#Metoo fortsätter med oförminskad styrka. Rörelsens framfart reser en rad frågor förutom den mest uppenbara om hur vi kan få slut på övergreppen. Från oss män, inklusive mig, har det dock varit påfallande tyst.

Visst har många av oss stöttat med tillrop och delningar i sociala medier men, kanske rädda för att klampa in på ett område där vi inte har tolkningsföreträde, inte mycket mer än så. Ändå är det svårt att föreställa sig några reella förändringar om inte också vi engagerar oss. Så vilka är våra erfarenheter? Hur ser vi på den samvaro i det privata och offentliga som vi också är del av?

I lördags besökte jag huvudstaden. Ibland tvingas man ju göra det och denna gång var anledningen en vernissage jag ville besöka. Under kvällen gick jag och en barndomskompis på lokal. Förutom en kortare visit på Östermalm, ett sånt där ställe som serverar öl i många olika spännande smaker men sällan i sådana som i alla fall jag förknippar med just denna dryck, så höll vi oss till ölsjappen på Södermalm. Både jag och plånboken trivs ändå bäst på den typen av etablissemang där man istället för obegripliga aromer i tystlåten miljö får pokulera med bärsdrickande folk man förmodligen annars aldrig skulle träffa.

Det blev många möten under aftonen. Tidigt under kvällen kom vi till exempel i samspråk med en kvinna som jag misstog för skinhead (”rockabilly för tusan”) och som antagligen skulle kunna lyfta dubbelt så mycket i bänkpress som jag. Med en hand. Av oklar anledning tyckte hon efter ett tag att det var läge att pussa min flint. Fyra gånger tvångspussade hon min flint medan jag generat skrattade.

I en av ölsjappens källare skulle sedan en dj spela. Tre timmar efter att personalen bedyrat att denna privata bokning var öppen för alla ställde vi oss i den lilla kön. En kvinna bakom mig, halva min storlek och ålder, menade dock att denna tillställning inte alls var för oss. Särskilt min uppsyn tror jag väckte aversion eftersom jag var iklädd den kulturellt intresserade CIS-mannens uniform, dvs blåjeans och kavaj med en hoodie under. Vi hade visserligen dålig koll på vad det var för slags spelning i källaren men hemma på min gata, alltså Malmö, har jag aldrig varit med om att bli bryskt bortputtad från entrén till en queerklubb.

”Nu har du blivit antastad två gånger ikväll. Det här får du skriva en Metoo-text om”, sa barndomskompisen skämtsamt efter att vi följsamt lommat iväg från kön.

”Vi är inga moralpoliser trots allt”, menade Svenska Akademiens ledamot Per Wästberg i en intervju i DN i måndags med anledning av skriverierna om den så kallade Kulturprofilen. Ett märkligt uttalande, vi talar trots allt om allvarliga anklagelser, fast tagen ur sitt sammanhang är det också vad jag känner.

Men vi måste skilja på övergrepp som skadar, kanske för livet, och bagateller som att bli tvångspussad på flinten eller dömd för sitt utseende av någon berusad ungdom, nyfrälst i sin livsstil. Att som Staffan Heimerson, i sin krönika i Aftonbladet i måndags, likna #metoo-kampanjen med Stalins utrensningar är helt utan proportioner. Visst finns moralistiska övertoner på sina håll men låt oss göra ett tankeexperiment för att sätta det hela i sitt rätta ljus.

Tänk er att det vore män som var offer. Inte nödvändigtvis sexuella övergrepp men någon form av allvarliga kränkningar som medfört lika mycket lidande, skuld och skam samt dessutom passerat ostraffat i tusen och åter tusen fall. Tänk er sedan en kampanj som med samma styrka belyste dessa strukturella orättvisor och som skruvade upp tonläget i samma decibel som #Metoo. Vad tror ni skulle hända?

Jag tror att blod bokstavligen skulle flyta på våra gator. Och jag har i alla fall inte hört talas om att ett enda hårstrå hittills krökts på alla de som nu pekas ut som förövare.