Barnens internetnärvaro uppmärksammas sällan positivt av oss föräldrar som själva är uppväxta under den analoga stenåldern. Är det inte pedofilers grooming eller jämnårigas nätmobbing så oroar vi oss för att spelen tränger undan böcker och annat fiberrikt. Ska vi nu också behöva vaka över ungarnas deltagande i debatten på nätet?
Fortsätt läsa Dåligt för demokratin om barn utesluts från debatten
”Att gillas är stort, att strunta i vem som gillar en är ännu större.”
Den liberala ledarskribenten Naomi Abramowicz skrev i tidningen Journalisten i onsdags om problem kring hur opinionstexter sprids i sociala medier. Om att bli ifrågasatt bara för att ”fel” människor gillar och delar det man skriver. Det är en diskussion som är relevant för många fler än politiska skribenter.
I början på året lanserade jag hashtaggen #brunfiske. Detta efter att jag upptäckt hur etablerade borgerliga skribenter börjat vända sig till den, i stor utsträckning anonyma, extremhögern på Twitter för att få medhåll. Ibland med resultatet att stämningen piskas upp. Det finns dock en baksida med att försöka brännmärka sådana strategier.
All makt korrumperar. Någon som framgånsrikt bevisar hur meningsmotståndare uppviglar hatiska nättroll kan lätt börja missbruka den metoden. Men det är inte ok att som exempelvis vänstersinnad kritisera en högerskribent endast utifrån vilka som håller med, dessutom kanske bara i form av ett tryck på gilla-knappen eller en delning. Det är guilt by association.
Vi har alla behov av bekräftelse, även journalister förstås. Om något du skriver retweetas eller delas av Göran Greider eller Zara Larsson, eller vem du nu ser upp till, är det mänskligt att får en kick men kickar får inte bli alltings mål och mening. För journalistik är ingen popularitetstävling. Alexander Bard har många följare men han och de andra i Idol-juryn bestämmer inte din framtid i yrket.
Som journalist, särskilt som opinionsbildare, ligger det nära till hands att sätta likhetstecken mellan hur stor spridning vårt arbete får och hur väl vi utfört det. Givetvis måste ledarskribenter med flera bemöda sig om att åsikterna bli spridda. Hur skulle han eller hon annars kunna påverka det politiska samtalet? Men om man anpassar sina formuleringar och tankegångar för att inte hamna i ”fel sällskap” är risken för självcensur överhängande och att man börjar skriva för att behaga det egna lägret.
Abramowics hållning är, om än svår då frestelserna är många, klok för hen som vill försöka undvika denna klickonomins förbannelse. Den är inte bara hälsosam för opinionsbildare och journalister, utan borde eftersträvas av oss alla som deltar i debatter på sociala medier.
I torsdags blev Gefle Dagblad bombotat. Detta med anledning av en pågående granskning som visar hur Gävles moské har kopplingar till extremism. GD:s arbete är viktig journalistik som varken bombot eller rädslan för att underblåsa rasism får sätta stopp för. Fortsätt läsa Viktigt granska extremistisk islamism
Rasistiska skribenten ”Julia Ceasar” har varit veckans mediesnackis. Men alla publicister har inte varit lika snacksaliga. Flera borgerliga ledarsidor verkar inte särskilt bekymrade över de pressetiska och politiska frågor som följt av de senaste dagarnas avslöjanden.
Efter en krönika av den främlingsfientliga skribenten Barbro Jöberger, under pseudonymen Julia Ceasar, har journalisterna Niklas Orrenius och Annika Hamrud utsatts för ett högerextremt drev och mordhot, påhejad av bland annat före detta ledarskribenten Marika Formgren vilken så sent som i somras skrev en krönika på GP:s ledarsida.
Uthängningar i media är något jag ofta, exempelvis i denna spalt, varit kritisk till men den före detta journalist som ligger bakom pseudonymen Julia Ceasar är inte vilken anonym insändarskribent som helst. Det är alltså inte på grund av att hon är, om uttrycket ursäktas, fullblodsrasist eller av hämnd för att hon själv hänger ut folk som det föreligger ett allmänintresse att veta vem hon är. En opinionsbildare med så stort inflytande över den högerextrema sfären, inklusive Sverigedemokraterna, är en makthavare och i en demokrati kan makthavare inte vara anonyma.
Under sommaren har många uppmanat borgerligheten att inte av taktiska skäl, för att kunna skapa ett regeringsunderlag, börja flirta med extremhögern. Som jag också skrivit tidigare så har Svenska Dagbladet, Göteborgs-Posten, Dagens Industri och Expressen pekats ut, även av liberaler, som särskilt svajiga i integrationsfrågan och anklagats för kraftiga högersvängningar på senare tid. Så låt oss titta på hur dessa fyra reagerat i fallet ”Julia Ceasar”.
Dagens Industri och Expressens ledarsidor har överhuvudtaget inte behandlat ämnet. Att den politiska redaktionen på tidningen som hängde ut Barbro Jöberger inte skriver kan tyckas märkligt. Men det kan handla om att uthängningen skedde på kultursidorna och att de finner kulturchefen Karin Olssons publicistiska försvar tillräckligt.
I Svenska Dagbladet skrev i onsdags den politiska chefredaktören Tove Lifvendahl pliktskyldigt och lite allmänt om hot mot media. Att det enligt Brå är 30 procent av landets journalister som hotas osv. Hon lyckas också klämma in en sedvanlig kålsuparliberal uppfattning om att ”autonom vänster och extrem höger ofta utgör angriparna”. En bild som inte alls stämmer med kända fakta. När Utgivarna, medieföretagens intresseorganisation, ifjol tillsammans med Säpo presenterade en undersökning var de överrens om att de politiska hoten mot media framförallt kommer från högerextremt håll. Av de hot som hade polisanmälts under senaste året var inte ett enda från autonom vänster.
Så till sist GP. Där kunde man i onsdags läsa en ledarkrönika av Susanna Birgersson som är försiktigt kritisk till Jöbergers ”negativa syn på muslimer, romer och afrikaner” och som också håller med om att det är ”av allmänintresse att personen bakom inläggen beskrivs.” Men huvudpoängen för Birgerssons krönika är att Expressen ändå gjorde fel som publicerade det riktiga namnet bakom ”Julia Ceasar”.
Det bruna ogräset i borgerlighetens rabatt, för att låna den pålitlige liberalen Johan Norbergs uttryck i sin senaste krönika i Metro, sprider sig. Det blir allt tydligare hur en stor del av den etablerade högerns opinionsjournalister inte kommer att lyfta ett finger för att förhindra den utvecklingen. Några av dem, som Marika Formgren, får vi nog redan betrakta som medlöpare.
Många verkar fixerade vid journalisters politiska åsikter. Men spelar det någon roll om den enskilde journalisten är röd eller blå?
Expressens ledarskribent Naomi Abramovicz kritiserade i tisdags SVT för att vara vänstervridet och även i de sociala medierna har detta gamla ämne diskuterats flitigt i veckan. Upprinnelsen denna gång är att en SVT-anställd frågat efter en antirasistisk debattör på en Facebooksida för marxistiska göteborgsstudenter och avslutat sin efterlysning med orden ”Kampen fortsätter!”.
Visst kanske det inte var en helt lämplig hälsningsfras men en rimligare tolkning än att detta var en uppmaning till ”kommunistisk kamp” är väl att det var ett hopp om fortsatt antirasism vilket knappast går ”på tvärs mot SVT:s värdegrund”?
När Abramovicz dagen efter debatterar ”vänstervridningen” med SVT:s programdirektör Robert Olsson under en Aktuellt-sändning är hon ute på ännu halare is. Medan Olsson pekar på SOM-institutets undersökning om att SVT har högst förtroende bland alla medieföretag hänvisar Abramovicz till alla mail som hon får av upprörda läsare vilka menar att public service är vänstervridet. Det senare är ungefär lika relevant som om jag skulle fråga runt i min, i stor utsträckning röda, bekantskapskrets.
Så SVT:s medarbetare brukar inte oftare luta till vänster än höger? Jo, det finns undersökningar som visar det liksom för hela journalistkåren. Men det betyder inte nödvändigtvis att nyhetsjournalistiken är vänstervriden.
Media är en industri bland andra där varan är konsumenterna i egenskap av presumtiva kunder åt annonsörerna. Vi lever som bekant i en kapitalistisk värld men även om public service-företagen är reklamfria avviker inte deras nyhetsvärderingar nämnvärt från de annonsfinansierade aktörernas.
Den pågående debatten om kursändringar inom opinionsjournalistiken är då betydligt intressantare. Många på vänsterkanten har oroat sig över högersvängningar på borgerliga ledarsidor. Detta skulle förstås kunna avfärdas som gammal skrämseltaktik om högerspöken ifall det nu inte vore för att även en del liberaler själva uttryckt samma farhågor.
”När jag numera läser borgerliga ledarsidor har jag ibland svårt att känna igen mina meningsfränder” skrev exempel Per Svensson häromdagen i en krönika i Sydsvenskan och bekymrade sig för taktiska överväganden i integrationsfrågan i syfte att få med SD i ett borgerligt regeringsunderlag. Han exemplifierade med Svenska Dagbladets ledarsida och ett par veckor inann dess hade Andreas Ekström i sin spalt i tidningen Journalisten pekat ut liknande högersvängningar hos Göteborgs-Posten, Dagens Industri och Expressen.
I ett svar till Ekström beskriver Bengt Olof Dike, tidigare politisk redaktör på Norrköpings tidningar vars beteckning är oberoende moderat, en motsvarande vänsterutveckling på DN:s, Expressens och Aftonbladets kultursidor. I diskussionen om höger- respektive vänstervängningarna på dessa opinionssidor handlar det i hög grad om nyrekryteringar på redaktionerna.
Så spelar det någon roll om den enskilde journalisten är blå eller röd? Jo, men det beror i hög utsträckning vad hen jobbar med.
Nyhetsvärdet i en revolution är alltid högt kan man tro. Särskilt om det handlar om en befrielsekamp som bekämpar fascister samtidigt som den försöker skapa rättvisa och frihet åt de förtryckta. Ändå har samhällsexperimentet i syriska Rojava ännu inte lämnat många avtryck i svensk media. Varför?
Fortsätt läsa Revolution utan rubriker
”Själv vill jag att ursprung rapporteras mer”. I diskussionen kring mediernas bevakning av morden på Ikea i Västerås twittrade Svenska Dagbladets ledarskribent Per Gudmundson i tisdags att ursprung, kultur etc fått ett högre nyhetsvärde på grund av att ”migrationsfrågor är top-of-mind hos läsarna”. Hans åsikt delas idag av många. De har alla fel.
Fortsätt läsa Fantasivärldar har inget nyhetsvärde
Sverigedemokraternas reklam i Östermalmstorgs tunnelbanestation har, som avsett, skapat en hätsk debatt. Att sparka nedåt mot några av samhällets svagaste, tiggarna, är givetvis vedervärdigt men är det olagligt och är detta verkligen en viktig yttrandefrihetsdebatt?
Fortsätt läsa Reklamutrymme ingen rättighet
Är public service skadlig för de kommersiella medierna? Frågan debatteras just nu men är den ur ett medborgarperspektiv verkligen relevant?
Fortsätt läsa Kommersiella medier har inget egenvärde
Hur stor är motsättningen mellan stad och land? Kulturprogrammet Kobra i Svt har gett sig ut på en road trip genom Sverige och sände i förra veckan det första programmet av två där de söker svar på den frågan. Och nu startar också LRF Media sajten Land.se som ska ägna sig åt livet utanför storstäderna.