åt oss pröva minnet. Vad firas i svenska kyrkor, på skolgårdar och torg den första veckan i juni varje år? Sviktar minnet av ålderdom eller stress? Ja, då kan jag ge fler ledtrådar: Allsång och danstillställningar, ungdomar och  barn, blommor och björkkvistar.L

Skolavslutningar? Fel, fel, fel. Dessa kan nämligen infalla under andra veckan i juni såväl som i den första och för somliga friskolor även senare.

Rätt svar: Den sjätte juni. Sveriges Nationaldag tillika Svenska Flaggans dag.

Nationaldagen måste vara vår minst firade högtidsdag. Jag tror inte ens att den sent påkomna rödmärkningen av dagen kommer kunna ändra det. För trots vissa politikers och mediaetablissemangets med åren allt desperatare trummande för att en dag om året samla alla svenskar, mörk- som ljushyade, höger- som vänstervridna, så är intresset mycket lågt hos det svenska folket. SVT, som antagligen vill sno tillbaka en del publik från Förste hovrövsslickarkanalen TV 4, påminner numera tittarna om sitt nationaldagsfirande dagligen och veckor i förväg. Men för att få något som helst gensvar för denna tittarsatsning så har den av svenska folket finansierade TV-kanalen varit tvungen att piffa upp knätofsarna och nationaldräkterna med populära artister. Artister vars funktion i nationalfirandet varit minst sagt grumliga. De kunde lika gärna ha uppträtt på en välgörenhetsgala eller TV-show. Och det är egentligen just vad nationaldagen blivit. Ordinär dumburksunderhållning och insamling till kronprinsessan Viktorias fond. Gärna med några stänk kulturhistoria och den ihärdige rojalisten Herman Lindqvist förstås.

Svenska folkets känslor för högtidsdagen är liksom de fakta Expressens internetfråga levererade inför nationaldagen för några år sedan. De är kalla. Av Expressens fyra svarsalternativ på frågan ”Ska du fira nationaldagen imorgon?” svarade närmare hälften ”Nej, varför då?”. Aftonbladets nätupplaga ställde på själva nationaldagen samma fråga, men endast med svarsalternativen ja eller nej. Åtta av tio svenskar sa att de inte firade och då kan man misstänka att de många som förmodligen inte ens reflekterat över datumet i mindre grad var svarsbenägna än de som dagen till ära hade satt på sig de där fåniga nationalistiska acessoarerna man hittar hos knallarna:  Swedenkepsar, blågula t-shirts med texten ”100% svensk” och dylika smaklösheter. För dessa högtidsfirare finns nog endast internet, TV och kvällstidningar som bekräftelse på att dagen firas. Gatorna och krogarna i de svenska städerna gapar i alla fall alltid mer eller mindre tomma. Förutom där det redan firas student förstås.

”Nej, varför då?” är en högst sund motfråga. Varför in i hela gamla norden ska vi fira en nationaldag? Första maj fattar de flesta poängen med, oavsett om man firar dagen eller inte. Påsk är ett bra tillfälle för dem som försummat sina religiösa plikter att göra bot. Julklappar och glögg vill man förstås ha och ett nytt år finns det god anledning till att inleda med förhoppningar om en bättre framtid. Men varför ska man fira Sverige? Varför inte Lichtenstein eller Ödeshög?

Nationaldagen är helt igenom överhetens påfund. Det började med att Skansens grundare Artur Hazelius år 1893 ordnade en ”nationalfest till firande af våra historiska minnen” i sin park. Valet av dag, den sjätte juni, gjordes av två historiska orsaker. Dels hade Sveriges ”grundare”, Gustav Vasa, denna dag år 1523 valts till kung och dels antog riksdagen den sjätte juni 1809 den nya regeringsformen.

Till en början firades dock dagen endast i Stockholm. Men liksom Mors och Fars dag skulle affärsmän snart försöka få sprutt på firandet. 1916 fick grosshandlare Nils Ljunggren idén att man skulle fira en svenska flaggans dag i hela Sverige. Han framlade sitt förslag till chefsinstruktör Carl Jegerheim i Stockholms landstormsbefälsförening och så hade kapital och överklass ånyo gripit in i Sveriges historia för att skapa endräkt. Allt för egen vinnings skull förstås. Det har dock gått trögt för firandet och först 1983 blev det officiell nationaldag.

Liksom för nationalismen finns alltså ingen folklig förankring för nationaldagen. Så varför sprattlar detta anakronistiska 1800-talsfenomen fortfarande? Det finns inget rimligt rationellt svar. Inte för oss som inte tillhör överklassen och delar dess behov. Det enda som finns är unkna etnocentriska föreställningar om den svenska  kulturens överlägsenhet och dravel om det svenska folkets behov av att enas.

De politiker, mediapatroner och dess nationalistiska hjon som lobbade in den sjätte juni som helgdag kan lika bra ge upp. De flesta av oss svenskar har viktigare saker att hålla i minnet samt ära än slikt trams.