En vacker julimorgon ger jag mig ut med kameran för att dokumentera Möllevångens butiker. En helig giraff blir min objudna följeslagare.
Fortsätt läsa Den utrotningshotade heliga giraffen →

Jag har aldrig varit fattig och inte oroat mig för att bli det heller. När jag, min fru och vår förstfödde endast hade ett sovrum i en delad lägenhet och kritade matkuponger i kollektivhusets samlingslokal hade vi visserligen inga pengar men fattiga var vi aldrig. Den i relativa termer måhända materiella knappheten var till stor del självvald och det hade varit hycklande att ge de i bekantskapskretsen som såg oss som fattiglappar rätt. De var ju på det hela taget ganska lika oss med enda skillnaden att de prioriterat sina liv annorlunda.
Fortsätt läsa Det är dyrt att vara fattig →

Midsommarhelgens firande i västerbotten skakar jag av mig under söndagens joggingtur längs Ume älv. Morsan, som inte är i livet längre, bodde centralt här i "Norrlands huvudstad" men vid älven, ett par stenkast från huset, är naturen märkligt nog orörd. Handlar det om stadsplanering eller är det så att umeåborna av någon outgrundlig anledning inte uppskattar att bo vid vatten som under sommarkvällarna trolskt flyter fram under broarna som binder ihop staden? Efter ett par kilometers flåsande längs älvstranden så tror jag mig finna svaret. "Här vill kommunen bygga E4/E12. Vill du?" står det på en stor protestskylt målad för hand.
Fortsätt läsa En by i stan →

Statyn Arbetets ära på Möllan 

Var Möllevången i Malmö egentligen ligger är inte lätt att veta för en utomsocknes. Till och med klurigt för en infödd skulle jag tro. Någonstans i Södra innerstaden torde området i alla fall ligga. Enligt den officiella kartan slutar exempelvis Möllan västerut med Bergsgatan. Men både Chokladfabriken och Skolgatans Ölcafé, samt klassiska restaurang Möllan, skulle i så fall hamna på fel sida om gränsen och dessa byggnader ligger ju banne mig i våra kvarter. Eller?

Fortsätt läsa Gränslöst land →

Bo01 kallades överklassjippot för de besuttnas nya stadsdel i Malmö. Det var påmpa och ståt i dagarna legio. I folkmun kallades också stadsdelen Bo01 länge men Västra hamnen har nu sakta sjunkit in.
Fortsätt läsa No pasaran jävelborgare! →

De religiösa friskolorna har i vårt moderna mångkulturella samhälle blivit ett demokratiskt problem.
Fortsätt läsa Vad får vi inte skriva om invandrare? →

En dag trädde han fram. Malmöbyråkraten som vill ge överklassens önskan om social rensning i innerstaden ett ansikte. Och han uttrycker det med elitismens mest avslöjande fascistoida tankegång: Normens rätt till lebensraum.
Fortsätt läsa Överklassens kommunala pekines →

Pridefestivalen i Stockholm brukar orsaka nyttiga debatter i det offentliga rummet och många kändisar och politiker festar loss denna vecka för att få synas och höras under bögarnas julafton. Men även om fullständiga medborgerliga rättigheter för homosexuella förstås är alldeles in i norden självklara för alla oss som utgår från individen och dess frihet i våra önskade samhällsutopier så finns det anledning till att höja ett varnande finger i fråga om bögarnas inmarsch i etablissemangets finsalonger. Det är knappast en slump att det var debatterna om kyrkliga bröllop och adoption som till sist nådde ut i massmedierna på bred front med följande lagstiftning. Det var märkligt tyst i en annan fråga, frågan om med vem, var och hur svenska staten fortfarande, i 2000-talet, anser det vara lämpligt att kopulera.
Fortsätt läsa Därför släpps bögarna in i salongerna →

På omslaget av tidskriften Arena (nr 4/2004) stirrar en kostymklädd man med tom blick på läsaren. "Rädda oss från den kollektiva sinnessjukdomen – Manspsykosen" står det därunder. Näsblodet som rinner ned till mannens haka förstärker budskapet om det akuta behov av botgöring som redaktör Karolina Ramqvist för fram i tidningens inledning. "Hösten 2004 är det inte längre viktigt för feminister att övertyga i fråga om heterosexualitet och förmåga att tycka om män. Vi kan säga rakt ut att manligheten är ett problem för alla."

Fortsätt läsa Manlighetens elände →

”Mannen är således en ofullständig kvinna, en vandrande abort, borstött på genstadiet. Att vara man innebär att vara underutvecklad, känslomässigt begränsad; manlighet är en bristsjukdom och män är emotionella krymplingar.”
Fortsätt läsa När dumfeministerna kom ut →