Demokratin behöver fortfarande medier som försöker verka utanför den kapitalistiska medielogiken. Men många av dagens stora så kallade alternativmedier är snarare hot mot såväl den goda journalistiken som demokratin och när Facebook nu introducerar en ny tjänst mot fake news är det svårt att ha några invändningar. Fortsätt läsa Nu vaknar även Facebook →

#Metoo fortsätter med oförminskad styrka. Rörelsens framfart reser en rad frågor förutom den mest uppenbara om hur vi kan få slut på övergreppen. Från oss män, inklusive mig, har det dock varit påfallande tyst. Fortsätt läsa Om #Metoo handlade om män skulle blod flyta →

”Fake news, polarisering och filterbubblor är resultat av hur våra sociala medier är uppbyggda”, skriver Stefan Bergmark. Nu inleder svenska mediebolag ett samarbete inför valåret 2018 för att hindra falska nyheter och slå hål på filterbubblor. Fortsätt läsa Fakta och relevans viktigare än likes →

”Drar nu med familjen till svärföräldrarnas torp på Öland över helgen. Brukar betyda ingen täckning för det mobila bredbandet. Så adjö!” Fortsätt läsa Sociala mediernas snabbhet inte alltid så viktig →

Mediernas granskningar av svensk högerextremism är nödvändig. Även om det, som i fallet med tidningen Nya Tiders närvaro på Bok- och biblioteksmässan i Göteborg, i vissa avseenden också innebär positiv uppmärksamhet för dom granskade. Därför måste högerextremism också prövas juridiskt som i fallet med den förundersökning mot radiosändningar som nu inleds.  Fortsätt läsa Bra att extremhögerns medier granskas juridiskt →

Bokmässehelgen är över och hos oss som bojkottade det kommersiella evenemanget på Svenska mässan i Göteborg och istället satsade på andra alternativ finns nu en känsla av seger. Detta trots att Bok- och bibliotek ännu inte meddelat om de nästa år kommer stänga ute den högerextrema tidningen Nya Tider, anledningen till vår bojkott, eller ej. Fortsätt läsa Är den lyckade bojkotten av Bokmässan något att fira? →

Yttrandefrihet är fundamentalt för en demokrati. I vårt land är yttrandefriheten i alla fall som princip inte hotad då den stöds av en mycket stor del av befolkningen. Ändå har det i flera år hävdats i olika debatter att yttrandefriheten undergrävs av än den ena och än den andra. Det är mycket tröttsamt. Fortsätt läsa De tröttsamma debatterna om yttrandefrihet →

”Kent Ekeroths karriär är över”. Efter misshandelsdomen har många medier och politiska analytiker varit snabba med att leverera ett bokslut över Sverigedemokraternas riksdagsledamot. Men hur sannolikt är det att en makthungrig 36-åring med stort medieinflytande kommer att dra sig tillbaka från offentligheten?

Att Ekeroth förmodligen kommer få det svårt att verka som politiker inom SD är en sak. Som många påpekat ser partiledningen det kanske mest som positivt att det blev en fällande dom för att de på så vis kanske kan bli av med honom som offentlig företrädare för partiet. Att Patrik Reslow, moderaten som nyligen hoppade över till SD, nu ersatt Ekeroth i justitieutskottet måste förstås ses som ett försök av partiledningen att framstå som rumsrena och regeringsdugliga. Men jag tvivlar starkt på att detta blir det sista vi hör av Ekeroth och att hans politiska karriär nu skulle vara över.

Sverigedemokraternas stöd från olika högerextrema propagandasajter har haft och har betydelse för partiets framgångar och här spelar nämligen Ekeroth en nyckelroll.

Kopplingarna mellan partiet och sajterna är väldokumenterade och deras officiella mediepolitik syftar också till att försvaga de etablerade medierna vilket skulle gynna de egna ”alternativmedierna”. Partiets Martin Kinnunen har exempelvis skrivit en rikdsdagsmotion om slopat presstöd eftersom vi idag på internet kan ”ta del av forum, bloggar och nättidningar som helt utan statligt stöd bidrar till mångfald.” SD-politikern Markus Wiechel har lagt en liknande motion.

SD:s beundran för hårdföra likasinnade ute i Europa visar också tydligt vilken slags mediepolitik partiet önskar se. Erik Almqvist och andra sverigedemokrater hyllade exempelvis den högerpopulistiska polska regeringen när de sparkade alla journalister på public service och stärkte den politiska makten över media. En lag som kritiserades av EU och som föranledde diskussioner om sanktioner mot Polen.

Det ungerska nationalkonservativa regeringspartiet Fidesz har tagit ett ännu hårdare grepp och infört en medielag som ålägger alla nyhetsmedier att ”sprida ungerska värderingar”. Lagen övervakas av en myndighet som kan bötfälla nyhetsrapportering vilken regeringen finner stötande eller politiskt obalanserad och den kan också tvinga journalister att släppa på material samt avslöja källor om det handlar om nationell säkerhet. Partisekreterare Rickard Jomshof har på Facebook beklagat sig över att ”media i Sverige inte fungerar som i Ungern”.

Via de högerextrema propagandasajterna har SD stöd av en trollarmé som effektivt dominerar många diskussioner i de sociala medierna och ofta lyckas vrida många debatter till att handla om partiets kärnfrågor, det vill säga invandring och Islam, även om de startats som helt andra diskussioner. En av de viktigaste sajterna är Avpixlat. Ekeroths roll som donator och även arbetsledare för först Politiskt Inkorrekt och därefter arvtagaren Avpixlat är väl känt och inget han själv heller numera förnekar. Detta stöd är knappast något som SD har råd att avvara och skulle trollgeneralen vända partiet ryggen vore det direkt farligt för partiet.

Visst är det sannolikt att Kent Ekeroths är slut som SD-politiker men förmodligen kommer hans politiska karriär snarare ta en ny vändning än att läggas ned. Antingen på en annan position inom partiet eller så försöker han kanske starta något nytt projekt inom den högerextrema miljön.

”Anarkister gömde vapen längs sin väg genom stan”. Så lyder den gulnade förstasidan på ett exemplar av Kvällsposten jag sparat i en av bananlådorna i vår källare. Den utlovar ”bildextra” och läsning om ”gatukriget” på sidorna 2, 4, 6, 9, 10 och 11.

Den 14-16 juni 2001 pågick det som gått till historien som Göteborgskravallerna. Jag var i Göteborg under protesterna liksom vid den tändande gnistan, polisbrutaliteten vid EU-toppmötet i Malmö i april samma år. Det är om de händelserna rubrikerna i det där numret av Kvällsposten handlade om.

”Ni får skylla er själva.” Demonstrationståget tar plötsligt tvärstopp. Discomusiken från lastbilen längre fram tystnar och polismurens sköldmurar sluts allt tätare kring den bakre delen av demonstrationståget. Från en polishelikopter hörs en megafonröst: ”Det är polisen. Sitt ner!” Vi har vår femmånadersbaby och fyraåring med oss. Jag och barnens mamma beslutar oss för att föra ut barnvagnarna i en lucka i sköldmuren men polisen släpper inte igenom oss. ”Ni får skylla er själva. Ni har valt det här”. Det är den första aggressiva handling jag bevittnar denna vackra vårdag.

Men redan samma dag framträdde för mig en ganska tydlig bild över hur och varför polisen med våld omhändertog runt 250 demonstranter. Någon nära discobilen, vid den autonoma vänsterns svartklädda del av tåget, sprutade med en brandsläckare vid demonstrationens start. Eventuellt förekom där också någon smällare eller knallskott. En polishäst stegrade men inget våld förekom vid denna incident. En kvart senare omringar dock polisen den bakre delen av tåget. Några ägg kastas och slagord skriks mot polisen. Inringade demonstranter bildar mänskliga kedjor. Passivt motstånd. Gandhi ler i sin himmel men polisen attackerar.

Det fanns ingen anledning av polisen, som uppträdde maskerade och utan synliga identifikationsnummer, att plötsligt ändra den tillståndsgivna marschvägen. Och fastän att en betydligt fientligare stämning rådde och ägg även hade kastats under en mindre demonstration på fredagskvällen valde man att endast slå till mot den större under lördagen. Att isolera en del av en större demonstration var väl en betydligt intressantare övning med tanke på de massprotester som väntades till EU-toppmötet i Göteborg i juni.

Dessa misstankar skulle senare bekräftas. Under en rättegång mot en av de misshandlande polismännen säger han: ”Vid genomgången var det hela tiden underförstått att vi skulle statuera ett exempel, att visa att polisen inte skulle tillåta något inför Göteborg.” Han berättade även att styrkan redan innan demonstrationens avmarsch, innan incidenten med brandsläckaren, mottagit order om att förbereda omhändertagande av en större grupp människor. Hans påståenden skulle också stärkas av polisens egen utredning.

Även om den skarpa kritiken mot polisens insatser i Göteborg, delar av den senare framförd av den så kallade Göteborgskommittén under ledning av Ingvar Carlsson, är berättigad så var händelseförloppet i juni betydligt mer komplex än under den mindre upptakten i april.

Så den där vapengömman längs demonstrationsvägen i Malmö då? Den där som enligt min gulnade tidning skulle användas för ”flera attentat mot EU-toppmötet” och i ”ett regelrätt krig mot poliserna”? Jag ringde polisen några dagar efteråt. Vapendepån hade aldrig existerat. Men mediebilden om den bidrog till den hätska stämning som ett par månader senare i Göteborg ledde till de värsta kravallerna i Sverige i modern tid, i vars rättsliga efterspel inga poliser eller ansvariga makthavare dömdes, som traumatiserade tusentals medborgare och som mer eller mindre tystade en ung radikal generation.