Min barndoms första maj. Pappa brukade envisas med att vi skulle fira ”arbetarnas egen dag”. Mina föräldrar var visserligen inte politiskt aktiva, inte ens medlemmar i någon parti, men som gråsossar tyckte de ändå att denna dag var viktig. Även om vi aldrig gick med i tågen så stod vi varje år på trottoaren och mönstrade de demonstrerande. Jag tyckte att de som gick där i takt till tonerna av dammiga Internationalen var lite töntiga.
För mig och min lillasyster handlade första maj om något annat och viktigare. Det var vårens egentliga startskott. Det var då vi traditionsenligt åt årets första mjukglass!
Då, i yuppiedecenniets 80-tal, var första maj en trivsam högtidsdag, mer än en manifestation där vanligt folk tog gatorna i besittning för att framföra sina krav. Det var stämningsfulla tal och blåsorkester från den kommunala musikskolan. Och tur var väl att de senare fanns. För tågen skulle annars knappt hörts en gata bort när de promenerade tysta genom centrum.
Det senaste decenniet har firandet av första maj förändrats. Det är först i vuxen ålder som jag gått med i tågen på första maj. Tiderna har förändrats och jag med dem. Det som var förlegat och pinsamt på 80-talet känns viktigare än på mycket länge. Under de här åren har jag också fått många fina minnen.
Visst, sossarna bjuder på många orter fortfarande på tivoli och ballonger till barnen, men kamplusten hos de som marscherar har ökat drastiskt. Särskilt tydligt blir det när man ser hur tågen som samlar icke regeringstrogna har vuxit. Under olika alternativa samlingar som Enad vänster, LO-tåg, vänsterpartiet , syndikalister, anarkister, utomparlamentarisk vänster och autonoma har åtminstone i storstäderna allt fler människor de senaste åren samlats. Alltmedan sosseleden glesnat. Och även hos det stora partiet har troheten till regeringen vacklat på första maj. Slagord har åter börjat ljuda.
1994, ett halvår före EU-omröstningen, fanns i sossarna första maj-tåg både en ja- och en nej-fraktion. Den senare var förstås större än den förra, men ja-sidan fick ändå gå längst fram i tåget. Detta upprörde säkert många och jag minns hur en ung man protesterade genom att marschera framför hela tåget, framför både blåsorkestern och svenska flaggan. Stolt bar han en röd fana med tolv utklippta hål i. En för varje EU-stjärna han ville protestera mot.
Under ett annat förstamaj-firande i en park något år senare gled plötsligt fyra piketbilar in på gräsmattan. Fullt kravallutrustade poliser med visirhjälm och schäferhundar radade inför våra uppspärrade ögon upp sig på en linje framför oss. Några demonstrerande studenter, kanske med valborgsmässoaftonens upptåg i sina bakfulla huvuden, tyckte det hela såg så lustigt ut att de fällde ner sina fanor likt lansar och började på skoj tåga mot polisledet. Äldre kamrater ingrep dock. Kravallutrustade poliser skojar man inte med, menade de.
På kvällen hade vi middag och fest. En äldre kamrat i sjuttioårsåldern som hade varit med vid mötet i parken kom till festen med servicetaxi. Han var var fortfarande upprörd över den hårda bevakningen tidigare under dagen. ”Polisen har alltid varit arbetarklassens fiende” sa han och knöt näven. Han påminde oss om varför Första maj firas. Om polisens massaker vid strejkdemonstrationerna vid Haymarket i Chicago den 1 maj 1886.
Första maj är idag en betydligt trevligare tillställning. Men fem dagar innan högtidsdagen 2001 pågick EU:s finansministermöte i staden. Polisen hade attackerat och omhändertagit ett stort antal demonstranter och oron låg i luften inför arbetarklassens internationella högtidsdag. Men efter massiv kritik från allmänhet och medier valde polisen att hålla låg profil. Vårsolen och demonstrationstågen strålade. På kvällen anordnade segerrusiga ungdomar en gatufest på Föreningsgatan under vilken de kickade boll, hoppade twist och dansade till framträdanden av bland annat Malmös hip-hopkung Timbuktu.
Det känns inte fånigt att sjunga Internationalen längre. Tvärtom. Första maj är för mig inte längre en småtöntig om än stämningsfull högtidsdag. De senaste åren har nya vindar blåst liv i firandet.