Jag är chefredaktör för Kultur- och samhällsmagasinet Opulens. Nättidningen har nu existerat i knappt två och ett halvt år. Det må vara skryt men är ändå ingen överdrift – Opulens har under denna korta tid skapat svensk tidskriftshistoria. Fortsätt läsa Opulens har skapat svensk tidskriftshistoria
Vid millenieskiftet läste tre fjärdedelar av landets invånare dagligen en morgontidning. Idag är det färre än hälften. Det finns anledning att oroas men mer för journalistikens utveckling än själva formen den paketeras i.
Morgontidningen har inte samma betydelse i våra liv som tidigare. Mycket av den information som vi förr letade i tidningen hittar vi ju idag på annat håll. Vill vi veta utbudet av lediga bostäder, vilken mat som serveras på äldreboendet eller nöjesutbudet i vilken stad som helst så finns det bättre källor än morgontidningen, på papper eller ej. Ett annat exempel är insändarsidorna vilka idag inte alls har samma betydelse för den ideella opinionsbildningen.
Nordiskt informationscenter för medie- och kommunikationsforskning, Nordicom, vid Göteborgs Universitet har funnits sedan sjuttiotalet och släpper årligen sin Mediebarometer. 1999 läste 82 procent av befolkningen en dagstidning varje dag och 75 procent en morgontidning. 2017 är siffrorna 56 respektive 44 procent. Detta kan jämföras med den dagliga användningen av exempelvis TV, sociala medier och radio vilka ligger på 81, 65 samt 62 procent.
Till skillnad från TV och radio ökar de sociala medierna och inte helt förvånande är det de yngre som i störst utsträckning börjat använda de senare. Den totala användningstiden av medier har över tid inte förändrats nämnvärt under de arton åren. 1999 konsumerade den genomsnittlige invånaren medier sex timmar om dagen och ifjol låg den siffran på fem timmar och 59 minuter. Medieintresset är med andra ord oförändrat men givetvis har det betydelse för journalistiken om tiden ägnas åt Instagram och Spotify eller Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet.
I grunden handlar det om att dagstidningen inte spelar riktigt samma roll som förr men att kvalitetsjournalistik fortfarande kostar pengar. Att unga idag följer med i nyhetsflödet via Facebook istället för att prenumerera på en morgontidning betyder förstås minskade intäkter till journalistikens producenter. Inte minst på annonssidan.
Efter diskussionerna om fake news, som följde i spåren av att Donald Trump lyckades vinna presidentvalet i USA, så har Facebook ändrat sina algoritmer. Detta så att nyheter i allmänhet fått minskad synlighet i flödet. Detta för att få användarna att vilja vara kvar på plattformen. Många traditionella medier har dock gjort sig beroende av Facebook för att få räckvidd och trafik.
Som så ofta kokar det alltså ner till pengar. Journalistikens producenter förser de sociala medierna med innehåll. Rimligt är då att de senares vinster på något sätt och i viss utsträckning också går till att finansiera journalistiken.
Annonsintäkterna för tryckta medier rasar. Samtidigt ökar annonseringen på nätet men den tillväxten kommer inte tidningarnas sajter tillgodo. Nu gäller det för seriösa medier att hålla emot och inte lockas till gråzonskommers med textreklam. Fortsätt läsa Varning för maskerad reklam!
På sociala medier kan man lätt få uppfattningen att svenska folket vänt så kallade gammelmedier ryggen. Att ingen längre litar på vad våra dagstidningar, radio och tv förmedlar. En ny undersökning visar att det är långt från de faktiska förhållandena. Fortsätt läsa Fyra av fem svenskar litar på medierna
Från och med årsskiftet avskaffas som bekant tv-licensen och ersätts av en obligatorisk avgift till de som har en inkomst. En på många sätt bra reform. Men utanför mediernas strålkastarljus har Alliansen och SD nyligen genomdrivit en förkortad avtalsperiod. En ”oväntad politisk enighet” och ”hotbild mot fri och självständig journalistik”, enligt TV4:s tidigare vd Jan Scherman.
Jag har länge ansett att tv-licensen ska avskaffas och ersättas av en public service-skatt, som den vi nu får 1 januari. Nuvarande betalningsmodell är nämligen inte i fas med den tekniska utvecklingen. Endast tre och en halv, av Sveriges fem, miljoner hushåll betalar idag avgiften och ytterst få av dem torde aldrig någonsin titta på Svt. Tidigare försök från Radiotjänst att kräva in avgiften för alla som inte har TV men en smartphone eller surfplatta med internetuppkoppling har också avslagits av Högsta Domstolen.
Alla som är myndiga och har en beskattningsbar inkomst kommer få betala den avgift, med ett tak på 1 300 kr per år, som kommer gälla från och med årsskiftet. Att behålla public service oberoende ställning, oavsett vilken politisk färg som regeringen för tillfället har, blir nu av största vikt.
Den 14 november fällde Centerpartiet och Liberalerna Ulf Kristersson som statsminister. Detta för att hålla Sverigedemokraterna fortsatt på en armlängds avstånd. Ett hedersamt motstånd som visar att även idag kan partipolitik i alla fall ibland grundas i något större än spelet om makten. Men samma dag, påpekar Jan Scherman i en debattartikel i tidningen Resumé i förra veckan, ”förenades hela Alliansen med SD och fattade flera gemensamma beslut om den kommande politiken för Public Service”. Den av regeringen och Vänsterpartiet föreslagna avtalsperioden på tio år förkortades exempelvis till sex. En lång period har varit ett viktigt argument för de som varit oroliga för att public service kan få svårt att behålla sitt oberoende.
Scherman ser också hur Moderaterna, Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna förenas i sin syn på att Granskningsnämnden ska få större makt. En nämnd som utses av regeringen och därmed skulle också det politiska inflytandet över public service öka. ”Allianspartierna och SD delar i långa stycken en kritik mot SVT, SR och UR, som handlar om att programutbudet måste granskas hårdare”, skriver han.
Jag vet inte om man verkligen kan tala om en gemensam front men att de borgerliga partierna gör gemensam sak med vårt högerextrema parti är förstås oroväckande. I Danmark har SD:s systerparti Dansk Folkeparti nyligen fått igenom inte bara kraftiga nedskärningar av public service utan också en omläggning av programverksamheten så att den tydligare ska ”sprida dansk kultur och det danska kulturarvet.”
Om inte kortare avtalstider så borde i alla fall skräckexemplet från vårt grannland få svenska liberaler att inse att SD måste hållas borta från inflytande även i mediepolitiken.
Det stormar inom SSU. Enligt avslöjanden av Kvällsposten har SSU i Skåne under flera år styrts av en aggressiv falang med kopplingar till islamistisk extremism. S-ledningen anklagas för att ha känt till förhållandena och förbundsledningen att till och med använt sig av den rosengårdsbaserade falangen för att hålla borta vänsterkrafter inom ungdomsförbundet. Men frågan är om det inte finns fler stenar för medierna att vända på?
Antisemitism, homofobi och en förtroendevald som jobbade åt militärdiktaturen i Egypten. Det är några av anklagelserna mot ledningen för det socialdemokratiska ungdomsförbundets sydligaste distrikt. Det som framkommit är allvarligt och vore häpnadsväckande även om det skulle varit i utkanterna av vänstern och arbetarrörelsen. Här talar vi ändå om en plantskola för morgondagens makthavare.
Samtidigt undrar jag om de medier som grävt i härvan inte borde fokusera mer på vilka religiösa rörelser de inblandade tillhör än det maktspel som utspelat sig inom SSU Skåne. Det senare, där säkert inte heller den så kallade vänsterfalangen är oskyldig, är trots allt snarare regel än undantag i alla sammanhang där pengar och makt finns att vinna. De flesta medier har exempelvis gjort en stor affär av att den förre ordförande ordförande i distriktet är aktiv i Ahmadiyyarörelsen i Malmö, där en imam enligt Sydsvenskan inför en skolklass talat om ”homosexuella grisar”.
Ahmadiyya är en förföljd reformrörelse inom Islam och det svenska samfundet driver informationskampanjen Stoppa krISen för att motverka radikalisering av muslimska ungdomar i vårt land. Att en enskild imam, vid ett tillfälle och i en dunkel kontext, talar om djurs sexualitet kanske med andra ord inte ger en heltäckande bild av rörelsen. Ahmadiyya liksom andra eventuella rörelser med kopplingar till SSU bör granskas mer ingående om det ska bli relevant för bevakningen av den här maktstriden.
Andra stenar att vända på handlar om moderpartiet. Inför valet 2010 hade den socialdemokratiska politikern Jamal El-Haj, vilket Skånska Dagbladet avslöjade några månader efter valet, intima kontakter med muslimska församlingar och utlovade bland annat hjälp till moskébyggen. För detta belönades han med näst flest socialdemokratiska personröster i Malmö. Endast Ilmar Reepalu fick fler. Men Jamal El-Haj anklagades också om valfusk vilket han förnekat. Han och andra socialdemokratiska valarbetare påstods nämligen delat ut förslutna, förkryssade valkuvert med röstsedlar i Rosengård, till folk som inte röstat tidigare och i många fall inte ännu ens kunde svenska.
Oavsett graden av sanningshalt i anklagerna hade Jamal El-Haj knappast agerat i ett vakuum. Partiet och dess ledning kände förstås till hans arbete och drog nytta av det. Liksom av det faktum att socialdemokratiska politiker i Malmö, med Ilmar Reepalu i spetsen, ett par veckor innan valet hållit ett strategiskt röstfiskarmöte i en moské. Något som inte vore konstigt om det om det inte vore för att mötet skedde utan att media informerats och att moskéns andliga ledare i Irak utfärdat en blodig fatwa.
Att moderpartiet känt till men inte orkat ta tag i ungdomsförbundets konflikt är kanske alltså inte hela bilden. Nog verkar det finnas fler stenar att vända på.
In en tid när högerextremismen utmanar demokratin är det viktigt att stå upp för det fria ordet men också att se nyanserna i det bruna träsket och dra gränser där gränser behövs. Fortsätt läsa Behovet av lagom trygga rum
”Vi är i chocktillstånd. Jag kan inte förstå att det är sant”, sa mamman till Aftonbladet. ”Det går inte att förstå”, till Expressen.
För två veckor sedan sköts en tjugoåring med Downs syndrom ihjäl i Stockholm av polis. En tragisk olycka som berört många svenskar. Några dygn efter de dödliga skotten sitter reportrar i mammans soffa. Tragedins nyhetsvärde kan givetvis inte ifrågasättas och inte minst polisens uppgifter måste förstås granskas. Men är det rimligt att så här kort efter händelsen filma och lägga ut namn och ansikte på den uppenbart chockade mamman?
I avhandlingen ”Sorgens avtryck. Erfarenheter av medverkan som sörjande i journalistik om brott och olyckor” undersöker medieforskaren Anette Forsberg just detta. I den låter hon 22 personer vilka intervjuats av svenska medier i egenskap av sörjande komma till tals. Även om man nog inte ska dra allt för generella växlar så är det intressant att dessa röster också förmedlar en positiv bild av sina möten med nyhetsmedia. Ingen av dem ångrar sin medverkan, inte heller de som framför att de blivit mer kritiska och negativa till journalister och journalistik.
Framförallt verkar det handla om att de uppfattar det som att medieexponeringen bekräftar känslorna för den avlidne, att han eller hon förtjänar uppmärksamhet och inte är någon som bara glöms bort. Det upplevs också trösterikt att kretsen sörjande vidgas när andra, ibland helt okända människor, på grund av uppmärksamheten inbjuds att visa sympati.
Givetvis görs övertramp och flera av de intervjuade utsattes också för vad Forsberg kallar ”redaktionella kränkningar”. Det vill säga att de anhöriga ibland kände sig överkörda på grund av att journalistikens intressen ju inte alltid är densamma som de drabbades.
Men att ingen ångrar sin medverkan är anmärkningsvärt. Antagligen har det att göra med att vi alla i de sociala mediernas tidevarv blivit vana vid att lägga ut en hel del om våra privatliv i mer offentliga sammanhang än tidigare. I allt större utsträckning också negativa saker.
Men hur media kan visa hänsyn verkar mycket handla om just tidpunkt. Forsberg manar journalister till att noga överväga om man ska publicera intervjuer med anhöriga i närtid. ”Gör man det ska man tänka på sättet man tar kontakt med personen, och vad den intervjuade själv har för bild av vad det kommer resultera i”.
Svaret på det senare kan i fallet med mamman till den skjutne tjugoåringen bara hon själv svara på. Men kanske är det för henne fortfarande för tidigt att avgöra det. Självklart blev det mer gripande journalistik med ett ansikte men för granskningens skull bidrog det inte med något. De initiala intervjuerna med mamman borde med andra ord nog gjorts anonymt.
Facebooks agerande i förra veckan visar hur stora kapitalistiska företag idag kan strunta helt i demokratin, menar Stefan Bergmark. Fortsätt läsa Skamligt av Facebook
Mediebranschen har enats om ett nytt etiskt system. Det meddelade igår branschföreträdare i en debattartikel som publicerades i flera tidningar.
För ganska precis två år sedan föreslog jag att Pressombudsmannen skulle kunna byggas ut. Att verksamheten borde ”breddas för att inte endast gälla enskilda individers ärenden samt även omfatta tv och radio”. Nu verkar mina förhoppningar bli infriade. I alla fall delvis.
Det självreglerande systemet med Allmänhetens pressombudsman (PO) och Pressens opinionsnämnd (PON) kommer ersättas av Allmänhetens medieombudsman (MO) och Mediernas etiska nämnd (MEN). TT, Journalistförbundet, Publicistklubben och branschorganisationer så som TU kommer ingå som huvudmän men också SVT, Sveriges Radio och TV4.
Syftet är att det etiska systemet ska stärkas och vidgas, skriver branschföreträdarna i debattartikeln. Dessutom ska det gälla oberoende av publiceringsplattform och alltså även omfatta radio, tv och webb. Att staten både granskar och ger sändningstillstånd för radio och tv är problematiskt. Därför är det ett bra förslag att regeringen justerar instruktionen för Granskningsnämnden för radio och tv så att nämnden inte prövar intrång i privatlivet utan att dessa ärenden istället kommer behandlas av det nya systemet.
Tyvärr är det få som idag anmäler till Pressombudsmannen och ännu färre fall som går vidare till Pressens Opinionsnämnd. En förhoppning är att den utökade verksamheten det nya systemets företrädare lovar också kommer leda till en mer rättvis praxis. För visst händer det att liknande fall behandlas olika av medierna? Ibland till och med av samma redaktion. För några år sedan sedan kallade exempelvis en moderat tjänsteman en politisk motståndare för ”klappturk” på Twitter. Några dagar senare twittrade en sverigedemokratisk politiker att han önskar klappjakt på bland annat journalister. TT valde att namnpublicera i fallet med tjänstemannen men politikern förblev anonym. Fast den senare till skillnad från den förra ju faktiskt var förtroendevald och det därmed enkelt skulle kunna hävdas ett allmänintresse.
Det vore bra om Allmänhetens medieombudsman själv kunde agera offensivt. I ramarna för den framtida etiska självregleringen föreslås att ”endast om den som anser sig drabbad av en publicitetsskada ger sitt tydliga medgivande ska anmälan tas upp till prövning”. Inget hindrar med andra ord för att medieombudsmannen själv försöka lyfta prövningar men för det krävs förstås resurser.