Luciabevaka

Bild:Lucia-13.12.06.jpg

Lucia och sen midnattstimma. På Möllevångstorget gatstenarna gnistra och glimma. Övervakningskamerans öga är vaket, högt däruppe på taket.

Vad registrerar kameran? Kanske hur en medellös medborgare släntrar hemåt från krogen till sitt ensliga tjäll. Kanske en klämd kamrat Levin som ilar fram och tillbaka mellan portarna för att i sista stund överlämna julklappar innan morgondagens stressiga resa bort från stressen. Ointressant överflödsinformation för de kategoriseringar som här måste till för snabb bedömning: Invandrare eller svensk, kriminell eller laglydig, missbrukare eller bara partynisse.

Så kom du till sist. Du var en främling
en mytgestalt som jag hört talas om
så många hade målat dina bilder
men det var bortom bilderna du kom

Livets väg leder för de flesta av oss inte från klarhet till klarhet. Inte heller de som valt att följa Herren själv i fotspåren kan vara säkra på att hitta rätt. En jul fick jag ett mail av en kille, eller snarare en man, som jag gått på dagis tillsammans med. Tio år tidigare hade vi råkat stöta ihop på gågatan i Uppsala och kände genast igen varandra. Han gick Livets Ords bibelskola och jag hade kommit till andra, vänsterrevolutionära, insikter.

Jag minns inte vad vi hade pratat om då men hans digitala julebrev kunde berätta. Efter ett uppslitande avhopp från Livets Ord var hans intresse numera samhällskritikern Noam Chomsky och frihetliga vänsteridéer. Och det var visst jag som först inbjudit till anarkolärornas mysterier den där gången på gatan i Uppsala. Nu var han mer mottaglig för det som sekten aldrig hade tillåtit och kanske hade ett tidigare liv i utdefiniering skänkt honom modet att se bortom bilderna, tidningarnas många krigsrubriker. Det här utspelades nämligen det år då Göteborgskravallerna var på allas läppar.

Vi trodde du var användbar, till salu
vi skrev ditt namn på våra stridsbanér
vi byggde katedraler högt mot himlen
Men du gick hela tiden längre ner

Självklart replikerade jag ett så intressant mail. Men frågan om tips till läsning och den ursäktande tonen för sitt tidigare leverne svarade jag av någon anledning mest pliktskyldigt på. Merparten av svarsbrevet utformade sig märkligt nog istället till en varning för nya sekteristiska fallgropar till vänster om den breda vägen och en stilla veklagan över hur han som åtminstone hade en Gud kunde slarva bort den istället för att … ja, bara renovera.

Skillnaden mellan idealist och extremist är hårfin. Visst. De flesta inom vänstern eller politiken överhuvudtaget klarar balansgången alldeles utmärkt medan inträdet till en församling som Livets Ord, som jag ser det, är en säkrare väg till fanatismens destruktiva utövning.

Det ligger ingen motsättning i drömmarna om en genomgripande samhällsomvandling och att se bortom den registrerande kontrollkulturen där vi alla förminskas till kategorier som kriminella, invandrare, svenskar eller extremister. Solidaritet är inget varumärke. Inte heller något som nödvändigtvis växer för varje gång vi skriver det på affischerna eller skriker det i demonstrationstågen. Solidaritetens förutsättning är att vi ser människan.

Du är ett barn som ligger på ett jordgolv
du fryser om vi inte griper in
du rör vid kroppar, hatar orättvisor
du bjuder älskande på moget vin

****

Verserna ovan är de tre första i Innan gryningen. En psalm av Benny Andersson och Ylva Eggerhorn och som finns på singel av gruppen Triakel med sång av Emma Härdelin.