Public Service har drabbats av supervalårsfrossa och rensar bland allt som kan misstänkas ”partiskt”. Detta har lett till en publicistik som är inkonsekvent och öppnar för en diskussion om brott mot sändningstillståndet.
Säkerhetspolitiken osynliggör våldet mot kvinnor
Under hashtaggen #intemittfel twittrar nu kvinnor, och män, om sina erfarenheter av mäns våld. Personliga upplevelser men också hur dessa övergrepp påverkar oss alla. Men den monumentala, globala omfattningen till trots så förblir problemet långt ned på alla staters prioriteringslistor.
Alltsedan den elfte september 2001 har ”säkerhet” legat högst upp på världssamfundets politiska dagordning. Nationellt har ”säkerhetsfrågorna” varit så heta att de till och med lett till maktskifte. Som när den spanska höggerregeringen föll efter invasionen av Irak och terrordåden på Madrids pendeltåg; för det är förstås inte säkerhet i betydelse skydd från mansvåldet vi talar om.
Men det finns anledning till att vara kritisk mot problemformuleringen. För vilka faror är det som tillåts dränera statsbudgetar och anges som skäl för krigsockupationer? Vems säkerhet är det egentligen som står i fokus? Lika många kvinnor dör varje år i USA till följd av mäns våld mot kvinnor som antalet döda i attackerna mot World Trade Center. Det könsrelaterade våldet är enligt Amnesty International det enskilt största hotet mot människors säkerhet. Trots det är problemet nästan helt osynliggjort inom säkerhetspolitiken.
Statsvetaren Maud Eduards har påpekat att krig, terrorism och män är intimt sammankopplade. Aldrig skiljer sig könsrollerna så markant från varandra som under krig och internationell krishantering. Mannen är den aktive, den krigförande, medan kvinnan förväntas vara den passiva som ska försvaras. Det är en stor majoritet män som utför terrordåd och som beslutar om olika krigsprojekt. Trots det ska kvinnorna vara tacksamma och som försvarsobjekt underordna sig i än högre grad än i fredstid. Våldet från de ”egna” männen ökar men kvinnorna blir alltså också strategiska objekt för fiendens män. Män kränker andra mäns manlighet genom att våldföra sig på ”deras” kvinnor.
Om kvinnor och män vore jämställda så skulle män inte kunna kränka andra män genom att skada fiendens kvinnor. Visst. Könssrelaterat våld utförs, i undantagsfall, också av kvinnor men det gör det knappast till ett allmänmänskligt beteende. Frågan är om vi inte mer kan förklara det som att dessa kvinnliga förövare klätt sig i männens uniform. På samma sätt som auktoritära kvinnliga chefer i näringslivet tvingas anpassa sig till en patriarkal miljö för att överleva. En vd utan kostym är ju liksom ingen riktigt vd.
Jämställdhet är alltså en viktig faktor för kvinnors säkerhet och det kräver ett annat säkerhetsbegrepp. För det nationella ansvaret för kvinnors säkerhet brister på många håll i världen. Våldet mot kvinnor ses fortfarande i hög utsträckning som ett problem att lösa i den privata sfären, inom hemmets fyra väggar. I den internationella säkerhetsdebatten är frågan knappt ens skönjbar trots FN:s deklarationer och resolutionen 1325 om krigs påverkan på kvinnor och barn. En resolution som tillkom så sent som år 2000.
Världssamfundet måste ingripa när en stat inte uppfyller sitt åtagande att stävja könsrelaterat våld. På samma sätt som när en etnisk grupp utsätts för övergrepp. Våldet mot kvinnor måste ses som en säkerhetspolitisk fråga.
Behandla inte SD med silkesvantar
Stefan Sundström stödjer Musiker Mot Rasisms nätkampanj #motrasism
Det börjar lacka mot riksdagsval i riket och landets redaktörer kommer ställas inför nya svåra publicistiska vägval i bevakningen av Sverigedemokraterna. Förmodligen särskilt kniviga för public service som vi, till skillnad från exempelvis kvällstidningarnas lynniga kommersialism, ju förväntar oss någon slags sammanhängande policy av. Men det har inte börjat bra.
Inför valet 2006, när SD fortfarande stod utanför riksdagen, skrev jag en krönika i Skånska Dagbladet om att partiet inte får frysas ut. ”Släpp in SD” löd rubriken vilket förärade mig en åthutning på Aftonbladets röda kultursida. Och inför valet 2010 efterlyste jag på Helsingborgs Dagblads kultursida en journalistiskt ärlig hållning under rubriken ”SD måste behandlas likvärdigt”. Men nu är jag orolig att pendeln har svängt och medierna snarare kommer sätta på sig silkesvantar när de närmar sig landets mest etablerade extremistorganisation. För det senare är också något som måste kunna sägas.
Förra veckan var Malmöjournalisterna Behrang Kianzad och Ehsan Noroozi inbjudna till radioprogrammet Morgon i P4 Malmöhus för att berätta om organisationen Musiker Mot Rasism som de bägge är engagerade i. Kianzad motiverade varför de anser att rasismen blivit allt mer alarmerande och exemplifierade med bland annat det skånska romregistret, polisen som kallade en Rosengårdsbo för ”apejävel” och serieskytten. Men när han i uppräkningen också nämnde att vi idag har ett riksdagsparti med ”rötter i nazismen” så slog programledaren bakut. När Kianzad underströk att det är historiska fakta så menade programledaren att det var hennes uppgift som ”representant för Sveriges Radio” att påpeka att ”det får stå för dig”.
Innan jul beslutade också Sveriges Radio att en SD-kritisk låt av Kartellen och Timbuktu inte får spelas okommenterat pga ”dess våldsamma innehåll och bestämmelsen om opartiskhet”. Förra gången jag hörde talas om svensk radiocensur av musik var när punkbandet 23 Till för tjugo år sedan gjorde en cover på NJA-gruppens proggklassiker Balladen om Olsson. Redan då ett tilltag många av oss slog oss för pannan åt och både den låten samt en rad andra som spelats under SR:s 89 år har varit betydligt mer politiska och våldsamma än Sebbe Staxx och Timbuktus text i ”Svarta duvor & Vissna Liljor”.
Givetvis måste artister få delta i opinionsbildningen med sin musik och som för annan konst kan inte allt tolkas bokstavligt. Men vad gäller nyhetsjournalistik ska givetvis största möjliga tydlighet råda. SD har nazistiska rötter bland annat på grund av att de som deltog i det bildande mötet den sjätte februari 1988 kom från det hållet. Det är ingen subejektiv åsikt utan, som Kianzad påpekade, historiska fakta på samma sätt som att Vänsterpartiet har kommunistiska rötter. SD har förändrats och de som röstar på dem i höst kan göra det av olika orsaker som inte nödvändigtvis behöver vara ens rasistiska. Partiet är däremot fortfarande högerextremt och, vilket även Granskningsnämnden ifjol fastslog som saklig benämning, främlingsfientligt.
Publicerad i Skånska Dagbladet
Våld inte alltid intressant
Vår mellanunge i händelse där media rapporterade om beväpnade demonstranter
De flesta har förmodligen upplevt att våra nyhetsmedier ibland spetsar sina skildringar av olika händelser. Detta är förstås ofta orsakat av flera mekanismer, alltifrån kommersiella intressen till något så allmänmänskligt som att journalister är människor och människor har en förkärlek till att krydda sina berättelser då det gör dem själva intressanta. Ofta är det harmlösa överdrifter men ibland har de konsekvenser för vår demokrati.
Politiskt våld. Två ord som i kombination triggar vilken redaktör som helst. Visst finns tillfällen då det krävs feta rubriker men långtifrån alltid. Jag har själv deltagit i demonstrationer där jag inte sett minsta tecken på oroligheter men där medierna efteråt rapporterat att jag deltagit i ett mer eller mindre regelrätt krig. Men korrekt nyhetsförmedling har betydelse för demokratin, för att vi medborgare ska kunna bilda oss en uppfattning om samhället, och därför är nyanserade skildringar av politiska aktörer viktiga. Även när de är våldsamma. Kanske särskilt när de är våldsamma.
Om exempelvis en manifestation innehåller våldsinslag, polis vs demonstranter eller demonstranter emellan, så är det inte alltid motiverat för en dagstidning att lyfta upp just den biten i rubrik och ingress eller till och med på förstasida. Det handlar bland annat om hur allvarligt våldet är.
När, och nu tar jag för en gångs skull upp ett par exempel jag finner publicistiskt korrekta, nazister attackerade en fredlig demonstration i Kärrtorp för en månad sedan så var det befogat att slå på den stora trumman. För flera personer skadades, 28 omhändertogs och tre häktades varav en för dråpförsök. Men motsatt nyhetsläge uppstod vid en stödmanifestation i Malmö i torsdags som hölls efter att en SSU:are blivit attackerad av två andra, förmodade, högerextremister. Inför demonstrationen hade Sverigedemokratisk ungdom skickat ett pressmeddelande att de tänkte delta. Något som förstås andra inte var särskilt glada för och det blev också bråk demonstranter emellan. Det var dock inget allvarligare och Skånska Dagbladet lät föredömligt incidenten, som den också kallades i texten, inte ta plats vare sig på förstasidan, i rubrik eller ens ingress.
Det finns också skäl att fundera på hur mycket som ska rapporteras. Om en folkvald företrädare för ett etablerat parti agerar våldsamt kan utförlig information vara mer befogad än om det är en aktivist från en politiskt maktlös organisation. I det förra fallet är det intressant för oss väljare och det missgynnar förmodligen partiet medan den senare grupperingen kanske använder våld för att få synas i media och nyhetsjournalistiken ska ju i möjlig mån inte agera megafon åt politiska intressen. Eller för den delen åt statsmakten. Ty svenska medier har dessvärre en benägenhet att återge polisens version av politiskt motiverade våldsamheter som faktum vilket i många fall är en sanning med kraftig modifikation.
Publicerad i Skånska Dagbladet
Journalistik som chockerar
På askens framkant kan man se skåran för den ”magiska flärpen”
Ibland känns det som våra dagliga medier är en del av nöjesindustrin och att vad som helst som kan skapa stor uppmärksamhet, oavsett om det är tragedi eller komedi, alltid får hög prioritering i nyhetsvärderingen. Men så läser, ser eller hör jag något reportage som är ett så gediget hantverk och ämnets angelägenhetsgrad så oantastlig att jag börjar tro på den kvalitetsjournalistik som de yrkesetiska reglerna talar om. Som senaste tidens avslöjanden.
Det var på lillejulafton och på nyårsdagen det hände. Det var då Aftonbladet förändrade allas våra liv till det bättre och det genom att avslöja något som hela tiden funnits mitt framför näsan på oss: De ”magiska flärparna”!
Den första artikeln handlade om den ”geniale folie-ryssen”, alias CrazyRussianHacker, vilken på youtube visar hur det i ändarna på behållare för plast- och aluminumfolie finns flärpar som ingen upptäckt (”åtminstone ingen på Aftonbladets redaktion” förtydligar den sanningstörstande journalisten). Trycks dessa flärpar in hålls folierullarna på plats. För det ”är ju väldigt irriterande när rullen flyger ur” som den chockade tv-kocken Tina Nordström säger till tidningen. Inte heller Tina kände tidigare till denna funktion vilken hon betecknar som ”alldeles fantastisk”. Mästerkocken Sigrid Bárány inflikar att också själva Youtube-klippet är ”fantastiskt härligt.”
På nyårsdagen blir det svenska folket upplyst om existensen av ytterligare en ”superpraktisk flärp”. Det är blott nittonåriga Jennifer Erixon från Helsingborg som hade haft med sig en chokladask av märket Paradis till sina morföräldrar under julaftonen. Efter middagen sitter hon och pillar på askens lock då hon helt plötsligt upptäcker en flärp och en skåra i asken. Jennifer förstår ”direkt att det var ett lås för att stänga asken” (jag kan avslöja för er läsare att det enligt säkra källor och verifierat av fältarbete finns en liknande funktion hos Alladin-asken). Men även om Jennifer ”blev alldeles exalterad och jätteglad och så himla chockad” finns smolk i bägaren – konkurrensen från ”folie-ryssens” fynd. Men, som hon segervisst konstaterar, ”de flesta tycker faktiskt om choklad så jag hoppas att min upptäckt är lite bättre”.
Någon hävdar säkert att både tillverkaren av Sveriges mest sålda chokladaskar liksom det internationella folie-kapitalet kan klara av sin egen konsumentupplysning, för såna småaktiga påpekanden kommer alltid från negativa människor som dessutom ofta helt saknar förmågan att chockeras. Men det förhåller sig precis tvärtom. På de sociala medier där länkarna till flärp-reportagen spridits av tusentals svenskar har dessa nyheters dignitet jämförts med såväl Palmemordet som Dagen D. Och det går inte heller ta miste på avslöjandenas positiva inverkan på folks liv då en av de vanligaste kommentarerna till länkarna är ”ha, ha!”.
Passionsblommor till antirasisterna
Västerbottens-Kurirens kulturskribenter ger bort julklappar. Min klapp blir en blomma till de som stod upp mot fascisterna.
Passionsblomman har använts som medicinalväxt av indianer
”Ni är historia. Ni är legend. Ni är det heroiska exemplet på demokratins solidaritet och universialism. Vi skall icke glömma er.”
Det är den 1/11 1938 i Barcelona och Dolores Ibárruri, mer känd som La Pasionaria, håller ett avskedstal till de internationella frivilligstyrkorna. Allt är förlorat. Hennes slagord ”No Pasaran!” – ”De ska inte passera” – som varit antifasternas krigsrop är ett löfte de inte kunnat infria. Nu står Francos trupper inför en nära seger vilken också förbereder marken för den bruna pest som kommer att sprida sig över hela Europa.
Det är den 9/9-2013 i Umeå och tusentals sluter upp i en antifascistisk manifestation. Som exilnorrlänning följer jag händelserna via Facebook och Twitter där folk jublar. För nu blåser det åter kalla vindar över kontinenten och i Sverige är extremhögern starkare än någonsin. Efter nazistattacken i Kärrtorp i december slöt också folk runt om i landet upp i antirasistiska protester.
La Pasionaria betyder passionsblomman och en sådan vill jag ge var och en av er som gav landet exempel på demokratins solidaritet. No Pasaran!
Publicerad i Västerbottens-Kuriren
Inget skumt med de antirasistiska manifestationerna
Min insändare från 1989 när jag blev utnyttjad av en frontorganisation
Efter nazistattacken i Kärrtorp har antirasistiska manifestationer hållits runt om i Sverige och idag söndag förväntas tusentals delta i en ny demonstration i den stockholmska stadsdelen. Den arrangeras av Linje 17 som samlar folk för att ”förändra världen”. Själva kallar de sig ett nätverk för boende längs södra delen av T-banelinjen men på olika högerextrema sajter florerar ett rykte om att Linje 17 är en kommunistisk frontorganisation och i fredags kunde man också i Skånskan läsa att ”mycket tyder på att nätverket fungerar som en frontorganisation för andra politiska organisationer.”
Fortsätt läsa Inget skumt med de antirasistiska manifestationerna
Statspropaganda mot demokratins spjutspetsar
Trots allt visar rapportförfattarna, som på denna bild, att de är insatta
En ny statlig utredning om ”våldsbejakande extremism” har i dagarna presenterats för demokratiminister Birgitta Ohlsson. Liksom liknande de senaste åren är risken stor för att det i praktiken, i arbetet ute i skolor etc, kommer innebära att radikalvänster och högerextrema betraktas på samma vis och att det stävjande arbetet därmed blir inskränkt demokrati.
Luciabevaka
Lucia och sen midnattstimma. På Möllevångstorget gatstenarna gnistra och glimma. Övervakningskamerans öga är vaket, högt däruppe på taket.
Vad registrerar kameran? Kanske hur en medellös medborgare släntrar hemåt från krogen till sitt ensliga tjäll. Kanske en klämd kamrat Levin som ilar fram och tillbaka mellan portarna för att i sista stund överlämna julklappar innan morgondagens stressiga resa bort från stressen. Ointressant överflödsinformation för de kategoriseringar som här måste till för snabb bedömning: Invandrare eller svensk, kriminell eller laglydig, missbrukare eller bara partynisse.
I onsdags blev Sverige galet
I vårt medialiserade sammhälle är det en vardaglig händelse och ni känner säkert igen er. Man hör, ser eller läser något och så undrar man om inte världen trots allt och till slut blivit galen. I veckan fick jag en sådan upplevelse och det av det starkare slaget.
I onsdags höll den antirasistiska Fem i tolv-rörelsen sin årliga manifestation i riksdagen. I sitt känslosamma tacktal sade pristagaren Jason Diakité, mer känd som Timbuktu, med en röst som sviktade att ”jag ger dig mitt liv Sverige”. Bakgrunden till det nationalistiska utspelet var naturligtvis den hårda kritiken av att han i låten Svarta duvor & vissna liljor sjunger om att dunka Jimmie Åkesson i den svenska flaggans färger, gul och blå.
Det var ett skickligt tal i vilket Timbuktu bland annat parafraserade etiopiska kejsaren Haile Selassies anförande från 1936 som bland annat blivit berömt tack vare att delar av det utgör texten till Bob Marleys låt War. Och visst fick jag också rysningar när den så sympatiske artisten hade svårt att hålla gråten stången. Men trots allt spelade talet på nationell samhörighet och när jag såg hur nästan alla, från höger till vänster på den politiska skalan, reservationslöst slöt upp i vågen på Twitter och Facebook så fick jag den där känslan av att nu har om inte världen så i alla fall Sverige blivit spritt språngande.
Jag påpekade, efter några berömmande ord om talet, att jag inte heller här tycker nationalism är ok. En försiktig kritik som mötte rejält motstånd. Några hävdade att andemeningen var så bra att kritiken är en petitess. Ett argument som skulle kunna döda de flesta diskussioner om vi hörsammade det. Andra menade att vi nu måste fylla svenskheten med ett positivt, demokratiskt innehåll. Ett tredje mothugg var att talet ju i första hand handlade om inkludering och att min position, som vithyad med djupa rötter i landet, var en helt annan än för dem som hela tiden känner sin nationstillhörighet ifrågasatt. Musikjournalisten Ametist Azordegan menade till och med att jag därför inte riktigt kunde förstå talet.
Jag tror faktiskt det ligger något i det där sista. Och oavsett så måste ju folk få älska vem och vad de vill. Men det var nu inte en landslagsmatch Timbuktu bevistade utan kärleken till landet uttrycktes i ett brandtal i ett politiskt sammanhang och därmed återaktualiserades den gamla usla strategin att ”ta flaggan tillbaka”. För som jag ser det är nationalism en del av problemet, inte lösningen.
Hur som helst. Sverige hade förstås inte blivit riktigt så galet som det verkade i de flöden jag följer. Och även i dem spreds och hyllades två dagar senare Özz Nûjens skarpa krönika om det absurda i att en av våra mest folkkära artister känner sig tvingad att intyga sin fosterlandskärlek när han mottar ett antirasistiskt pris. ”Bara i rädda, rasistiska och totalitära länder tycker man att det är vackert med bedyranden om sin kärlek till landet.”