, så där höll vi på när jag var ung student. Det låter kanske som den berömda våren 1968 men det här var faktiskt nästan ett kvarts sekel senare. Men även början av 90-talet känns idag som väldigt länge sedan. För nu är det, som Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg skrev häromdagen, ”småbenkarnas tid”. Hon syftade på författaren Bengt Ohlssons flera sidor långa uppgörelse med vänstern i Dagens Nyheter och den efterföljande diskussionen. En debatt med många olika sidospår men som ofta haft en underton riktad mot medelklassens vänstersympatisörer om att sluta hyckla.

För många opinionsbildare till höger utgår från att den som kritiserar klassamhället, ja till och med hatar det, inte kan vara ärlig i sitt uppsåt om inte hen själv är fattig. Det är en mycket sorglig människosyn. Att den fått en sådan utbredning tror jag inte bara beror på att vi lever i en tid med en delvis destruktiv individualism som splittrat oss som samhällskollektiv och spritt självgod misstänksamhet. I det mer specifika fallet med kritiken av medelklassvänstern tror jag det hänger starkt samman med just 68-vänsterns starka uppgång och fall.

Att verka politiskt innebär oftast att orientera sig i en kontext som man själv inte valt. Efter Berlinmurens fall fick nog fler än jag och mina kamrater uppfinna hjulet på nytt. För efter splittringarnas 70- och egoismens 80-tal fanns ingen, i bokstavlig bemärkelse, röd tråd för oss unga radikala att följa. Vi sökte oss bakåt och valde anarkisternas ”direkta aktion” och situationisternas ”lekande människa” framför den stelnade partibyråkrati som den marginaliserade 90-talsvänstern hade att erbjuda. Just ”den lekande människan”, fast på latin ”Homo Ludens”, hette för övrigt ett temanummer av vår tidskrift Kaos. En publikation som, passande nog året efter sin död, beskrevs som en av landets ledande undergroundtidskrifter i det band av Nationalencyklopedin som då släpptes.

Ja, en del ringar på vattnet lyckades vi faktiskt skapa och var väl delaktiga i att gjuta nytt liv i den frihetliga, utomparlamentariska vänstern i Sverige. Men ”Revolutionen 1991” som en ledarsida kallade våra i relativa termer blygsamma uppträden var givetvis bara en mild fläkt mot 1968 års revolt. Den var inte global eller ens spridd i västerlandet utan snarast var det en liten lokal revolt i Uppsala. Avgränsad kring vissa kvarter i centrum och i studentområdena om vi ska vara ärliga.

Många så kallade -68:or ångrar idag sin ungdoms radikalitet. Visst talar de gärna stolt om antikrigsdemonstrationer och tokroliga upptåg och fester men i nästa andetag så höjer de ett varnande finger över vänstersekterism i allmänhet och den maoistiska ”Rebellrörelsen” i synnerhet. Men hur många var med i denna mytiska rörelse egentligen? En handfull i Stockholm och i runda slängar lika många i Uppsala vad jag förstått.

Nej, man kan nog se det som att de förr så röda 40-talisterna idag snarare verkar skämmas över sin egen spegelbild. Rädslan för att vara ”klassförrädare” sitter kvar men är i psykologisk mening överförd.

För det personliga är politiskt sa man 1968 och det sa förstås också vi ett kvarts sekel senare. Men vad många inte verkar ha ansett på den tiden, till skillnad från senare generationers radikaler, är att politiken och klasskampen aldrig kan vara en helt avgörande fråga för val av livsstil. Tar man med sådana idéer i så man spricker, med projekt som att ”proletarisera” sig själv och bränna sin privata bokhyllas ”borgerliga” litteratur, så är risken stor för att man kommer att känna sig misslyckad. Här finns nog ett stort mått av självbedrägeri och 68:ornas åsikter har i många fall successivt anpassats efter varje steg de klättrat på samhällsstegen.

Den generationens uppgörelse med sig själv har på gott och ont blivit en berättelse för oss efterkommande vad det, oavsett ideologisk hemvist, innebär att vara en politiskt medveten människa. Framförallt vad det inte får innebära.

När litteraturvetaren Jens Liljestrand inför årets Första maj-firanden läser en nyligen utgiven antologi av anarkisten och arbetarpoeten Leon Larsson (1883-1922) så drar han paralleller med Dramatens och Sveriges Radios samtalskväll om klass några dagar innan. I sin långa recension i Dagens nyheter beskriver han ogillande hur folk applåderar och jublar åt Johan Jönssons våldsamma poesi om klassfienderna. Han har givetvis rätt i att ett hat riktat mot exempelvis överklassens oskyldiga barn knappast är konstruktivt. Men bakom Liljestrands rader om att hans ”misantropi är en chic vänsterpose” och att så ”här ser klasshatet ut våren 2012” anar man förstås att han menar att den på självaste nationalteatern närvarande medelklassvänstern hycklar.

Men att hyckla innebär att man inte lever som man lär och den svenska vänstern är inte densamma som 1968. Det är liksom ingen som förespråkar proletarisering eller väpnade stadsgerillor idag.

Som de flesta åldrande studentrevoltörer har jag sjunkit tillbaka i ett stillsammare medelklassliv. Idag fjuttar jag bara eld på de öppna spisar vi i våran generation fått dille på att installera i våra villor och sommarstugor. Men till skillnad från 68:orna träffar jag nästan aldrig någon ur min generation som gjort så kallad avbön. Även om en del av oss fortfarande är politiskt aktiva så har vi väl också blivit bekvämare och dragits med i 00-talets konsumtionshysteri. Samtidigt vet vi att individens livsval knappast i grunden utmanar klassamhället och att rättvisekaffet vi köper i första hand fungerar som balsam för ett dåligt samvete.

Få av oss skulle nog inte skriva under på att det i en orättvis värld fortfarande är rätt att göra uppror och att det under gatstenarna trots allt ligger en sandstrand.

Publicerad i Flamman den 10/5-2012.