Etikettarkiv: Norge

Ny tidning inrättar romregister

Skånepolisens så kallade romregister väckte stark kritik och förklarades både olagligt av Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden samt fick så sent som i förra månaden skarp kritik av Justitieombudsmannen. När en ny tidning för tiggande EU-migranter nu drar igång tycker utgivarorganisationen av någon anledning att det är lämpligt att registrera hur de romska säljarna uppför sig.

I helgen kommer den nya gatutidningen Folk är folk finnas ute på gatorna i flera svenska städer. Tidningen ges ut av stockholmsbaserade föreningen HEM, föreningen för hemlösa EU-migranter, i samarbete med norska Folk er folk. Givetvis är det ett mycket lovvärt initiativ att erbjuda medmänniskor en annan försörjning än att tigga på knä. Men som jag tidigare skrivit så har det under året uppstått konkurrens om solidariteten.

I väntan på den riktiga tidningspremiären har de blivande försäljarna av Folk är folk sålt en specialutgåva, Gunilla Lundgrens och Sofia Taikons bok Sofia Z-4514. I både Göteborg och Stockholm, där Faktum och Situation Sthlm säljs, har visst rena våldsamheter uppstått mellan försäljare av de olika tidningarna. För en utomstående är det helt obegripligt att utgivarorganisationerna inte samarbetar kring en av tidningarna för liksom i all verksamhet där pengar är inblandade finns det förstås konfliktrisker.

De två etablerade gatutidningarna har sinsemellan också olika inställningar till den nya situationen på gatorna. Faktums chefredaktör Aaron Israelson, som för övrigt slutar i höst för att utreda möjligheterna att starta en gatutidning i EU-migranternas hemland Rumänien, har visserligen varit kritisk mot Folk är folk. Bland annat för att han menar att de rekryterar Faktum-försäljare som stängts av på grund av regelbrott. Samtidigt har Faktum öppnat sina portar i södra Sverige, tidningen säljs också exempelvis i Malmö, och hälften av deras försäljare är idag EU-migranter.

Situation Stockholm däremot stänger ute EU-migranterna och kräver av sina försäljare att de är etablerade i Sverige och har rätt till socialbidrag. I senaste numret av Situation Sthlm beskriver chefredaktör Ulf Stolt hur deras försäljare nu är förbannade och att kunderna tycker allt sämre om EU-migranterna. Artikeln präglas av ett jag-är-inte-rasist-men-resonemang och spär ytterligare på det redan utbredda vi och dom-tänkandet. Det vore på sin plats att de nämnda aktörerna med flera, exempelvis också norrländska gatutidningen Dik Manusch, möttes ansikte mot ansikte i exempelvis en nationell konferens. För det är uppenbart att detta inte kommer lösa sig av sig själv och att konflikterna kan komma att eskalera.

Som om det inte fanns nog med konfliktrisker har Folk är folk nu alltså infört ett uppföranderegister för sina romska försäljare. För att få bära deras ID-kort måste försäljaren följa HEM:s regler vilka bland annat slår fast att tidningen ska säljas med ett leende. Med en QR-kod kan kunderna scanna försäljarnas ID-kort och lämna synpunkter. Detta i ett samhälle så antiziganistiskt att många romer inte kan handla mat utan att ha en i butikspersonalen i hälarna.

Leve det mångkulturella samhället! Krossa fascismen!

Utøya

Jag och familjen är sedan ett par dagar på semester i vår sommarstuga. Vädret har hittills inte varit det bästa men tack vare vår vedeldade bastu kan jag, hustrun och våra ungdomar ändå bada. Detta datum ifjol, den 22 juli, var vi precis som nu på denna ö i Umeå skärgård. Med kalla kårar följde vi vuxna nyhetsrapporteringarna, de fasansfulla bilderna på liken av ungdomar som då flöt i vattnet utanför en annan ö, norska Utøya.

Fortsätt läsa Leve det mångkulturella samhället! Krossa fascismen!

Frågorna journalister aldrig bör ställa

Blommor och ljus för offren på Utøya

Många av de överlevande vid en katastrof som den på Utöya brukar efteråt bära skuldkänslor. Varför klarade just jag mig? Kunde jag ha handlat annorlunda? I Norge pågår förstås precis som i Sverige en debatt om hur medierna ska handskas med berättelserna från de överlevande vid Utöya. Finns det frågor som journalister aldrig bör ställa?

Fortsätt läsa Frågorna journalister aldrig bör ställa

Oppositionella åsikter i pressen

Debatten om den politiskt allt ensidigare dagspressen har tagit rejäl fart efter valet. I Presstödsnämndens nyligen framlagda rapport om dagstidningarnas ekonomi framkommer att också ägarkoncentrationen fortsätter att öka.

Idag har två ägare tillsammans närmare hälften av landets tidningar med branschandelar om 23,7 procent vardera. De två är Bonnier, som äger bland annat DN, Expressen och Sydsvenskan, samt Stampen med flaggskeppet Göteborgs-Posten. Robert Sundberg, ledarskribent på Dala-Demokraten, gav i veckan förslag på hur likriktningen kan mildras.

På den mediekritiska sajten Second Opinion pekade han dels på några gamla, i debatten ofta framförda åtgärdsförslag – att förstärka public service och öka det statliga presstödet samt att lagstifta mot ägarkoncentrationen. Det senare exemplifierat med Norge där en ägare maximalt får inneha en tredjedel av pressen. Sedan framförde Sundberg också en nyare idé om ”intern mångfald”.

Flera av de stora koncernerna äger nämligen numera också socialdemokratiska tidningar samtidigt som deras borgerliga tidningar har monopol i sina spridningsområden. Sundberg uppmanar ägarna att låta ledartiklar från sina s-tidningar publiceras också i deras borgerliga. I första hand där det inte finns motröster på tidningsmarknaden antar jag.

Ett enkelt sätt för bättre balans kan tyckas. Men jag ser ett par problem med detta förslag.

Återpubliceringar inom samma koncern, att socialdemokratiska ledarartiklar också trycks i högertidningarna, är visserligen en billig åtgärd men betyder inte ökad mångfald i antal skribenter. Då är egna politiska skribenter med motsatta åsikter, som centerpartistiska Skånska Dagbladets satsningar på s-ledare, att föredra. Men en dagstidning kan ju inte ha hur många sidor opinionsmaterial som helst och om andra vinjetter, som krönikor och debatt, får minskat utrymme så har i slutändan kanske inte den åsiktsmässiga pluralismen ändå vunnit något.

Socialdemokraterna utgör inte det enda partialternativet som motvikt till borgerlig dominans. Dessutom är de flesta dagstidningsläsare nog hyfsat samhällsintresserade men ytterst få är medlemmar i ett parti. Vill man öka läsandet av ledarsidorna så är det knappast inom partipolitiken som bredden ska sökas. Valåren undantagna så finns det en betydligt hetare glöd hos delar av folk- och de sociala rörelserna.

Så i vad och var finns det politiskt engagemang?

Det tror jag är den första fråga en publicist, seriöst intresserad av att bryta likriktningen, ska ställa sig. Istället för att fortsätta i gamla spår, i miljöer där skillnaden mellan partipolitiker och ledarskribenter ofta bara handlar om kavajbyten. Och där de politiska skillnaderna, dynamiken, inte alltid står att finna mellan de borgerliga partierna och ett oppositionsparti med stöd av mindre än en tredjedel av väljarkåren.