In en tid när högerextremismen utmanar demokratin är det viktigt att stå upp för det fria ordet men också att se nyanserna i det bruna träsket och dra gränser där gränser behövs. Fortsätt läsa Behovet av lagom trygga rum →

Facebooks agerande i förra veckan visar hur stora kapitalistiska företag idag kan strunta helt i demokratin, menar Stefan Bergmark. Fortsätt läsa Skamligt av Facebook →

Mediebranschen har enats om ett nytt etiskt system. Det meddelade igår branschföreträdare i en debattartikel som publicerades i flera tidningar.

För ganska precis två år sedan föreslog jag att Pressombudsmannen skulle kunna byggas ut. Att verksamheten borde ”breddas för att inte endast gälla enskilda individers ärenden samt även omfatta tv och radio”. Nu verkar mina förhoppningar bli infriade. I alla fall delvis.

Det självreglerande systemet med Allmänhetens pressombudsman (PO) och Pressens opinionsnämnd (PON) kommer ersättas av Allmänhetens medieombudsman (MO) och Mediernas etiska nämnd (MEN). TT, Journalistförbundet, Publicistklubben och branschorganisationer så som TU kommer ingå som huvudmän men också SVT, Sveriges Radio och TV4.

Syftet är att det etiska systemet ska stärkas och vidgas, skriver branschföreträdarna i debattartikeln. Dessutom ska det gälla oberoende av publiceringsplattform och alltså även omfatta radio, tv och webb. Att staten både granskar och ger sändningstillstånd för radio och tv är problematiskt. Därför är det ett bra förslag att regeringen justerar instruktionen för Granskningsnämnden för radio och tv så att nämnden inte prövar intrång i privatlivet utan att dessa ärenden istället kommer behandlas av det nya systemet.

Tyvärr är det få som idag anmäler till Pressombudsmannen och ännu färre fall som går vidare till Pressens Opinionsnämnd. En förhoppning är att den utökade verksamheten det nya systemets företrädare lovar också kommer leda till en mer rättvis praxis. För visst händer det att liknande fall behandlas olika av medierna? Ibland till och med av samma redaktion. För några år sedan sedan kallade exempelvis en moderat tjänsteman en politisk motståndare för ”klappturk” på Twitter. Några dagar senare twittrade en sverigedemokratisk politiker att han önskar klappjakt på bland annat journalister. TT valde att namnpublicera i fallet med tjänstemannen men politikern förblev anonym. Fast den senare till skillnad från den förra ju faktiskt var förtroendevald och det därmed enkelt skulle kunna hävdas ett allmänintresse.

Det vore bra om Allmänhetens medieombudsman själv kunde agera offensivt. I ramarna för den framtida etiska självregleringen föreslås att ”endast om den som anser sig drabbad av en publicitetsskada ger sitt tydliga medgivande ska anmälan tas upp till prövning”. Inget hindrar med andra ord för att medieombudsmannen själv försöka lyfta prövningar men för det krävs förstås resurser.

I förra veckan slog polisen i Helsingborg till mot en svartklubb. Det var tredje gången sedan i julas. Eftersom tillställningarna räknats som ”slutet sällskap” har polisen inte kunnat beslagta alkoholen men myndigheterna försöker nu komma åt verksamheten genom att miljöförvaltningen utfärdat rökförbud i lokalen. En smått komisk åtgärd kan man tycka när narkotika tidigare påträffats på svartklubben. Fortsätt läsa Hellre se mellan fingrarna än uppmuntra till lagbrott →

När 8 mars firas imorgon så är det i svallvågorna av en historisk global kampanj mot sexuella övergrepp. ”MeToo and ’68: Where did the Sexual Revolution go wrong?” löd vänsterfilosofen Slavoj Žižek rubrik för en artikel på nättidningen Sign of The Times häromveckan. Femtioårsjubileumet är dock något att fira.

Visst hade vi sett nakna pinuppor i skrynkliga exemplar av tidningen Se på sommarstugornas utedass. Och nog hade vi fått veta ett och annat genom generade lärares tal om blommor och bin. Men det här var något helt annat. Det var in och ut i alla hål och därtill en sankt bernhardshund! Vi som var barn under den sexuella frigörelsens 70-tal var faktiskt förskonade från det mesta av sex och snusk. När klasskompisen hade hittat föräldrarnas hemliga gömma av super 8-filmer kom så alla synderna på en och samma gång.

Nu är det 2018 och den fantastiska Metoo-rörelsen har dessvärre även fått konservativa att vädra morgonluft. Var och en av oss kan förstås känna av samhällets sexualisering och att den promiskuösa samtiden är på väg mot avgrunden är en bild som ständigt underblåses av medierubriker om pedofilibrott, internetporrens förgrovning och hur objektifieringen skadar våra ungdomar med framförallt just övergrepp mot kvinnor som den mest utbredda problematiken. Och vem vill försvara sånt?

Men det är inte helt enkelt att härleda vår tids problem till den sexuella revolutionen 1968. Då slogs man mot ett sexualfientligt och moralistiskt samhälle där kvinnan förväntade hålla på sig innan äktenskap, abort var förbjudet i stora delar av världen och homosexualitet skulle i Sverige fortsätta att betraktas som en sjukdom av Socialstyrelsen i ytterligare ett decennium.

Fri abort är idag för de flesta en självklar rättighet men givetvis är det inte alltid problemfritt för de kvinnor som fattar beslutet. När konservativa kopplar antalet aborter till en liberaliserad sexualpolitik försöker de undergräva denna rättighet på felaktiga grunder. I dom delar av världen där abort är förbjudet och sexualmoralen gammalmodig är antalet aborter mångdubbelt fler än i exempelvis Sverige. Lägg därtill den ökade risken för livslånga skador och dödsfall som illegala aborter för med sig. På samma sätt skyddar förstås det liberala samhällets sexualupplysning mot könssjukdomar även om unga människor som bekant inte alltid följer vuxenvärldens goda råd och kondomtrenderna går upp och ned.

Mer generellt har sexualitet blivit mindre tabubelagt sedan 1968. Att konservativa krafter försöker se detta som något dåligt, att vi alla ”reducerats till utbytbara sexleksaker” som det brukar heta, är kanske inte så förvånande. Men vad är alternativet? Att kvinnan återgår till att bli mannens äktenskapliga leksak och att homosexuella bara så att säga får leka med sig själva och det i smyg?

De konservativa använder sig av känslomässiga argument som många skulle tycka vore vettiga, som skrämselpropaganda om ökande aborttal och könssjukdomar, om de vore sanna. Men der konservativas ess i ärmen är som sagt falska. För många av dem är det egentliga ärendet att återställa samhällsordningen där den enda accepterade sexualiteten är den heterosexuella inom äktenskapet. Helst i syfte att alstra barn förstås.

Lejonparten av arvet från 1968 års sexuella revolution är av godo. Därmed inte sagt att vi lever i ett jämlikt samhälle. Bara att den sexism och homofobi som existerar 2018 knappast är baksidan av de framsteg vi gjort de senaste femtio åren. Och även om nätet skapat en helt annan tillgänglighet än under pinupptidningarnas tid så måste mycket av den sortens upplevda omoral få bedömas av den enskilda betraktarens ögon.

Ett uppskruvat medietempo leder ofta till att rubriker som vi idag håller för sanna var falska i gårdagens tidning men det hinner vi inte alltid uppfatta. Nätet stora propagandamaskiner, de som ofta kallas alternativa medier, skapar också något liknande – att medvetet falska nyheter fäster trots att de senare beslagits för att vara just osanna. Fortsätt läsa Det politiska förortsvåldet →

”Barn så unga som 14 driver omkring på gatorna med kalashnikovs och skottsäkra västar”, påstod brittiska The Sunday Times i söndags. En artikel med anledning av statsminister Stefan Löfvens otydliga avståndstagande från Jimmie Åkessons förslag att använda armén mot kriminella gäng. Fortsätt läsa Sverige befinner sig inte i krig →

Jag har nästan alltid sökt ett kollektiv men ledsamt nog undflyr dom mig. Jag talar nu inte om familj, stat, skola eller värnpliktsarmén utom om frivilliga och självstyrande gemenskaper. Allt sedan barndomen fram till den medelålders man jag är idag har jag ingått i en rad olika konstellationer som rollspelsgäng, ideella organisationer, boendegemenskaper, fackföreningar, kultur- och medieprojekt. Inte sällan har jag själv varit en av initiativtagarna till dessa kollektiv, men ack så flyktiga de varit.

Opulens medarbetare Mattias Svensson skrev i onsdags en tänkvärd debattartikel i Svenska Dagbladet om hur borgerligheten under senare år kantrat, från att betona individens frihet till allt mer kollektivism. Nu betonas hellre ”exempelvis värden som plikt, anpassning och tjänande under nationen”, menar han. Nog är det en tydlig tendens även vänsterut i det politiska landskapet där inte minst den sittande socialdemokratiska regeringen hellre än friheter talar om kraven på såväl infödda medborgare som nyanlända.

Politik blir meningslös, reduceras till en tävling om väljarnas gunst för makthungriga karriärister, när vi glömmer bort de grundläggande frågeställningarna. Jag ser exempelvis det som fundamentalt att endast ideologier vilka utgår från individens frihet är anständiga. Idéer som sätter staten, nationen, religionen etc i första rum är auktoritära och leder till människofientliga samhällen. Men den krassa verkligheten är förstås inte så svartvit…

Idag attackeras många av de friheter vi ser som självklara i en liberal demokrati, exempelvis yttrande- och religionsfriheterna, av en växande populistisk och reaktionär höger. Att försvara sedan länge vunna segrar är dock inte det lättaste och vi ser som sagt hur hela det politiska landskapet börjat vackla. Jag tror en förklaring ligger i just relationen mellan individ och kollektiv. Att vi inte i tillräcklig utsträckning tar på allvar hur individens frihet i praktiken också i hög grad är beroende av styrkan hos de kollektiv hon ingår i som jämlike.

De slitna fraserna om löneslaveriet och hur frukterna av mitt arbete stjäls är inte de enda kränkningarna av individen under kapitalismen. Den individualism som främjas av den kapitalistiska samhällskulturen handlar i stor utsträckning om konkurrens, den starkes futtiga frihet att omsätta materiella drömmar. Min frihet står då ofta i motsats till din frihet. Mer eller mindre är några av de kollektiv där vi spenderar mest tid såväl tvingande som skadliga för demokratin. För såväl betygstävlingen när vi är barn som vuxenvärldens individuella lönesättning slår sönder de kollektiv vi ingår i. Men ensam är inte stark.

Jag tror inte jag är en helt omöjlig människa och det är därför kollektiven flyr mig. Frivilliga och självstyrande kollektiv blir snarare i den konkurrensutsatta samhällskulturen förstås oftast undantagen. Sårbara. Undflyende. Ändå är det här de vunna segrarna som nu är under attack försvaras bäst. Och det är också i jämlikhet individens frihet i praktiken kan utökas. Organisering – på arbetsplatserna, i lokalsamhällena och föreningslivet och så vidare – är alltjämt den jordmån där demokratin trivs bäst.

Sedan årsskiftet har Tyskland en lag som ska sätta stopp för näthat och fejknyheter. Statliga inskränkningar av yttrande- och pressfriheten är dock alltid vanskliga. Fortsätt läsa Vanskligt med statlig inblandning mot fake news →